Det var inte när Donkey Kong Country släpptes till Super NES 1994, utan kanske 2-3 år senare, som jag spelade det och blev totalt frälst. Många timmar spenderades framför TV:n och låten som spelades under stora delar av spelet bet sig fast på ett irriterande sätt. Jag kunde nästan höra låten när jag inte spelade, men bara nästan – den var omöjlig att få ur huvudet och samtidigt hopplös att nynna på. Ja, i alla fall så att det lät som något som liknade Jungle Groove.

Samma låt finns också med i nya Donkey Kong Country Returns så gissa om jag blev överlycklig när jag såg första trailern på spelet. Efter att ha spelat spelet kan jag intyga att låten fastnar lika mycket nu som då. Och nynnandet då? Jodå, jag kan fortfarande inte nynna på den. Helt omöjligt och sjukt irriterande.

Här är låten från Donkey Kong Country:

Här är låten från Donkey Kong Country Returns:

Vi är alla beroende av något, men med spel blir det lite extra lätt att man fastnar för en viss titel eller så. Jag har mitt Gears of War-universum, det är orubbligt, men de senaste veckorna har jag även tokfastnat för katt och råtta-leken ChuChu Rocket till iPhone, i dubbel bemärkelse. För detta är hjärngympa på en annan nivå.

Det gäller ju alltså att guida ett gäng möss, eller ChuChus som de heter, till en eller ett par raketer innan katterna hinner korsa mössens väg. Majoriteten av de hundratalet banorna som finns är ganska enkla. Man löser dem oftast på ett par minuter, eller sekunder till och med, men sedan finns det ett par helt tokigt kluriga banor, och det är dessa som gör att jag både älskar spelet och håller på att ge upp.

Vid ett tillfälle var jag säker på att banan var omöjlig. Jag satt inte bara i timtal och stirrade på samma skärm utan resultet, utan snarare en hel dag. Jag vek ned mig ett par gånger, tänkte att det går inte, jag måste ta hjälp av nätet. Men i så fall hade jag förlorat, förlorat mot allt slit och alla timmar jag ägnat spelet. Så det gick inte för sig. Nästa dag satt lösningen som en smäck. En vansinnigt förlösande känsla, och resterande banor kändes som en barnlek.

Ett tjugotal banor senare var det dags igen, men denna var än värre. Här blev jag till slut dum i huvdet på riktigt. I flera dagar satt jag bara som en apatisk apa och fånglodde på min iPhone. Den följde med till TV-soffan, till sängen, in på toaletten. Där jag gick, gick också min iPhone. Typ. Jag mindes mina tidigare eskapader när jag höll på att vika ned mig och tänkte att den gången var ju faktiskt ingenting mot denna nya helt omöjliga bana.

Jag plöjde alla möjliga varianter, testade samma sak hundra gånger om och tänkte “utanför boxen”, så att säga. Inget fungerade. När sisådär tre dagar hade gått kunde jag i prinicp inte hålla mig längre. Jag måste få veta. Hur FAN löser man den här?

Jag kollade aldrig, som tur var. För på fjärde dagen, eller något sådant, började en lösning uppenbara sig. Jag fick dock bearbeta den i flera steg och det tog ett par timmar extra. Men så helt plötsligt, som om det vore världens enklaste grej, placerade jag ut samtliga pilar som på rinnande vatten och bara beskådade mössens underbara parad rakt in i raketen, undan såväl katter som hål.

Vilken känsla. Och detta för ett så enkelt spel som ChuChu Rocket. Jag älskar det, så himla mycket!

Ett av mina favoritspel till Commodore 64 var Arkanoid från Taito. Jag vet mycket väl att det egentligen bara är en Breakout-klon, en av många ska tilläggas, men som så många andra så fastnade jag för just Arkanoid.

Man kan fråga sig varför egentligen, det är ju ett så enkelt koncept, Pong 2.0 liksom. Studsa en boll mot en massa block, när du blivit av med alla så kommer du till nästa bana, och så fortsätter det.

Visste ni förresten att det finns en story bakom Arkanoid? Det gjorde inte jag när det begav sig, då var det rakt in i spelet som gällde – ”introt” var bara något som flög förbi. Arkanoid är skeppet man flyr från, för ja, den där lilla grejen du styr längst ned på skärmen är faktiskt ett skepp det med – Vaus heter det och det är det enda som är kvar efter Arkanoid. Typ så.

