Först avsky, sen förståelse

Robert Jonsson
Artiklar

De säger att allt blir roligare om man är fler. Det är en lögn. Det är i alla fall så som jag alltid tänkt. I mig fanns det alltid en djup avsky inför allt som kallades för onlinespel då jag var yngre, ett inbyggt motstånd mot allt det hade att erbjuda. För mig var det ett kategoriskt nej till att delta då det inte fanns något gott som den hade att bidra med.

Första gången som jag blev tvungen att revidera den åsikten var för runt sju år sedan då jag spelade igenom Borderlands med den då okände Adrian, men som jag nu kallar för vän. Att spela co-op över nätet fungerar alldeles utmärkt då du betar av spelets handling. Ett annat bra exempel på ett liknande sådant spel är Halo. Det är som ett vettigt, förlåt singel, spel där du tar del av handlingen tillsammans med en vän. Visst förlorar du alltid en del av stämningen som spelet har att erbjuda eftersom helhetsintrycket äts upp av den sociala kontakt du har med den andra spelaren. Jag har åtminstone inte mött många som sitter tyst i andakt och lyssnar på allt vad en cutscene har att erbjuda. Dock var insikten att co-op-spel var trevliga inte i närheten av att övertyga mig att onlinespel faktiskt kunde vara värd att ödsla tid på.

Det var några år senare som jag fick en ny insikt. Det gick nog faktiskt att spela online med kompisar utan att det behövdes en story, i alla fall så länge som det sker mot datorn och du inte blandar in mänskliga motståndare. Denna insikt kom från Horde-läget i Gears of Wars-spelen. Det är en kooperativ upplevelse där man stryker spelets handling och fokuserar på att besegra 50 vågor av fiender. Istället för att avnjuta en handling blir det ett taktiskt samarbete där både skicklighet, planering och och grupparbetet blir viktiga komponenter. Trevligt, fast jag hatade förstås fortfarande onlinespel. Det här var ju trots allt inte ett riktigt onlinespel för då krävdes det ju mänskliga motståndare.

Så kom Destiny 2014. Plötsligt fann jag en helt ny värld. Den hade en kooperativ upplevelse mot datorn med sina raids, strikes och storyuppdrag. Det gjorde att jag kunde spela tillsammans med vänner för att grinda loot och avslappnat bara hänga på ett tryggt och säkert sätt. Emellertid fanns det något som hette Crucible, ett läge där du spelade mot andra spelare. Det var en symbol för allt som jag hatade med onlinespel, men trots det föll jag för spelet. För första gången var det roligt att spela mot andra spelare. Varför?

Jag har reflekterar över det mycket och i slutänden får jag nog erkänna att spelet hade väldigt lite att göra med det. Istället var det att Destiny lyckades skapa en gemenskap med andra spelare för mig. Många på min vänlista lirade spelet och så fort man gick online slet någon tag i en för att spela. Det slukade oerhört mycket tid, men tack vare Destiny växte min vänlista rejält samtidigt som jag slutligen fick insikten att onlinespel i sig inte är en usel spelform. Det är bara en annorlunda spelform än vad jag söker i en singel player-upplevelse.

Nu när Destiny 2 kommit står jag i ett vägval. Jag vet att jag kommer att få en underbar tid om jag bara hänger mig helt till spelet, men frågan är om jag har all den tid som det krävs? Hittills har jag bara börjat beta av den feta handlingen så lyckligtvis har jag fortfarande tid att prokrastinera över hur jag ska göra. Däremot är jag inte längre lika stängd mot spelformen i sig som jag var tidigare och det är något som jag jag kan tacka Bungie för.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0