Det är, vid första anblick, svårt att tro att Dear Red ska göra ett beständigt avtryck. Spelet är trots allt en RPG Maker-produkt, körs i ett litet fönster på din dator, och är förbenat kort. Minuter kort, inte timmar. Minuter. Men vet ni, det är speciella minuter, sparsmakade minimalistiska sådana, som lämnar mig med en väldigt stark känsla varje gång.
I Dear Red besöker du Mördaren, med stort M. Du knackar på dörren, du kliver in, och här, i Mördarens hus, utspelar sig hela spelet. Det är dialog och interaktion med saker i huset, inget annat. Inga strider eller turbaserade saker, trots att spelet ser ut som ett lite fattigt rollspel från 16-bitarseran. Nej, du pratar med Mördaren, du kikar på saker i huset, och sedan är det slut. Plötsligt och brutalt, inte sällan med en efterhängsen smak av avsky, chock, eller bara fundersam eftertanke.
För Dear Red har många slut, och är minuter långt varje gång. Beroende på vad du gör, i vilken ordning, och vad du säger i dialogerna så blir utkomsten olika. Lyckligtvis kan du spara när som helst, annars hade Dear Red snabbt blivit tröttsamt. Gör ett val, spara, få ett slut, byt angreppssätt.
Egentligen borde Dear Red glömmas bort, men det hänger kvar, efter flera genomspelningar. Det ska finnas 16-17 slut, jag har inte sett så många, men jag tror jag kommer hitta några till i alla fall. Dear Red och dess säregna stil och historieberättande är en liten pärla. Finns på Steam för €3, och jag tycker att du ska inhandla spelet, om inte annat så för att uppmuntra utvecklaren, Lee Sang, att skapa fler alster.