För mig handlade det aldrig om att fly från något mystiskt parallelluniversum där moderskeppet hade kraschat. Nej, för mig var det bara Arkanoid, varken mer eller mindre. Det är det fortfarande.

Har du inte testat Arkanoid tidigare så finns det versioner till Xbox Live Arcade och WiiWare, bland annat.

Precis som TDH har jag väldigt starka barndomsminnen som kretsar kring Game Boy. Ett spel som jag nötte mycket var Tiny Toons: Babs’ Big Break och vissa delar har etsats sig kvar extra mycket.

Så fort jag hör ”I bergakungens sal av Edvard Grieg”, eller något som liknar den, så minns jag de läskiga träden med sina långa armar istället för grenar. Det är inget dåligt minne, inget sådant som fick mig att drömma mardrömmar om nätterna. Nej, nej – det är ett bra minne. Banan med demoner och vajande träd var den bästa i spelet men det berodde nog mest på att jag älskade musiken.

Kolla in videon på den banan och låt musiken fastna.

Buster, Plucky och Hamilton var mina vänner under vad som då kändes som många timmar. Dock så tror jag inte att Tiny Toons: Babs’ Big Break var speciellt långt. Jag antar att det var på Game Boy-tiden jag la grunden för min samlarmani i spel – alla mynt måste samlas in, alla lådor öppnas och alla rör undersökas.

Alla bra minnen runt spelet överskuggas dock av två saker. En liten men irriterande sak var de jobbiga bikuporna som släppte ifrån sig argsinta bin – jag fastnade alltid vid dessa. Men det som jag verkligen ogillade var den otroligt dryga, rika snorungen till boss som försökte köra över en med sin leksaksbil. Det var denna sista boss som gav mig mardrömmar, inte spökskogen.

Jag gillar Super Mario Bros. till den gamla 8-bitiga trotjänaren NES. Av flera anledningar. Det är ett kul spel – fortfarande – och det ger mig många glada minnen. Men framför allt för att spelet är en enda stor glitchfabrik, ni vet, när man kan göra konstiga saker i spel som definitivt inte är menade att vara där.

Det finns ett vansinnigt otal i just Super Mario Bros. Alla är kanske inte glitchar i ordets rätta bemärkelse, utan snarare påhittiga drag där man utnyttjar spelets mekanik. Men det finns ju också de där galna sakerna. En av mina favoriter är helt klart när man klarar ett slott och dör på samma gång. Det blir en så skön segermelodi på väg in till Toad, utan Mario, för att sedan övergå i det klassiska brupp-du-är-död-ljudet med tillhörande jingel.

Den finns att skåda här, tillsammans med hur man bland annat förvandlar en Goomba till en Koopa, och hur man dör två gånger samtidigt, eller hur man fångar en svamp som åker ned i ett hål. Det är alltid lika intressant att se.

Vad är din favoritglitch, i vilket spel som helst?

Sega var verkligen banbrytande med sin sista konsol, nämligen Dreamcast. Inbyggt modem, bara en sådan sak – något man snabbt bytte ut till bredbandsadaptern via amerikanska mellanhänder. Även fast onlinespelandet kom igång sent i Sverige så blev det ändå något som definierade konsolen för mig, mycket tack vare en skön version av Quake III Arena samt förstås Phantasy Star Online.

PSO, som Segas konsol-MMO populärt förkortas, var först i sitt slag i vardagsrummet. Jag minns hur jag och Bengt Lemne, dåvarande redaktör för TVspel.nu, satt mitt i natten och spelade en förhandsversion på japanska servrar. Vår androida hack n’ slash-maskin hette Danke och gjorde avtryck tidigt. Eller något sådant.

När man spelar PSO online så kretsar det kring en lobby där man samlar ihop tre vänner (helst), går till disken och registrerar ett uppdrag, och vips är man nere och slår sig igenom en välkänd bana. Dagens MMO:n är förvisso inte alltid mer originella än så, men PSO var och är väldigt linjärt. Samma anda, om än lite mer spännande förpackat, återkommer i Phantasy Star Universe (till Xbox 360) och Phantasy Star Portable 1-2 (till PSP, rekommenderas). Det är enkelt, med lite story här och var, men i grund och botten gäller det att slå sig från A till B, trycka på lite knappar för att öppna dörrar, och göra processen kort med bossen.

