Det är ganska ofta numera som man spelar små geniala pusselspel till iPhone och iPad, för sådana finns det gott om. Men inte fullt lika ofta trillar man över något som verkligen sticker ut ur mängden. Konamis Gesundheit är ett sådant.

Som en lite grön gris med snuva ska man lura monster i fällor och försöka samla alla stjärnorna på banan. Till vår hjälp har vi hinder som gör att monstren inte kan se eller nå oss, och vi kan avleda deras uppmärksamhet eller locka dem till nya platser med… snor.

Allting utspelas i mysigt handmålade och ytterst barnvänliga världar. Det betyder dock inte att äldre ska se sig om efter annat, tvärtom. Gesundheit kan avnjutas av såväl liten som gammal, med fördel om man åtminstone har någorlunda finmotorik och kan tänka logiskt. För ibland blir det lite väl pilligt och stressigt.

Överlag har jag oerhört kul med Gesundheit, särskilt i HD på iPad. Spelet gör sig alldeles utmärkt på den stora skärmen och det är lätt att fastna. Tänk, för tillfället föredrar jag en liten snorande grön gris framför Gears of War 3. Vem kunde tro det för några dagar sedan?

Sugen? Jag gör det enkelt för dig. Gesundheit kan roa vem som helst. Och det för låga sju kronor just nu. Se dock till att köpa rätt version då iPad har en egen.

Det blir bara fler och fler svenska spel på App Store. Senast testade vi Muskedunder Interactives Warp Dash, nu har turen kommit till Mandibols Jack Venture.

Jack Venture är ett kort och enkelt plattformsspel. Man ska ta sig ut levande från en pyramid och samla skatter på vägen. Äventyret är bokstavligen i kortaste laget med 40-talet mindre banor och bjuder tyvärr aldrig på några större utmaningar.

De få gånger jag faktiskt dör så beror det inte på komplicerad bandesign eller hårt motstånd, utan snarare på kontrollen. Här har man valt, återigen tyvärr, att använda sig av tiltstyrning. Hoppa och skjuta gör man genom att trycka på skärmen, men för att springa åt höger och vänster måste man alltså vrida på hela iOS-maskinen.

Det blir snabbt irriterande att aldrig kunna spela med skärmen rak, och när hoppknappen ibland reagerar lite väl segt är det svårt att inte vilja ge upp helt och hållet. För precision krävs det virtuella riktningsknappar, så är det bara.

Jag ser dock potentialen i spelet. Med förbättrad kontroll, fler banor och lite större utmaningar kan det bli intressant på allvar. I nuläget är det mer av en parentes som övertygar föga.

Årest största spel, världens mest efterlängtade uppföljare, den mest nagelbitande avslutande delen i en trilogi någonsin, och mycket mer har anlänt. Gears of War 3 har nu funnits på marknaden i en ungefärlig vecka, och spelare världen över både njuter och tjuter.

Precis som det ska vara.

Med Gears of War 3 avslutas historien om Delta Squad och framför allt ledkaraktären Marcus Fenix. Det eviga kriget mot Locusthorden når sin kulmen och det nya hotet, Lambent, ger sig in i leken på allvar. Det är nu eller aldrig, hur ska det gå för Sera och planetens framtid?

Spelet tar vid efter den fjärde boken, Coallition’s End, som avslutas med att COG upphör och resterande överlevande delar upp sig i mindre enklaver för smidigare kunna undvika de ständiga hoten. Delta Squad befinner sig ombord på det sista stora slagskeppet från COG-flottan, Sovereign, och agerar ett slags insatsstyrka för de mindre bosättningarna runt om på fastlandet.

Men allt ställs på sin ända när före detta COG-bossen Richard Prescott plötsligt och oannonserat återvänder efter att tidigare ha försvunnit spårlöst från ön Vectes som var COG:s sista utpost. I samma veva anfaller Lambent och helvetet brakar löst.

Härifrån är det upp till Delta Squad, med några “nykomlingar”, att reda ut alla hemligheter och rädda världen från en säker undergång.

Berättarmässigt känns spelet, ganska förväntat, något tunt efter att man gått från alla böcker som knyter ihop historien. Och när spelet väl är färdigt, när man sitter där med handkontrollen i handen och ser eftertexterna rulla förbi på TV:n så finns det fortfarande en rad obesvarade frågor. Irriterande, och inte blir det bättre när Cliff Bleszinski själv kallar det för hat när spelarna kritiserar just detta.

Men i det stora hela knyts säcken samman. Det är inga avgörande pusselbitar som saknas, även om man så klart vill veta vad/hur/varför.

