När vi skrev våra årets spel-artiklar i början av året så hade vi med fem kategorier: årets spel, årets besvikelse, årets soundtrack, årets överraskning och en kategori som vi fick bestämma själva. Jag hade lite dåligt samvete över att Uncharted 4: A Thief’s End fick se sig avknuffat från årets spel-kategorin av det genomcharmiga Stardew Valley, så min femte kategori fick bli årets snyggaste spel – med Uncharted 4 som vinnare, förstås.
Det kändes som rätt beslut då. Uncharted 4 är ett enastående spel, och inget annat spel släppt under 2016 har fått mig att pausa för att ta in vyerna lika ofta. Det hade varit en oförrätt om jag inte nämnde det i min lista överhuvudtaget. Men sedan årsskiftet har jag spenderat åtskilliga timmar med ett annat spel från förra året, och för varje timme har jag blivit mer och mer övertygad om att jag valde fel femte kategori – och fel spel att vinna den.
Kategorin som jag borde ha valt är årets multiplayer, och spelet som hade vunnit den är Titanfall 2. Om Titanfall-serien har passerat dig obemärkt så är du långt ifrån ensam. Det första spelet i serien blev en blygsam framgång för Electronic Arts när det släpptes våren 2014, trots att lanseringen föregicks av en omfattande PR-kampanj. Jag kom till Titanfall sent, efter att EA gjorde alla banpaket gratis i ett försök att väcka liv i spelet igen. Jag blev själv överraskad över hur snabbt och hårt jag förälskade mig i spelets multiplayerläge.
Spelseriens namn till trots så är det egentligen inte de spelarkontrollerade robotarna som är Titanfalls starkaste sida. Visst, det är häftigt med stora robotar som kan reducera en spelare i motståndarlaget till en blöt fläck med en snabb högerkrok. Men de bästa ögonblicken i Titanfall är när man springer längs en vägg, hoppar in genom ett fönster på andra sidan gatan och gör knockout på spelaren som försökte pricka en med ett maskingevär. Kombinationen av spelets rörlighet och de stora, öppna banorna gör Titanfall oemotståndligt. Det har fått mig att rynka på näsan åt alla förstapersonsskjutare som inte låter mig springa längs väggar och dubbelhoppa.
I och med att jag redan hade spenderat över 100 timmar i Titanfalls multiplayer – först på Xbox 360, och sedan på Xbox One – så var det ingen större överraskning att Titanfall 2 föll mig i smaken. Respawn visste vilka delar av originalet som behövde förbättras, och vilka som de skulle lämna orörda. Titanfall 2 träffar den fina balansen i att bevara föregångarens styrkor utan att ge spelarna en känsla av att de har köpt ett banpaket.
Justeringarna är främst av det mindre slaget. Titanernas självdetonationer är mindre kraftfulla, de små och snabba titanerna är bättre balanserade mot de stora och långsamma, nivåsystemet för vapen gör det mer tillfredsställande att fortsätta spela efter man har gjort en Regeneration (Prestige, på Call of Duty-språk), etcetera. Den enskilt största skillnaden mellan Titanfall 2 och föregångaren är kvaliteten på banorna.
Det är uppenbart att Respawn Entertainment har ägnat mycket tid åt att fundera på vilket banor som fungerade i föregångaren, och varför. En av de största förändringarna i bandesignen är storleken. Banorna i Titanfall 2 är överlag mycket mindre än dem i originalet. Respawn verkar ha insett att många spelare föredrar att spendera så lite tid i sin titan som möjligt – undertecknad bland dem – och banornas minskade storlek gör dem mycket roligare att navigera som pilot.
Multiplayerläget i Titanfall fick mig att ställa frågor om Titanfall-spelvärlden som jag hoppades att en eventuell enspelarkampanj i uppföljaren skulle kunna besvara. Nu när jag har spelat enspelarkampanjen i Titanfall 2 så har många av mina frågor fått sitt svar. Kampanjen fick mig också att inse att jag inte är särskilt nyfiken på vad mer den spelvärlden har att erbjuda. Titanfall 2 hade många imponerande och minnesvärda ögonblick, men handlingen som helhet lämnade mig oberörd.
Men så är det inte heller årets spelkampanj som jag önskar att jag hade inkluderat i mitt årets spel-inlägg. (Den kategorin hade nog också gått till Uncharted 4.) Multiplayern i Titanfall 2 har haft ett hårdare grepp om mig än något multiplayerläge sedan Call of Duty: Modern Warfare 2. Grafiken i Uncharted 4 i all ära, men årets multiplayer är den rättmätiga femte kategorin i min årets spel 2016-artikel – och Titanfall 2 är dess vinnare.
Bättre lycka nästa år.