Tillbaka till Danke, den androida krigsmaskinen. Han hade lite problem att bli riktigt framgångsrik i början, dels för att uppkopplingen inte alltid var så extremt bra på det sega modemet – vi snackar telefonlina här – och dels för att våra japanska medhjälpare sällan förstod mer än något ord engelska.

Det gjorde inte så mycket. Vi hade kul ändå, och snart lärde alla inblandade sig hur man spelade.

PSO fick flera uppföljare och versioner, men inget trollband mig som det första spelet. Nostalgi, javisst, men det är något som är väldigt rätt med Phantasy Star Online. Jag är glad att serien lever vidare.

I många år, på x antal fester, har jag vänligt med bestämt vägrat att sjunga SingStar, detsamma gäller all annan form av karaoke. Jag kan inte sjunga och hatar att sjunga, även om det så bara gäller ett litet ja må han leva. Tanken på att ens sjunga i duschen skulle bara slå mig om jag först halkat i badkaret och slagit huvudet väldigt hårt. Att sjunga är en av mina väldigt svaga sidor och har nog varit näst intill en fobi.

I vanliga fall är duktig på att utmana mig själv och andra till att ta tag i sina problem/ticks/fobier. Men att sjunga har smugit sig förbi min ”dags att ta tag i”-radar – tills jag blev tvingad att sjunga SingStar i somras. Fösta gången var verkligen en pina och det har bara blivit SingStar en gång efter min debut, och jag definitivt inte vågat mig på att köra utanför hemmets låsta dörrar ännu. Jag hade min chans igår, när det på en 30-års fest skulle sjungas/skrålas till diverse SingStar-samlingar. Då många var väldigt överförfriskade hade jag legat i lä när det gällde att missa toner, men det krävs några SingStar-lektioner till hemma innan jag vågar kraxa i micken på någon fest.

Även om många älskar att samlas runt tv:n och skråla måste jag säga att SingStar kan vara en riktig festdödare med alla dessa uppdateringar som PS3:an envisas med hela tiden – som dessutom inte kan köras i bakgrunden. Lägger man till en dålig Comhem-lina så får man en laddningstid på mer än 12 minuter per skiva som ska startas. Väldigt roligt när det ska bytas mellan Kent, Abba och andra samlingar var femte låt.

Just nu är ”19-2000″ av Gorillaz min favoritlåt, som dock är helt omöjligt men jag kan ju inte sjunga så jag skyller på det. Get the coooooool! Get the cool shoeshiiiiiiine!

Något som för mig personligen var synonymt med PlayStation-eran, den första av konsolerna alltså, var det obligatoriska introt där grafiken vida överträffade själva spelet. Man minns tillbaka och nästan myser lite grann, för det är inte riktigt samma sak längre. Två av dem sticker ut lite extra, på olika sätt.

Det intro som verkligen tog mig med storm var inte helt otippat öppningen till wipEout. Läckert, modernt och lät jävligt bra. Jag tittade på det varje gång, drog ofta för gardinerna, stängde dörren och höjde volymen. Fan vad bra det var då. Och faktiskt fortfarande är.

Nästa intro jag har fastetsat i hjärnbarken kommer från Tekken, det absolut första spelet i serien. Jag tyckte kanske att det var häftigt när det väl begav sig, kommer inte ihåg, men det är inte därför jag minns det. Nej, för när jag ser på det så här i efterhand slår det mig faktiskt hur otroligt jävla fult det var och är. Skrattretande, snudd på humor. En klassisk återblick som verkligen cementerar spelens snabba utveckling, förrenderade eller ej.

Vilket är ditt favoritintro, av vilken anledning det än må vara?

Jag är i det närmaste besatt av bärbara spelmaskiner, och allt är tegelstenen Game Boys fel. Den kom som present, väl inslagen i något lagom juligt papper, och såväl jag som brorsan fick en. Kartongen pryddes av Tron-inspirerade händer som spelade på en Game Boy – den är en av mina starkaste barndomsminnen.