Gears of War 3 är rent tekniskt ett underbart spel. Visuellt bländande och en tilltajtad kontroll bäddar för en gedigen upplevelse. Man har också lagt mycket krut på att intensifiera striderna, något man många gånger lyckas bra med. Influenserna från såväl BioShock som Left 4 Dead är dock lite väl uppenbara emellanåt.

Vad som däremot drar ned intrycket lite är uppdelningen av spelbara karaktärer. Bland annat Baird och Cole har fått kliva åt sidan en hel del för lagom ointressanta periferikaraktärer som Anya, Sam och Jace. De två förstnämnda har sina klara roller framför allt i böckerna, men i spelet gör de inga större avtryck över huvud taget. Det är synd, för Gears of War är som allra bäst när Fenix, Santiago, Baird och Cole rullar Locusthuvuden ihop.

Spelet lider även lite av något traditionell och fantasilös uppdragsdesign. Aktivera si och så många av en sak, överlev inkommande fiendevågor medan man väntar på hissen och så vidare. Det blir smått ointressant i längden, men det höga tempot jämnar tack och lov ut upplevelsen och man fortsätter glatt ändå.

Kanske låter jag lite för kritisk, men det är ändå saker som sticker ut, saker jag har svårt att förbise. Däremot, all negativ galla till trots, så tycker jag att Gears of War 3 är det bästa spelet i serien, och en värdig avslutning på trilogin.

Och Clayton Carmine? Den siste Carminebrodern vars öde spelarnas egna röster avgjorde, fick han leva eller dö? Jo, han…

Glöm det. Spela själv och se!

Till sist har vi så flerspelarläget, det läge som gör att Gears of War 3 kommer att leva länge, länge efter det att den siste spelaren klarat kampanjen. Man gör lite småändringar från betan med banor som byter layout, bland annat. Men inget större.

Jag känner att rankade matcher förlorat väldigt mycket mark, allt sedan social matchmaking introducerades i tvåan tills nu, då quick match stjäl rampljuset i trean. Hoppa in och ut ur spel som du vill utan bestraffning. Tempot är högt och spelarna många, åtminstone än så länge.

Banorna känns förhållandevis få i nuläget och upprepningsfaktorn är ständigt närvarande. Men räkna med att flertalet nya banor redan ligger i pipen, redo att släppas som DLC vi ska betala extra för. Det är synd, men väntat.

Ni kan läsa mer om flerspelarläget i del 1 och del 2 av betatestandet av spelet.

Så vad är kontentan av allt detta svammel nu då? Köp Gears of War 3. Spela Gears of War 3. Upplev Gears of War 3! Det är helt enkelt bäst, men kunde har gjorts lite, lite bättre.

Du vaknar upp ensam i total tystnad på ett hotell som verkar övergivet. Vid det här laget har du ingen aning om att du just sovit dig igenom zombieapokalypsens start, men inom kort väcks du till mardrömmen då du blir biten av zombier. Är det över? Nej, just du verkar tillhöra en av fyra personer som ser ut att vara immuna mot zombiepandemin. Så börjar Dead Island, ett co-op-spel som avnjuts bäst tillsammans med tre vänner online.

Spelet kretsar kring ön Banoi och utforskandet av de olika miljöer som finns där: turisternas strandparadis, den lokala stadsmiljön, den vackra regnskogen med dess tillhörande byar och en fängelseö. Även om de olika miljöerna används som kapitelindelningar kan du röra dig mellan dem, vilket gör Dead Island till ett utmärkt sandlådespel att utforska utförligt.

Under resorna blir även karaktärerna bättre, vilket gestaltas genom levelmekaniker som rollspel vanligen använder sig. Genom att spendera poäng i tre olika färdighetsområden kan du skräddarsy din karaktär och ge den en egen stil, även om Dead Island inte erbjuder något djupt karaktärsporträtt.

Tyvärr dras spelet med en del mindre skavanker. Några exempel är att kvinnor kallas för honom och spelets mellansekvenser innehåller alla fyra karaktärer även om man spelar själv. Sådana detaljer drar ned helhetsintyget. Dead Island är trots det ett beroendeframkallande spel som är ett måste om du kan samla ihop tre kompisar att spela tillsammans med. Gillar du zombier så är det här spelet du inte får missa.

I princip från ingenstans steg SkyDrift ned från skyn. Som en okänd blipp på en radarskärm fanns spelet så en dag på Xbox Live Marketplace och PlayStation Network. Och lite konstigt är det, för detta är faktiskt riktigt bra.

Det är arkadig flygaction med klassiska plan i modern tappning. Vi flyger runt på olika banor, samlar bonusar, skjuter ned motståndarna och försöker komma först över mållinjen. Som ett alternativt Wipeout, eller ett nutidens N-Gen Racing, det gamla flygspelet till PlayStation.

