När Gears of War: Ultimate Edition utannonserades var jag kluven. Å ena sidan är jag verkligen inte den som tackar nej till en remake/remaster/rewhatever, men var verkligen Gears 1 rätt spel för det? Resonemanget som fördes internt var att många kom in i serien i och med Gears 2, samtidigt som man såg det här projektet som en uppvärmning för oefarna Gears-utvecklare inför Gears 4, den riktiga uppföljaren.

Men okej. Jag hade länge letat efter ett riktigt skäl till att införskaffa Xbox One, och Gears Ultimate var så klart spelet som fick mig att ta klivet. Det här skulle ju trots allt vara det spel som detroniserar Gears 3. Trodde jag. Ville jag. Tyckte jag.

Men så blev det inte riktigt, åtminstone inte än.

Mitt största misstag var att inte ta titeln på allvar. Det här är Gears of War 1, inget annat. Ja, det är uppenbart, men samtidigt förväntade jag mig mer. Kanske får jag skylla mig själv, men riktigt så enkelt är det inte heller. The Coalition har verkligen varit originalet troget på många punkter, och ser man bara förbi den upphottade grafiken och de nya mellansekvenserna i storyn så är det knappast en wow-upplevelse. Men i ärlighetens namn är det ju inte kampanjen som är spelets USP för väldigt många av oss. Tyngden, hållbarheten, och den större delen av nöjet återfinns som vanligt i flerspelarläget, där vi online skjuter varandra sönder och samman i Warzone, King of the Hill, Execution med mera.

Här tar det dock inte många sekunder innan Gears of War 1 sköljer över mig, och jag så smått börjar fundera på vad det är jag spelar. Visst bjuder multiplayer på fantastiskt trevliga 60 bildrutor per sekund, men utöver det har jag svårt att förstå. Var det tänkt att detta skulle få mig att sluta spela Gears 3 online? Jag är osäker. För när denna recension väl är publicerad så vågar jag inte svara på hur många fler matcher det blir i Ultimate för min del utöver de jag redan testat, och här är varför:

  • Hastigheten. Att gå från Gears 3 till Gears Ultimate känns inledningsvis som att se spelet i slow-motion. Sirap. Man vänjer sig hyggligt efter ett par matcher, men skillnaden är väl märkbar.
  • Kontrollen. Spelmekaniken är stundtals undermålig. Jag fastnar i väggar, kan inte rulla fram runt hörn alla gånger, kan inte avbryta inledd cover i farten, och framför allt: skotten går från mitten av skärmen istället för pipan på vapnet. Det sistnämnda är även det en vanesak, så klart, men det känns bara fel när man kommer från Gears 3 vars spelmekanik förankrat sig oerhört djupt i muskelminnet efter tusen och åter tusen speltimmar. Övriga punkter förstör däremot karaktärernas rörlighet till den grad att jag ibland får lägga mer fokus på mig själv än fienderna.
  • Inga botar. Få av oss gillar väl egentligen botar? De bjuder på orimligt ojämnt motstånd och är oftast bara totalt överkorkade. Men å andra sidan fyllde de luckorna som uppstod när spelare saknades, så att matcherna över huvud taget kunde komma igång. Vad händer när spelarbasen börjar dala i Ultimate? Hur länge måste man då vänta på att hitta en komplett uppsättning med- och motspelare? Nu är det endast åtta spelare per match igen, men ändå. Under recensionstidens första vecka hittade jag inte en enda match, och även om det inte är ett rättvist exempel så börjar jag åtminstone undra hur det kan komma att se ut längre fram. Gears of War 2-vibbarna gjorde sig väl påminda innan Social Matches introducerades i det spelet.

Det är här jag måste återknyta till det jag skrev tidigare. Att detta verkligen är Gears 1. Att jag antagligen får skylla mig själv. Det är ju precis som det faktiskt ska vara. Men samtidigt kan man ju undra varför man lägger så mycket tid, pengar, och resurser på att återskapa ett spel i modern tappning, som rent spelmässigt känns som tre steg bakåt i jämförelse med snart fyra år gamla Gears of War 3? Jag vill känna mig som en hare på krack när jag stormar fram över banorna, inte som en gammal rostig lastbil med punktering. Ta det med en nypa salt, spelet har trots allt en hygglig inlärningskurva.

Gears of War: Judgment
Det fjärde spelet i serien att släppas, handlar om tiden direkt efter Emergence Day, alltså före Marcus Fenix eget äventyr som Gears of War Ultimate kretsar kring. Epic Games lämnade över utvecklingen till People Can Fly, som med ny standardlayout på kontrollen och asymmetriska multiplayer-banor fördärvade upplevelsen för många inbitna fans. Tyvärr.

Risken finns att flertalet etablerade Gears 3-spelare känner samma sak, något som kommer att sänka spelarantalet ytterligare. Vi såg alla hur det gick för Judgment, denna sorgliga avart i Gears of War-universat. Den gången försökte man sig dock på något helt nytt, och lyckades förstöra nästan allt Gears of War är och står för. Den här gången låter man bara bli att anpassa sig till nutiden. Och det är synd. För Gears Ultimate är egentligen inget dåligt spel alls. Det är bara… gammalt. Och lite klumpigt.

Och små irriterande detaljer som att om man avbryter pågående matchmaking så kastas man tillbaka till huvudmenyn istället för ett steg bakåt hjälper inte heller. Kom igen, The Coalition, ni kan bättre än så här!

Är du Gears of War-fanatiker som undertecknad kommer du säkerligen att införskaffa spelet i alla fall, och det borde du göra ”bara för att”. I allra högsta grad om du vill återuppleva den härliga kampanjen. Vad gäller dödsmatcherna online får du helt enkelt avgöra själv om de är något för dig eller inte. Men precis som jag trots allt kommer att göra borde även du ge dem chansen. Spelet är bara i sin vagga, och visst kan saker hända.

Med ovan konstaterat är dock Gears of War 3 precis så som Gears borde och ska vara, enligt mig, så frågan är hur länge till jag sitter med Ultimate. Jag vet inte, alls, men för stunden kommer jag att spela vidare, låta det växa. För kärnan finns där, och att i 60 bildrutor per sekund dyka rätt in i en tajt Gnasher-fajt är faktiskt riktigt jäkla najs emellanåt!