Det där omslaget, och så Tetris förstås.

Tetris är mästerligt. Det går inte att sluta spela. Jag har medvetet låtit bli att köpa det till min iPhone, för där jag kan skaka av mig Bejeweled 2-knarkandet (oftast…) så vet jag inte om jag skulle kunna göra detsamma med Tetris. Inte blir det bättre av att jag spelat det så mycket att jag, faktiskt, lyckats blir ganska duktig. Korta sessioner existerar inte, jag sugs in i den ryska pusselvärlden som sedan länge grällifierats i amerikansk tappning.

Då var det monokromt, skärmen hängde inte riktigt med och högtalarna var mediokra. Game Boy må har varit bärbar, men smidig var den då rakt inte.

Jag älskade den. Undrar var den är?

Det har blivit många Game Boy-iterationer genom åren, jämte andra bärbara spelmaskiner. Ett tag samlade jag, men sådant har jag lagt av med sedan länge, compact living och allt det där.

Malin har en Game Boy i en låda undangömd i tevebänken. Jag fingrar på den ibland, men vågar inte starta. För även om jag är en ganska osentimental typ, så är det ett rosafluffigt nostalgiminne jag inte vill förstöra.

Men egentligen, vad kan gå fel? Det var ju en stenhård pilot i reklamen!

Lyssna och njut:

Efter framgångarna med bland annat WipEout försökte sig Psygnosis nyöppnade franska division på ett spel jag inte glömmer. Med underbara miljöer, Angelo Badalamenti-musik och en handling med rötter i den filmiska förlagan kunde förutsättningarna inte bli mycket bättre. Westwood hade verkligen lyckats med sitt Blade Runner-spel och vi PlayStation-ägare hade behov att mätta medan vi väntade på uppföljaren till Resident Evil. The City of Lost Children kunde bli hur bra som helst.

Estetiskt lyckades man också replikera Jean-Pierre Jeunets värld riktigt bra. En ensam, atmosfärisk plats den som sett filmen kände igen sig i, väldigt inbjudande och därmed passande ett äventyrsspel av sorten.

Det lilla minuset var att det knappt gick att spela. Föremålen som skulle plockas upp gick sällan att se, man visste inte var man skulle och svårstyrde Miette stönade mest ur sig ”I can’t do anything” eller stannade upp. Vi kunde inte heller göra så mycket. Logiken i att slå ut elektricitet genom att lägga en tvättborste i ett kassaskåp var även det något att bara acceptera. I den så sköna världen orkade man med ganska mycket skit för att få vara kvar – då åtminstone. Idag nöjer jag mig med filmen och kan le åt ett av spelhistoriens sämst förvaltade projekt sett till förutsättningarna.

För något år sedan jobbade jag på en webbyrå som skulle pitcha in flera spelidéer till en sajt. För att ha ett bra underlag och exempel att visa kunden ägnade jag och en kollega en hel eftermiddag till att testa olika enkla spel på nätet. Målet var att lista ut vad som gjorde spel bra och beroendeframkallande eller motsatsen, för att sedan presentera detta för kunden.

Vi hittade högvis med webbspel och ett av dem som etsade sig fast ordentligt var Kitten Cannon. Spelet är helt meningslöst och går ut på att, med en kanon, skjuta iväg en kattunge så långt som möjligt. Jag tycker mycket om katter och första gången jag spelade Kitten Cannon gjorde det verkligen ont när den stackars lilla missen blev spetsad på vassa metalltaggar. Men det hindrade mig inte från att spela igen.

Trots att det är synd om den lilla kissen och det bara handlar om tur eller otur – du kan ställa in kanonens höjd och kraft, men det kvittar då banan ser olika ut varje gång – så är spelet sjukt beroendeframkallande. Jag fastnar så fort jag startar Kitten Cannon och vill bara spela det en gång till… eller jo, bara en gång till. Testa Kitten Cannon om du har lite tid att ta dö på men jag varnar dig – det är svårt att sluta!

Onlinerollspel har i princip aldrig fungerat för mig. Jag har testat ett otal av dem, men sällan fastnar jag några längre stunder. Jag har försökt med såväl Final Fantasy XI som World of Warcraft och Lineage 2, men utan något långtgående resultat. Jag mäktar inte med, tröttnar på segheten och slutar helt enkelt att spela efter ett tag. Samma sak var det tyvärr med Age of Conan, som gode herr TDH går i gasen över mest hela tiden, även om det faktiskt var åtminstone lite annorlunda. Jag slutade spela, visst, men det fanns något där i som jag kan sakna än idag.