Det finns egentligen inget i SkyDrift som gör det särskilt speciellt, och alla bonusar som vapen och andra hjälpmedel saknar riktig tyngd. Men kontrollen är skön, och bandesignen får mig faktiskt att lyfta på ögonbrynen lite då och då. Det kan vara riktigt vackert. Och imponerande.

Tröttnar man på att spela själv så ger man sig ut på nätet i jakt efter levande motstånd. Det blir självfallet allra roligast så.

SkyDrift var en posivit överraskning. Dels för att det kom från ingenstans, och dels för att det är lite bättre än klart godkänt. Åtminstone om man gillar luftburna racingspel.

Facebook-spel har sedan länge anlänt för att stanna. Framgångar med exempelvis Farmville har gjort att allt fler företag ser ekonomiska möjligheterna i spelen. Den senaste i raden av företag som nu gör ett spel till Facebook är Freeform Communications med spelet Heroes of Neverwinter.

Spelet är förlagt till den gamla hederliga rollspelsvärlden Faerun där staden Neverwinter ligger. Det är en välbekant värld och ett känt område sedan tidigare spel som Baldur’s Gate och Heroes of Neverwinter Nights. Tyvärr är spelet rätt olikt dem och erbjuder en mer fattig spelupplevelse. Den största fokusen ligger på turbaserade strider där du tvingas göra ned fiender, skärm efter skärm. En rolig detalj är dock att sättet striderna förs på stämmer hyfsat väl överens med den nya regelversionen av bordsrollspelet Dungeons & Dragons. Jag är för dåligt insatt i de reglerna för att säga om det är en exakt kopia, men vid första ögonblicket känner jag igen mig. Så för en Dungeons & Dragons-rollspelare blir det en dimension av spelet som är extra tilltalande, men det är också den enda.

Öppnar spelet upp sig senare och ger mer variation? Kanske, men jag vet faktiskt inte. Efter att ha tagit mig igenom introduktionen kände jag att ingenting i spelet fick mig att fastna för det. Det fungerar och ser okej ut, men det är inget spektakulärt med spelet och för mig krävs det något utöver det vanliga om jag ska grotta in mig i ett rejält dungeon-lir.

Bloodrayne är tillbaka, och denna gång i det läckra, högupplösta 2D-äventyret Bloodrayne Betrayal som skulle kunna ha varit ett experimentellt Castlevania.

Med en oerhört tunn handling som bas avancerar man genom ganska så platta banor, uppdelade i kapitel, och slaktar fiender på löpande band. Det uppenbara problemet med den här typen av spel, kombinerat med ett lagom snålt tilltaget budgetunderlag (Bloodrayne Betrayal är en XBLA- och PSN-titel), är att fienderna ofta upprepas å det grövsta. Det matas på, om och om igen, med precis likadant motstånd banorna igenom.

Visst blir det lite variation i längden, men överlag är det en något trist upplevelse.

Det fina med mägnden motstånd däremot, är att det sällan finns en lugn stund. Bloodraynes vapen hinner aldrig svalna (eller torka) och det varvar ned först med de sporadiska mellansekvenserna, som tyvärr stoltserar med tråkiga pratbubblor istället för röster.

Bloodrayne Betrayal är ett oerhört vackert spel, men dess monotona upplägg och inte alltid hundraprocentiga kontroll kommer säkert att avskräcka vissa. Man ska heller inte underskatta den stegrande svårighetsgraden där första halvan av spelet är förvånansvärt enkel för att sedan gå över till stundtals förbannat frustrerande.

För fans av hack & slash-spel och vampyrer är detta dock ett givet alternativ, och kom ihåg att du kan testa innan köp eftersom både Microsoft och Sony erbjuder en demoversion på respektive onlinetjänst.

När svenska Muskedunder Interactive släppte sitt första iPhone-spel på App Store blev det Warp Dash. Ett fartfyllt poängsamlarspel med lätta F-Zero-vibbar, men väl anpassat efter formatet.

I Warp Dash gäller det alltså att slå rekord, om och om igen, och premissen är enkel. Vi väljer ett rymdskepp eller vad det nu ska föreställa och blåser igång. Man flyger fram över ett sterilt och Troniskt landskap och samlar trianglar, dessa inkasserar man sedan mot poäng genom att flyga genom ett av alla de slumpmässigt utplacerade hopp som finns längs med banan. Ju fler trianglar i bagaget desto mer poäng. Men samtidigt går det också snabbare och snabbare.

