Call of Duty: World at War: Zombies II gör samma sak som föregångaren vars titel saknar siffran 2, fast mer. Det är nya vapen, karaktärer och fällor som gör tillvaron sur för både döda och levande i träsket där allt utspelar sig. Läs mer

Ibland kommer det spel som överraskar totalt. Man hade inte förväntat sig något särskilt, ingen hajp, och kanske lite fördomar om formatet. Men No More Heroes 2 till Wii är bland det bästa, eller ska jag säga roligaste, jag spelat på senare tid. Och varför då? Jo, det är våldsamt, porrigt och fullständigt over the top på en och samma gång, med inslag av världshistoriens kanske charmigaste minispel. Läs mer

Idén till Naughty Bear är fullständigt bisarr – och barnförbjuden. Det känns som om den kommit från en företagsfest där deltagarna varit överförfriskade. Jag lägger inte någon värdering i det, för säga vad man vill om spelet, men det är inte helt traditionellt. Det sticker ut med sin vilja att driva spelets invånare galna och uppmuntra spelaren att utföra psykotiska mord. Hem och skola borde reagera starkt över budskapet som lyfts fram i spelet. Och bara den saken gör att vi borde hylla och älska spelet, eller hur? Läs mer

Musikspel har för mig alltid varit en aningen tvivelaktig genre. Samtidigt som jag aldrig riktigt brytt mig om Guitar Hero med kloner och finner avsky för karaoke i nyktert tillstånd finns det ändå en del tonberikade titlar jag har hur kul som helst med. DJ Hero är ett av dem. Läs mer

Mina Dead to Rights-minnen är väl kanske inte de allra starkast lysande från förra generationen, även om de trots allt finns kvar. Därför är det både kul och intressant att bli positivt överraskad av senaste spelet i serien, med undertiteln Retribution. Läs mer

Det börjar illa. Riktigt illa. En känsla av b-film och halvhjärtad produktion drar över mig på en gång och den ger inte vika ens efter ett par timmar. Jag knyter näven i fickan och svär i tysthet över fruktansvärda minispel och trasig ai. ”Hur kan ni se mig!? Jag satt ju gömd bakom en låda.” Läs mer

Som gammal zombiefantast blev jag både besviken och överraskad på samma gång av BioDefense: Zombie Outbreak. Spelet snarare ger oss en intressant vinkling på tower defense-genren än regelrätt köttande av odöda i visuellt attraktivt manér. Läs mer

Resonance of Fate är, precis som nästan alla JRPGs, egentligen inte ett rollspel, utan ett taktikspel som till nästan 100% handlar om att lära sig hantera och eventuellt uppskatta ett stridssystem. I Resonance of Fates fall handlar det om ett system som inledningsvis är väldigt svårt att greppa men som när det väl sitter är ganska kul och fullt av taktiska möjligheter. Läs mer