Jag pratar om den helt besinningslösa och omotiverade PVP-slakten. Här var man minsann inte säker någonstans så fort man klev utanför städernas bevakade portar, och otal var de gånger då både jag och TDH blev nedhuggna efter noter när vi i godan ro endast försökte klara av någon fredlig quest tillsammans. Men vi tog lärdom, rustade upp och satte av i vår egen lilla bärsärksparad. Hämndens timma var slagen, det hände att vi systematiskt letade upp de som dräpt oss tidigare, men blodtörsten eskalerade, och inte helt osällan var det istället vi som lurkade vid tänkbara n00b-passager. Attack! Vi vrålade i mickarna och högg för glatta livet. Jag måste erkänna att det faktiskt fanns en viss tillfredställelse i att mala ned de stackars nybörjarna, som helt ovetandes gick in i samma fälla gång efter annan. Men samtidigt var det lite sport i att bevaka reviret. Det var ju så klart fler än vi som ville dricka n00b-blod i Odens namn. Ibland fick vi ta till flykten, och ibland lyckades vi banka sönder motståndet.

Jag tänker tillbaka till den tiden med goda minnen. Även om jag inte är något större fan av just PVP i dessa spel så var vår lite mer oseriösa inställning galet underhållande. Att ställa till med jäkelskap var helt enkelt för kul för att låta bli. Och när vi ändå behandlar just kategorin jäkelskap, så vad vore bättre än att avrunda med denna klassiska fridstörare?

Veckans spel kommer en dag tidigt den här veckan, för det blir helt enkelt bättre så. Idag, när det här publiceras, är det nämligen den 11 september. För nio år sedan flög terrorister från Al-Qaida kapade flygplan in i World Trade Center i New York, samt Pentagon. Ett fjärde plan kraschades av passagerarna när de hörde vad som hänt.

Jag hade egentligen tänkt att skriva om något helt annat, men så såg jag hur folk twittrade vad de gjorde när de hörde om attackerna. Man kan tycka vad man vill om uppmärksamheten de fick (jämfört med folkmord, svält och så vidare) så går det inte att undgå vilken stor händelse det var, samt hur det påverkat världspolitiken.

Min informationsbärare var Counter-Strike.

Jag satt och spelade på kontoret när nyheten kom, i chattfönstret förstås för inte hade jag någon TV påslagen. Det ordnade jag däremot snabbt, spelteven fick för en gångs skull visa CNN och där rullade amatörvideon som vi alla sett om och om igen. Shit, tänkte jag.

Hur hemskt det än må vara så var CS-spelarnas beteende än mer fascinerande.

• Ingen hoppade ur spelet, alla spelade vidare.
• Chattfönstret levde upp mer än vanligt, men långt ifrån alla deltog. Struntade de i det, eller fokuserade de på spelet?
• Det haglade hånfulla ”det kan de ha, de jävla svinen”-kommentarer riktade mot USA.
• Många bytte sida i spelet, till terroristerna.

Ignoranta kommentarer om hur det är rätt åt ditt eller datt viftar jag alltid bort, en del människor tänker inte på vad eller vilka som egentligen drabbas, men sidbytet i spelet var äcklande.

Alltså: fler ville spela terrorister i Counter-Strike för att terrorister hade kraschat flygplan i World Trade Center.

Otroligt.

Den Asylianska staden står i lågor. Himlen är täckt av skräckinjagande drakar samtidigt som en imponerande armada med katapultbåtar belägrar hamnen. Det otänkbara har hänt, kungariket Mokai har förklarat krig. Stadens drakryttare flyger ut ur det kungliga stallet för att slå tillbaka mot hotet.

Kan ni koppla ovanstående textstycke till ett spel? Om ni inte kan det så är det faktiskt inte helt oväntat. När ett spel i detta informationssamhälle innehar ett mediokert betygssnitt på 53 utav 100 (enligt Metacritic), är det många som avfärdar spelet utan att ha testat det. Det är förståeligt, men just i detta fall är det beklagligt. Spelet jag syftar på är det bespottade Lair till PlayStation 3, den kanske mest förbisedda och underskattade titeln av denna konsolgeneration.