Självklart finns det hinder också, och dessa kommer man att krascha in i förr eller senare, vare sig man vill det eller ej. Spelet använder tiltstyrning vilket innebär att vi måste vinkla iPhonen åt höger och vänster för att svänga. Som notorisk hatare av denna kontrollmetod är jag inte helt nöjd här heller. Det blir för vingligt och precisionen är som bortblåst i allt för höga farter. Hur det hade fungerat med vanlig knappstyrning vet jag inte, men det hade varit trevligt att se som alternativ i alla fall.

Tre svårighetsgrader finns, varav den sista låses upp mot sju kronor. Det finns alltså endast låg- och mellannivå från start.

Futuristiska Warp Dash är en fräsch variant av alla dessa evighetsspel där man gör samma sak om och om igen, men kontrollen och den chansartade spelmekaniken vid höga hastigheter hindrar mig från att roas några längre stunder.

UPPDATERING: Muskedunder Interactive meddelar nu att via en nära förestående uppdatering kommer spelet att bli lite enklare, något som förhoppningsvis gör det mer spelbart i längden.

Det ser inte så slående roligt ut på bilderna, det Bungie-utgivna piratspelet, som i själva verket är utvecklat av Harebrained Schemes. Låt inte det lura dig, Crimson: Steam Pirates är ett skönt lir med mycket hjärta. Det är anspråkslöst samtidigt som det visar vad en duktig utvecklare kan göra med plattformen, för det här är verkligen ett typexempel på hur spel på paddan kan fungera. Inga fejkade kontroller på skärmen, allt är självklart.

Du är kapten Blood och du ska pirata dig genom ett gäng scenarion. Genom att styra hur dina skepp ska segla och använda diverse förmågor som dess matroser ger så trixar du dig genom spelet. Till en början är det enkelt, men mot det åttonde uppdraget i första kapitlet börjar det bli tuffare. Det är ett helt turbaserat spel, så inget reflexskjutande eller så – det sköter skeppen om själva, du väljer inte ens vad de ska skjuta på i de allra flesta fall. Trots det blir det oväntat mycket taktik i spelandet och positioneringen av skeppen är verkligen allt.

Ibland bordar man andra skepp, då väljer du vilka ur besättningen som ska slåss och de jämförs med sina fiender. Svårare än så är det inte, men det tillför en del till spelet och gör att det känns betydligt mer omväxlande än det egentlgen är.

Crimson: Steam Pirates berättar kapten Bloods historia i text och bild, de senare bestående av mer eller mindre trovärdiga gestaltningar av utklädda modeller. Eller modeller och modeller, om jag inte visste bättre (det gör jag inte) så skulle jag tro att det här var utvecklarna och deras vänner som cosplayade lite. Skön stil på kalkonvis erbjuds i alla fall, och det passar den klart Pirates of the Caribbean-inspirerade musiken.

Första kapitlet ingår i spelet – som är gratis – men kapitel två går loss på 15 kr till, vilket troligtvis även gäller det ännu icke-släppta tredje kapitlet med. Det här är ännu ett vis Crimson: Steam Pirates visar att det är ett modernt iOS-spel: du får något rejält vid köpet men kan utöka det om du vill med in-app-köp. Helt okej tycker jag, det är valuta för pengarna.

Är du det minsta intresserad av strategispel av det mer lättillgängliga slaget så ska du definitivt ta en närmare titt på Crimson: Steam Pirates. Haka dock inte upp dig på ”steam”-biten i titeln, den är ganska nedtonad så steampunktokar kanske blir besvikna.

Det finns lite mer än motsvarande hela Kinas befolkning av olika enkla och beroendeframkallande spel på App Store idag. Jetpack Joyride från Halfbrick är ett av dem, men för att vara ett simpelt enknappskontrollerande spel har det ett förvånansvärt högt produktionsvärde.

Premissen är, som vanligt, oerhört enkel. Man ska flyga med ett så kallat jetpack på ryggen så långt som möjligt genom en lång korridor. På vägen ska man samla mynt samtidigt som man undviker fällor, och ju längre man kommer desto snabbare går det. Detta innebär att man oundvikligen kommer att krascha till slut eftersom det är omöjligt att reagera och styra i för höga hastigheter. Man kan också samla på sig poletter som går att fånga under spelets gång, dessa kan man sedan, efter att man kraschat, använda i en enarmad bandit för att förhoppningsvis vinna extraliv, mer pengar, tjuvstarter och andra bonusar.

Omspelningsvärdet ligger i att komma längre och längre, och att samla pengar för att låsa upp nya prylar och hjälpmedel. Något man så klart även kan betala för med riktiga pengar, som i så många andra iPhone-spel idag. Personligen gör jag aldrig det, och även om det tar lång tid att samla mynt i spelet så gör jag mycket hellre det då sakerna man kan köpa mest handlar om förbrukning eller meningslösa dekorationer.

