Spelremasters och falsk nostalgi

Anders Norén
Artiklar

The Elder Scrolls V: Skyrim är ett av de spel som jag återvänder till nästan varje år för att skapa en ny spelarkaraktär. Jag har till dato spenderat strax under 500 timmar i dess enorma spelvärld, och när Bethesda avslöjade att en remastrad Special Edition-utgåva var på gång till PC, Xbox One och PlayStation 4 så började jag genast räkna dagarna till släppdatumet. Förra veckan var det dags. Jag hade friat upp en fredagskväll för mig, soffan och Skyrim. Mina förhoppningar var höga.

Första reaktionen: That’s it? Visst, texturerna är kanske lite skarpare, grönskan är lite mer grönskande och horisonten sträcker sig lite längre, men på det hela taget verkar det inte ha hänt särskilt mycket. Skyrim var ett ganska stiligt spel till att börja med – kanske lite kantigt här och lite suddigt där, men på det hela taget visuellt imponerade för sin tid. Special Edition ser inte så mycket bättre ut än det jag spelade på Xbox 360 för fem år sedan. Eller?

Jämförelsevideoklippen som jag grävde fram på YouTube informerade mig ganska snabbt om hur lite min minnesbild av The Elder Scrolls V: Skyrim har att göra med verkligheten. Låg upplösning, kantig geometri, suddiga texturer och karaktärsmodeller så klumpigt animerade att Geralt från The Witcher 3 ser ut som en balettdansös i jämförelse. Xbox 360-versionen av Skyrim ser ut ungefär som jag föreställde mig att The Elder Scrolls IV: Oblivion såg ut, och när jag kollade på videoklipp av Oblivion insåg jag att det ser ut ungefär som jag föreställde mig att The Elder Scrolls III: Morrowind såg ut.

The Elder Scrolls V: Skyrim har redan en remaster, och det är den versionen av spelet som jag ser framför mig när jag tänker tillbaka på mina långa spelsessionerna med Skyrim vintern 2011. Det är inte halvdassiga texturer, lågpolygoniga berg och karaktärsmodeller som buggar ur som jag minns. Jag minns utsträckta dalar fulla av möjligheter, städer genomsyrade av mörka intriger och stigar som delar sig i två och dränker mig i beslutsångest. Mina starkt retuscherade minnesbilder av spelets grafik har mer gemensamt med The Lord of Rings-filmerna än med vad Gamebryo-spelmotorn anno 2011 spottar ur sig.

Det här blogginlägget är inte mitt sätt att säga att remastrade versioner av gamla spel är värdelösa. (Kanske väl många, däremot.) Tvärtom. Genom att spela remastrade versioner av spel som vi älskar så kan vi lura oss själva att original-versionerna är lika snygga och genomarbetade som vi vill minnas dem. Vi slipper konfronteras med att våra minnesbilder av ett spel oftast inte har särskilt mycket att göra med det vi en gång såg på skärmen. Vi kan spela spel som vi tror att vi minns, och återuppleva nostalgin vi känner för dem. Trots att vi är nostalgiska för något som egentligen är ganska löst förankrat i verkligheten.

Remasters ger oss också möjligheten att låsa upp alla 75 achievements i The Elder Scrolls V: Skyrim igen. Bara en sån sak.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0