Lair som på pappret borde tilltala ungefär nio av tio spelnördar sågades och glömdes bort av egentligen en enda orsak, nämligen den trasiga Sixaxis-kontrollen. Den idiotiska idén att låta hela spelkontrollen nästan uteslutande använda sig av Sixaxis, resulterade i att titeln nästintill blev helt ospelbar. Kritiken var såpass enorm att Sony beslöt sig för att trycka upp en förklarande kontrollguide för att spelrecensenterna inte skulle ”missförstå” styrningen. Guiden publicerades med den charmiga rubriken Open your mind and hands for something very different.

Men förutom kontrollen fick spelet överlag väldigt positiva intryck. Det var skarpt grafikmässigt, hade några extremt storslagna scenarion och innehöll orkestrerad musik som fortfarande är bland det mäktigaste man kan höra på en PlayStation 3. Nu kanske ni tänker, varför fixade de inte den förbannande kontrollen? Svaret är att de faktiskt gjorde det, men det var försent för att rädda spelets anseende eller ödet för utvecklarstudion bakom spelet, Factor 5.

Nästan ett år efter spelets release släpptes en uppdatering som möjliggjorde att man kunde styra spelet med de gamla hederliga analoga spakarna, vilket förändrade allt. Det var först då jag själv vågade pröva spelet och blev till min stora överraskning väldigt imponerad. Tänk er själva att flyga runt med en drake, för att sedan dyka ner i ett kaotiskt slagfält med tusentals soldater som ramlar som tändstickor när man närmar sig. Det är kort och gott underbart.

Om ni känner att ni vill testa något annorlunda och spännande för en billig peng, tveka inte att titta närmare på titeln. För vem vill inte inte ta kommandot över det ultimata krigsvapnet som förpackning för spelet så fint antyder.

I vanliga fall när jag reser, och då särskilt på sommaren, brukar jag ägna timmar åt att spela spel på min Nintendo DS. Men nu ligger min DS hemma och en av anledningarna är att jag inte hittade laddaren. Tydligen var det så länge sedan jag behövde den senast att jag inte minns var jag lagt den.

Det har blivit en hel del spelande ändå, efter den senaste tre timmar långa tågresan såg jag dödskallar när jag blundade. Anledningen är mitt senaste knark, Puzzle Quest till iPhone. Spelet är en blandning mellan rollspel och pusselspel och är lika beroendeframkallande som Bejeweled.

Om jag får gissa så kommer jag fortsätta se dödskallar hela den här sommaren.

Ibland kanske man ställer sig frågan, är det här spelet något för mig? Man läser recensioner, snokar upp intryck från olika forummedlemmar, kollar trailers och bilder, men ibland är det ändå lite svårt att fatta en avgörande beslut. Man tvekar, blir osäker och fundersam. No More Heroes 2: Desperate Struggle gör det enkelt för dig, det deklarerar nämligen exakt vad det innehåller och det räcker med ett ögonkast på fodralets baksida. Gissa själv, vilken målgrupp tror du spelet riktar sig till?

Där har ni det. Är svärd, wrestling, enorma robotar, kokosnötter, lättklädda brudar och kass attityd din grej så lär No More Heores 2 vara spelet för dig. Varför komplicera saker och ting?

Det var faktiskt inte Super Mario Bros som fick mig att vilja ha en NES, men väl ett annat spel med de båda rörmokarbröderna. Mario Bros är inte alls lika känt, vilket kanske inte är så förvånande. Det är trots allt mer av ett arkadspel än vad som skulle bli typiska konsolspel, men väl så bra ändå.

Det är för övrigt mycket möjligt, rentav troligt, att du har Mario Bros om du köpt något av Super Mario Bros Advance-spelen till Game Boy Advance. Där finns spelet nämligen med som bonus, med uppgraderad grafik men annars tämligen intakt.