Jetpack Joyride är kul, men allra mest är det fruktansvärt välgjort med allt från grafik till ljud och design. Allt detta i sig ger spelet lite längre livslängd än flera andra i samma kategori. För sju kronor är det en no-brainer, och ett litet plus för de olika fordonen man kan komma över i spelet som inte drar sig för att flörta med såväl andra spel som filmer.

Deus Ex: Human Revolutions presenterar en framtidsvärld där människan har tagit det första steget att utveckla sig själv med hjälp av cybernetik. Vissa, transhumanister, ser detta som en möjlighet att skapa en bättre värld, medan andra fruktar utvecklingen och oroar sig för vad som kan ske med dessa framsteg.

Adam Jensens första dag på jobbet borde inneburit hans död, men arbetsgivaren förser honom med cybernetik som räddar livet på honom. Som Adam får du gräva djupare i världens hårda affärsklimat, oförlåtande undre värld och hemlighetsfulla konspirationer. Du får själv bilda dig en uppfattning om den transhumanistiska världsbilden som målas upp för dig, eftersom spelet låter dig välja hur du vill tolka den.

Faktum är att man har valt att fokusera på att ge spelaren möjligheter att utforska både världen och handlingen på sina egna villkor. Det finns inte ett korrekt sätt att lösa ett problem på, utan flera. Klarar du inte av att nedgöra fienderna med våld? Då kan du försöka smyga dig förbi dem istället. Kanske finns det en ventilationstrumma som du kan krypa igenom? Eller varför inte hacka en datorterminal och använda säkerhetssystemen mot fienderna? Ibland kan du också tvinga folk till att göra som du vill bara genom att prata med dem. Givetvis kan du inte använda alla lösningar hela tiden, men många situationer erbjuder alternativa sätt att hantera problem på och låser dig sällan till ett sorts spelsätt. Du får friheten att skräddarsy din egen upplevelse – och det är Deus Ex stora styrka.

Även om Deus Ex: Human Revolutions faller inom prequel-ramen, står spelet utmärkt på sina egna ben. Spelade du de tidigare spelen känner du igen dig i de små detaljerna som planterats, men du klarar dig utmärkt utan några förkunskaper om serien. Spelet är ett av de starkaste spelsläppen i år och även om du inte är en rollspelsfanatiker är spelet ett måste för dig. Det ger dig stor frihet att uppleva en fantastisk berättelse som håller för flera genomspelningar.

Jag visste ärligt talat inte vad som väntade mig när jag laddade ned Hamilton’s Great Adventure från PSN, mer än att det var ett pusselspel utvecklat av stockhomsbaserade spelstudion Fatshark. Det var bra, för jag blev positivt överraskad och det är ju alltid skoj.

Det gäller kort och gott att ta den snubbliga Indiana Jones-kopian Ernest Hamilton från A till B genom banor kantade med faror, allt från kvicksand till målsökande zombier. Förutom att snabbt ta sig förbi alla hinder så finns det skatter att samla. Genom att plocka upp alla klaras banan perfekt. Upplägget bygger på att man som spelare måste tänka flera steg i förväg för att inte fucka upp, vilket inte alltid är så lätt.

Vid Ernest sida (eller över huvudet) finns papegojan Sasha som man växlar till med en knapptryckning. Med Sasha kan man dra i spakar som öppnar vägen för Ernest, eller kraxa för att locka till sig fienders uppmärksamhet. Jag imponeras hur enkelt och naturligt det känns att flyga och runt med fågeln. Växlandet mellan karaktärerna känns också genomtänkt istället för krystat som i många andra spel.

Totalt innehåller spelet ett 60-tal färgglada banor fördelade på fyra olika platser runt om på jorden, allt från djungler till snöiga bergstoppar. Vissa banor är lite plottriga och det kan vara svårt att direkt se vad man ska göra.

Mellan världarna får man lära sig mer om Ernest Hamilton och bakgrunden till varför man måste klara massor med labyrinter. Även om storyn är lite krystad så bidrar den till en mysig stämning och illustrationerna påminner lite om Jan Lööfs barnböcker.

Spelet har inga traditionella bossfighter. Istället väntar ett pussel modell större på världarnas sista bana som kräver mycket tänkande och kanske en och annan svordom. Men det är aldrig spelet som du svär åt, utan dig själv. Svordomarna vägs dock upp av lyckan att komma vidare. Det är alltså bara att fortsätta att nöta tills banan sitter perfekt i muskelminnet.

