Det blev en vår i open world-spelens tecken. Titlar som Horizon: Zero Dawn, Nier och Tom Clancy’s Ghost Recon Wildlands har duggat tätt under februari och mars, men om du har något spelintresse överhuvudtaget så lade du säkert märke till att jag utelämnade en titel på den listan. Ett spel som Nier eller Horizon: Zero Dawn hade kunnat bli vårens stora släpp, men när man släpps samma vår som The Legend of Zelda: Breath of the Wild så får man vackert nöja sig med andra- eller tredjeplatsen på hypelistan.
Jag älskar open world-spel, jag älskar Zelda-serien och jag älskar ny hårdvara. Ett Nintendo Switch tillsammans med The Legend of Zelda: Breath of the Wild låter som ett paket framställt med mig i åtanke. Ekonomiska realiteter orsakade av flytten till Stockholm har dock förhindrat mig från att hoppa på Switch-tåget, och i brist på ett Nintendo Switch har jag försökt förlora mig i andra spel för att stilla Breath of the Wild-suget.
Det här är spelen jag spelar när jag inte kan spela Zelda.
Far Cry Primal
För ett par veckor sedan bloggade jag om hur achievements hjälpte mig att få upp ögonen för Far Cry Primals bättre sidor. Den uppskattningen har hållit i sig. Det fanns en tid då jag skulle ha övervägt att satsa på att samla alla gamerscore som Far Cry Primal har att erbjuda, men riktigt så illa är inte mitt achievements-beroende längre.
Jag har 795 av 1000 gamerscore nu, och mycket mer än så kommer det nog inte att bli. Spelet har dock fortfarande ett par achievements som skulle vara ganska enkla att bocka av. Döda 50 fiender med eld, 25 fiender medan du rider på ett djur och 10 fiender med styngbomber borde vara ganska fort fixat. 10 gamerscore styck. Döda en fiende som är minst 50 steg bort med ett spjut, och minst 70 steg bort med en pil, låter som två småtrevliga utmaningar. 10 gamerscore styck där också. Och att plocka upp 80 samlarföremål – pffft, hur många kan jag ha kvar där? Och en hemlig achievement på 30 gamerscore. Hm. Hmmmmm.
Jag kanske förhastade mig lite när jag sa att mitt achievements-beroende ligger i det förlutna.
Rocket League
Min flickvän kom på plats i vår nya lägenhet förra veckan, vilket betyder att lämpliga co-op-spel plötsligt blev väldigt intressant. Spel som fungerar bra i lokal co-op är något av en förlorad konstform, men det finns fortfarande ett par titlar som är lika roliga – eller ännu roligare – när man spelar dem tillsammans med någon i soffan. Rocket League är högt upp på den listan.
Jag upptäckte Rocket League sent, men jag har försökt botgöra för förlorad tid genom att dra igång det med jämna mellanrum. Mest i turneringsläget tillsammans med flickvännen. Knivsöder har inte vunnit en enda säsong (på den normala svårighetsgraden) så här långt, men vi är optimistiska inför framtiden.
The Witcher 3: Wild Hunt
Jag har fortsatt att nöta The Witcher 3: Wild Hunt sedan jag skrev förra veckans blogginlägg, ”Att sympatisera med en hustrumisshandlare”, men det känns som att jag och The Witcher 3 har börjat nå slutet på vår resa tillsammans. Jag har hjält Geralt att hitta Ciri. Jag har slutfört tre uppgifter för Olgierd von Everec i Hearts of Stone-expansionen (som för övrigt är mitt favorit-tillägg på bra länge). Jag har löst mysteriet med de mördade riddarna och återställt någon form av lugn och ro i Toussaint-regionen i* Blood and Wine*-expansionen.
Jag har nått stadiet i The Witcher 3: Wild Hunt då jag börjar avsluta sidouppdrag som jag egentligen inte är särskilt intresserad av och snabbreser till regioner med många frågetecken på kartan bara för att se vad som finns där. Jag har börjat nå spelets slut, med andra ord. Men det finns fortfarande saker kvar att göra och platser att besöka. Jag har fortfarande inte spelat Gwent, kortspelet i The Witcher 3-världen, till exempel, och där finns det många uppdrag att klara av och achievements att låsa upp. Det låter som tio timmar av The Legend of Zelda: Breath of the Wild-distraktion.