Det är enkelt upplagt. Knocka fiender genom att slå dem underifrån, och sparka sedan bort dem från plattformen. När alla är borta så är det ny bana, med snabbare och svårare fiender. Låter kul? Det är det, i sin enkelhet, men underbart blir det först när du spelar med en vän. Två spelare samtidigt kan bli en co-op-fest, eller en kamp om mynt och poäng. För precis som i New Super Mario Bros Wii så kan man hjälpa eller stjälpa när man spelar tillsammans i Mario Bros. Jag skulle nästan vilja ta det så långt som att säga: utan Mario Bros, inget New Super Mario Bros Wii. Långsökt kanske, men det vore knappast första gången Nintendo kikar i spelkatalogen efter inspiration.

Håller Mario Bros idag? Tveklöst. Det hade varit konstigt annars, för ett spel som säljer konsoler måste nog vara sådär roligt tidlöst trots allt.

Läs den högt för dig själv. /reds. anm.

Jag hatar dina kameravinklar och hur varje nytt vapen känns som ett hån.
Jag hatar hur ditt namn är en grammatisk miss. Jag hatar hur du attackerar bakifrån.
Jag hatar dina feta dumma bossar, och hur varje ny bana är en pärs.
Jag hatar dig så mycket att jag mår illa – så mycket att jag skriver på vers.
Jag hatar hur allt är så jävla svårt. Jag hatar hur du ger mig ledtrådar men ljuger.
Jag hatar när du säger att jag är dålig – men ännu mer när du får mig att tro att jag duger.
Jag hatar hur du aldrig förlåter. Och hur du dödar mig med ett hugg.
Men mest av allt hatar jag att jag inte hatar dig – Inte ens nära, inte ens lite, inte ett dugg.

Det finns tre spel som har betytt mycket för mitt spelade och som jag spelade väldigt mycket under en lång tid. Det är Star Wars Jedi Knight: Dark Forces II, The Curse of Monkey Island och Half-Life. En av anledningarna till att jag spelade dem om och om igen var byte eller blåsning av datorer – Windows är ju känt för att vara stabilt, eller hur var det nu? Jag undrar hur många gånger sparfiler förstördes eller tappades bort vid ominstallationer och krascher?

Half-Life var nog det jag nötte mest, med fem, sex eller sju seriösa försök till att bli klar med spelet, varav många av dem avbröts hopplöst nära slutet. Trots att jag tog mig genom spelet så många gånger kunde jag aldrig vänja mig vid head crabs, och om du säger kofot till mig ryser jag i hela kroppen och hör skriken från de äckliga krypen. Det stora blå monstret som man var tvungen att lura så att man kunde slå på strömmen och grilla det, eller monstret med jättetentaklerna var tillsammans inte alls lika psykiskt krävande som dessa vidriga krabbor.

Minns du inte hur de små äcklen lät? Skruva upp volymen, tryck på play, och gör dig beredd på att rysa – eller det kanske bara fungerar på mig?

Jag är inget större fan av Mario som karaktär, men vissa av hans spel är ändå oslagbart underhållande, det medger jag. Och mitt allra starkaste minne – förutom när man i barndomsåren vrålade ”KOLLA IN STAAAAAJLEN” till brorsan när man hoppade över det allra första frågetecknet i Super Mario Bros. och tog goomban med sig av bara farten – måste ha varit mitt första möte med Super Mario 64.

Jag minns det som i förrgårgår. Super Play, eller om det fortfarande var Super Power, hade övertygat mig med deras enögda fanboyhypande om att Nintendo 64 skulle bli skiten. Jag packade ned mitt PlayStation och de elva spel jag hade och begav mig till dåvarande spelbutiken Xtreme Gaming som låg upp mot Karlstad-området.

Där växlade jag in min maskin och mina dyrköpta spel och kunde plocka ut en Nintendo 64 och ett exemplar av Super Mario 64. Då, just då, var jag otroligt nöjd. Och visst var det ett fantastiskt spel i många avseenden.

Denna historia saknar egentligen någon vettig poäng, men det jag ville komma till var att när jag vid ett tillfälle satt och spelade, så hade morsan storstäd igång, och doften av något citronbaserat såpvatten spred sig i hela huset. Därav kommer jag alltid att tänka på Super Mario 64 när jag skurar golv, vilket inte är alltför ofta, kan erkännas, eller att jag konstigt nog tänker på skurvatten när jag hör talas om spelet.

Alla minns vi saker på olika sätt.