Trials HD är Xbox Live Arcade-spelet alla 360-spelare borde äga. Så gör du inte det ännu torde dagens hemläxa vara ganska klar. Det är ett skönt spel där du ska ta dig igenom en lagom galen bana med din motorcykel, från A till B, så fort du bara kan. Med hopp, loopar, explosiva tunnor och annat som ställer till det för dig. Trials HD har kallats den andlige uppföljaren till Excitebike av någon, kanske var det jag som sade det rentav, vem kommer ihåg sådant tjafs egentligen?

Tänk dig Trials HD, fast på din iPad. Då får du Xtreme Wheels, för det här är en synnerligen skamlös kopia. Hela stilen är densamma, grafiken snarlik, och hela konceptet identiskt. Gasa, luta dig framåt eller bakåt i luften för att landa rätt, slå volter, och så vidare. Det är nästan skamligt vilken kopia det här är.

Lyckligtvis gör det inte Xtreme Wheels till ett tråkigt spel att spela, ska man kopiera något så är Trials HD ett utmärkt val, tidsbov och tillika utmärkt fyllespel som det är. Och i ärlighetens namn har man tillfört lite nytt i Xtreme Wheels, som exempelvis möjligheten att styra genom att vrida och vända på paddan. Det fungerar rentav ganska bra i det här spelet, annars är jag inte så såld på mekaniken, ofta en påtvingad styrmodell eftersom styrkors och knappar på tryckskärmar fungerar ganska dåligt. Du har den möjligheten i Xtreme Wheels med, och trots föregående påståeede så fungerar det helt okej, främst för att vi inte talar om millisekundreaktioner eller plattformsperfektion här.

Svaret på frågan i rubriken? Nej, Xtreme Wheels kan inte utmana Trials HD – men det är ändå rätt mycket spelglädje för 28 kr, så är du det minsta nyfiken är det ett solitt köp.

Det finns bara ett fel med Space is Key (7 kr till iPhone, fungerar dock utmärkt på iPad med i 2X-läget) och det är att man har en Mute-knapp. Det borde nämligen inte vara tillåtet att uppleva spelet utan den frenetiska musiken, det hör till, i all sin bitploppliga ära.

Grundpremissen för Space is Key tilltalar inte direkt. Det är ännu ett spel där du springer över skärmen och trycker på skärmen för att hoppa. Canabalt är underbart, och alla älskar robotenhörningar, men där någonstans började det bli nog.

Fast i Space is Key springer du inte, du glider snarare – eftersom du är en överdimensionerad pixel. Och visserligen hoppar du med tryck på skärmen, men du kan inte styra hur långt eller högt. Inte heller är det ett evighetsspel som nämnda titlar, istället är målet att ta sig från början till slut på skärmen, helst alla 43 i rad. Gör du det utan att dö så är du min hjälte. Första gången krävde närmre 400 liv för mig. Målet är under 100 för övrigt.

Och det är just grejen med Space is Key: det finns en början och ett slut på såväl spelet som banorna. Med lite spydiga kommentarer från den stundtals sadistiska utvecklaren, underbar musik, och en skön visuell stil.

7 spänn. Köp det här, helt enkelt – om inte annat för att skicka budskapet att vi tycker om udda tolkningar på framgångsrika koncept.

Någon timme med Pocket RPG har dock get mersmak, även om jag inte direkt fick det spel jag väntat mig. RPG-biten i det här spelet är så gott som obefintlig, det här är ett hack n’ slash som sneglat en del på Diablo-klonen Torchlight, men struntat i allt vad story heter. Nåja, kanske inte riktigt allt, men i slutändan handlar det bara om att hacka sig från A till B, ibland via C.

Där Pocket RPG skiljer sig är dock slumpfaktorn. Varje gång du startar en bana (från en karta för övrigt, ingen by eller uppdrag från personer i spelet alltså) slumpas nämligen dess innehåll, var monster är och så vidare. Det gör spelet synnerligen omspelbart. Troligtvis är det viljan att göra spelet än mer lätt att ta upp som utvecklaren bestämt sig för att du inte får med dig några vapen eller föremål mellan uppdragen, istället levlar du upp kunskaper i olika vapen och då kan du hitta dem i kistor och dylikt.

Jag avslutar med förhoppningen att Pocket RPG växer och vidareutvecklas, vilket känns troligt med tanke på att Crescent Moon tagit väl hand om Morrowind-kopian Aralon. Pocket RPG är ett spel jag gladeligen skulle betala en extra slant för lite fler klasser att spela, just nu känns de tunna, samt för möjligheten att byta utseende på karaktärerna. När de ändå är igång får de gärna överväga en grafikpatch som tonar ned cartoon-känslan, men jag antar att jag får fortsätta leva med den.

