Förr var digitala spel en ganska enkel sak. Du köpte en kassett i någon form, matade in plastbiten i kompatibel konsol, tryckte på ”power” och började spela. Visst, spelen var inte alltid perfekta, men kraven från spelarna var små (eller åtminstone lägre än idag) och vi tog de flesta konstigheterna för givet. Det var ju så det var.
Likt en innekatt kände vi då inte till den stora, potentiella världen där ute. Världen som skulle komma med stormsteg i och med nya generationer spelkonsoler och först testa vår tolerans och vårt tålamod, för att sedan sätta en ny, given standard som få idag reflekterar över.
För egen del minns jag när Microsoft för första gången gjorde entré på den renodlade TV-spelsmarknaden med Xbox. Xbox 1, inte One. Det enorma originalet som lätt hade kunnat döda en människa om maskinen ställts för långt upp på en lutande hylla. Den konsolen innehöll en hårddisk, och vad fasiken skulle vi konsolspelare med en hårddisk till? Onödiga nymodigheter, såg jag det som. Det var ju totalt onödigt för oss som bara behöver trycka in ett spel och köra.
Men hårddisken blev kvar, även om den kanske inte gjorde några större avtryck den första tiden. Och med nästa generation, PlayStation 3 och Xbox 360, var den standard. För att inte säga en nödvändighet då PSN och Xbox Live tog fart på allvar med nedladdningsbara småspel.
I samma veva som hårddisken blev lika vanlig och accepterad som kylskåpet kom nästa grej. Obligatoriska installationer. Vad ända in i…? Ska vi tvingas till att installera spelen vi redan har på skiva? Varför då? Och ska vi patcha spelen nu också? Varför är de inte klara när vi köper dem?
Här blev det ju en del ramaskri, vill jag minnas. Vi köper trasiga spel på skiva som måste installeras för att kunna spelas över huvud taget. Vad hände?
Men samma sak där. Kanske finns det några kränkta anhängare av sätt-i-och-spela-eran kvar, men personligen är installationer något jag numera ser som lika naturligt som en hög Kalle-tidningar på dass. Och patchar är trots allt en bra grej, då de ger utvecklaren chansen att fixa trasigheter, samt putsa på sådant som redan fungerar men kan bli ännu bättre. Det var ju faktiskt värre förr när ett trasigt spel förblev trasigt, även om kajk retro idag är ack så charmigt.
Jag håller dock med om att gigantiska dag 1-patchar är en mindre rolig grej. Eller påtvingade uppdateringar där flera GB måste installeras innan man ens tillåts starta spelet. Tyvärr är det en inte alltför ovanlig syn idag.
Vid något tillfälle, jag minns inte exakt, introducerades även DLC, eller nedladdningsbart extramaterial för den som föredrar det. Återigen väcktes viss ilska hos folket, som tyckte att man borde få med allting när man köper spelet från början. Inte minst med tanke på de höga priserna. Idag är det standard. DLC finns till nästan allt, i alla former. Görs det rätt så välkomnar jag det alla dagar i veckan som ett intressant mervärde. Men det kan även missbrukas å det grövsta genom att sälja förbrukningsbara föremål, samt ren girighet från utvecklaren som markant väljer att begränsa basversionen av spelet.
Så absolut, det går fortfarande att gnälla över DLC, men få rycker väl ändå på ögonbrynen när ett större titel idag får ett säsongspass eller liknande? Frågan vad som ingår är däremot en annan.
DLC skulle dock utvecklas i sig, och mynna ut i något annat som idag är en standard vi fått direkt nertryckt i svalget på oss, vare sig vi gillar det eller ej. Mikrotransaktioner, även kända som IAP, eller Inuti app-köp, vilket oftast förknippas med vedervärdiga mobilspel. Ofta handlar det om valutor eller förbrukningsföremål som kan köpas för riktiga pengar, till rena fantasisummor. Som en ”vagn med smurfbär” i Smurf’s Village till mobiltelefon för smala 1 095 kr! Sug på den siffran. 1 000 spänn för låtsaspengar i ett free-to-play-spel som endast gör att du sparar tid. Känns värt det? Och detta är bara ett exempel, en droppe i havet, av alla så kallade gratisspel som anser det vara skäligt att ta en dryg tusenlapp för bär, donuts, diamanter eller vad tusan det än må vara.
Kalla det valfritt, om du vill. Själv håller jag mig till ”jävla galenskap”, något som borde förbjudas (jag har inga som helst problem med diktatorfasoner när det gäller vansinniga IAP). Men alla inuti app-köp behöver i ärlighetens namn inte vara dåliga. Precis som den större varianten, DLC (om man vill skilja dem åt), kan de ge mervärde och en extra slant till utvecklaren som annars inte drar in några enorma summor på försäljningen av spelet. Men då får det handla om just värde med nytt innehåll, eller att eventuellt köpa bort reklam i de spel som annars är gratis att ladda ner och testa. Det ska däremot inte handla om överprisad valuta (eller valuta över huvud taget) som de så kallade gratisspelen helt har utformats efter. För just här hävdar jag att evolutionen tagit ett rejält snedsteg och gått in i väggen då det är ett fenomen jag aldrig, verkligen aldrig, kommer att vare sig stödja eller acceptera. En avart som behöver tas ut bakom ladugården och skjutas.
Det finns så klart en del ytterligare detaljer som satt sina spår under konsolernas utveckling de senaste åren, men för att inte bli för långrandig så väljer jag att avrunda med det allra senaste, och något som än en gång tänd gnistan i det globala spelcomunnityt. Halverade konsolgenerationer. Introduktionen av PlayStation 4 Pro och Xbox Scorpio har fått en ganska blandat mottagande. Somliga gillar det, medan andra inte är lika glada då det devalverar värdet i både PS4 och Xbox One. Tidigare räckte en generation minst dubbelt så lång tid, men nu menar somliga att såväl Pro som Scorpio förändrat landskapet för alltid på så sätt att man som seriös spelare mer eller mindre tvingas uppgradera, och det för ganska saftiga pengar. För vem vill sitta på något sämre när hela bekantskapskretsen har det bättre alternativet?
Detta går som sagt att tycka vad man vill om, men en sak är då säker. Det kommer aldrig att gå tillbaka till de gamla generationsintervallerna igen.
Glöm det!