Pocket RPG kostar 22 kr och rekommenderas till alla som gillar att hacka och slasha lite då och då.

Vad Puzzle Agent var och är för iPhone kan mycket väl jämföras med vad Professor Layton är för Nintendo DS, och det säger en del. Puzzle Agent 2 kan ha varit det mest efterlängtade spelet till iPhone någonsin, åtminstone i min bok. Och detta trots att ettan faktiskt levererade en rad brister ihop den härliga och rakt igenom geniala upplevelsen.

Agent Tethers har återigen styrt kosan mot Scoggins för att fortsätta nysta i alla de mystiska försvinnanden som drabbat staden på senare tid.

Eftersom historien om Nelson Tethers fortsätter på samma plats känns mycket igen. Vi träffar många gamla karaktärer, drar i samma utdragna trådar och springer på lite lättsamma referenser till tidigare pussel. Och jag gillar det.

Atmosfären, stämningen, dialogerna. Allt är lika sparsmakat som på topp. Ryckiga animationer, relativt ytliga diskussioner och en tecknad stil visar sig fungera alldeles utmärkt ihop. Men när vi i första Puzzle Agent såg allt detta som en trevlig bonus till alla pussel man var ute efter, så känns det i princip tvärtom i Puzzle Agent 2.

Jag spelar självklart för alla tankenötter, men allra mest för att komma vidare i handlingen. Och det främst av två skäl.

Pusslen är hittills inte särskilt nydanande. Det är mycket gammal skåpmat i olika kläder, men också för att vissa pussel fortfarande är helt obegripliga och snudd på löjliga.

Låt mig komma med några exempel. Det är lätt att fuska, men vad vinner man på det egentligen? Försöka lösa dessa utan hjälp, vilket är meningen även om man har tre mer eller mindre vägledande ledtrådar i spelet när det går trögt.

I en låda ligger en penny. I nästa låda ligger en dime. I den tredje lådan ligger en penny och en dime. Vilket mynt ligger i den fjärde lådan?

Eller varför inte den här…

Vilka TVÅ tal följer i den här sekvensen: 31-41-59-26-??

Uttrycket ”think outside the box” tas ibland till det så pass extrema att det blir irriterande långsökt. Det bidrar dessutom till att man aldrig heller kan vara helt säker på vad de efterfrågar eftersom hela vida världen finns utanför lådan.

Mindre skavanker som stavfel och liknande har jag dock överseende med.

Nu låter det kanske inte som någon helskön upplevelse med Puzzle Agent 2, men min allra minsta avsikt är att avskräcka. Det här är precis lika uppslukande som det första spelet var, men jag lägger som sagt större vikt på handling den här gången, och mindre på pussel.

Ett givet köp för er som gillar stilen och genren. Definitivt!

Fortfarande osäker? Missa då inte trailern.

Puzzle Agent 2 finns ute nu till både iPhone (App Store) och dator (Steam etc.).

I Red Faction: Armageddon har mänskligheten bosatt sig på Mars då spelet börjar. Men det dröjer sig inte kvar där, utan istället får vi se hur samhället rasar samman. Bokstavligen. Spelserien har gjort sig känd för möjligheten att förstöra spelets miljöer och behåller det som en viktig del i Armageddon. Man tvingas både att förstöra och laga saker för att ta sig vidare i spelets handling.

Bästa sättet att beskriva spelkänslan är att likna det vid Gears of War-spelen, kryddat med Force Unleashed. Storyn introducerar en hemsk fiende som leds av ett ondskefullt monster som måste förgöras i mörkrets hjärta. Som följeslagare dit har du kaos och förstörelse i stora mängder.

Red Faction: Armageddon erbjuder en stämningsfylld tredjepersonsskjutare under cirka tio timmar. Gillar du våld och förstörelse, kryddad med en traditionell story, är det här ett spel för dig.

Det var förstås väntat att Nintendo skulle vara kapabla till att göra ett riktigt imponerande 3DS-spel. Hade The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D funnits ute på lanseringsdagen hade de sluppit den tunna försäljningen. För här vänder det, åtminstone för en tid framöver, och det är inte alls förvånande att spelet säljer enheter i Japan samt placerar sig på förstaplatsen för försäljningen i Sverige.

För det är Zelda, och Zelda säljer.

För det är Ocarina of Time, enligt många det bästa Zelda-spelet någonsin.

Och för att det är så förbannat magiskt bra.

Ocarina of Time var fenomenalt när det släpptes till Nintendo 64, och utgåvan man kunde få tag på till GameCube var ännu lite skarpare. Men den här versionen tar priset, ett fantastiskt spel har, otroligt nog, blivit ännu bättre.

Just det, Ocarina of Time 3D är den bästa versionen av spelet – och det är 3D:n som gör det.

Från första stund blir Hyrules alla vrår så mycket mer levande, med det djup man förväntar sig och den smakfulöa effekthöjningen som inte förfular eller tar från spelupplevelsen. Spring runt bärandes på en irriterande kacklande kyckling och det flyger fjädrar och dun ur skärmen, exempelvis. Småsaker, men så mycket de tillför – det blir så otroligt uppenbart när 3D:n är av. En vacker värld blir platt, fortfarande tjusigare än sin förlaga men inte lika imponerande längre, inte lika levande.

Jag måste erkänna att jag är imponerad. Nog för att 3D-effekterna vi sett så här långt har fungerat, men det har varit mer gimmick än faktiskt förhöjande för upplevelsen. Här visar Nintendo återigen vad som är möjligt, och blotta tanken på vad andra generationens 3DS-spel ska kunna erbjuda gör mig för första gången lite småkär i formatet.

Det är inte bara yta som 3D:n tillför, utan djupet i världen gör det även lättare att slåss mot flera fiender. Den lilla skärmen är inte idealisk för Z-targetingmetoden som Ocarina of Time introducerade till serien, men det är aldrig något problem. Med 3D:n påslagen blir det dessutom än mer tydligt var Link befinner sig i djupet, i relation till sina fiender, vilket gör strider mot flera monster lättare samt mer – ja, jag säger det igen – levande. Det får mig att hoppas på Nintendos PR-snack om hur Super Mario 3D ska erbjuda mer exakt plattformshoppande tack vare 3D-funktionen, så lovande känns det.

Superlativen duggar tätt, och helt ärligt finns det ingenting negativt att säga om Ocarina of Time 3D. Det var ett fantastiskt spel från början, och nu är det ännu bättre. Mina enda problem med spelet har egentligen med 3DS:en att göra, som att jag inte upplever den som överdrivet ergonomisk för mina stora händer, eller att batteritiden är så tunn som den är. Men det ska inte Ocarina of Time 3D lida för. Det här är spelet som motiverar ett köp av Nintendo 3DS. Det är helt enkelt fantastiskt.

På mer än ett sätt har Kode80:s 1-bit Ninja nära på allt jag egentligen begär av ett spel. Det är oerhört simpelt, lättkontrollerat och vansinnigt stilfullt. Att det sedan är en enda lång svartvit hyllning till tidernas bästa plattformsspel, Super Mario Bros., gör förstås inte saken sämre.

1-bit Ninja handlar i sin enkelhet om flera saker. Inte bara ska man ta sig i mål på de korta, intensiva banorna i spelet, utan man ska även hitta alla hemligheter eller springa igenom allt så snabbt som möjligt. Om man vill. För här finns nämligen möjligheten att spara reprisen från den senast klarade banan – något som självklart lockar till skryt.

Det är främst två saker som gör att 1-bit Ninja sannerligen sticker ut från mängden: man kan inte gå bakåt, och den inramade tvådimensionella världen visar sig faktiskt vara en tredimensionell sådan.

Att inte röra sig bakåt kan säkert ses som kontroversiellt av somliga, men faktum är att det gör hela spelet och ett inslag som Kode80 i princip byggde produktionen kring. Genom att sedan svepa med fingret över skärmen kan man se världen ur ett tredimensionellt perspektiv, något som gör att de annars så platta banorna avslöjar hemliga gångar lite här och var.

Med 1-bit Ninja är det första gången som jag riktigt känner att spelet fungerar till 100% på formatet. Det är kanske inte för alla med sitt utmanande upplägg som garanterat resulterar i många säkra dödsfall och oräkneliga omspelningar, men för oss som äter retrografik och tajt kontroll till frukost är detta inget annat än en vattentät investering.

Och angående hyllningen till Super Mario Bros. som jag nämnde i början – testa själv, så förstår du ganska så snart vad jag menar.

Missa inte heller Spelbloggens intervju med Kode80.

Duke Nukem Forever, det mytomspunna spelet som gav vaporware ett ansikte. Ett Schwarzenegger-inspirerat sådant, ett anabolstint manssvin med solglasögon, redo att ge utomjordingarna på nöten och få en avsugning samtidigt. Duke Nukem är precis så hård, nämligen – född ur videovåldskulturen och 80-talsactionfilmer.

Han passar inte in i dagens samhälle, vi är lite mer förfinade idag. Därför kan jag inte låta bli än att hålla tummarna för Duke, han behöver det – en relik från en tid som på intet sätt var bättre, men som inte bör raderas för det.

Med det sagt så säger det sig självt att Duke Nukem Forever inte kan leva upp till hajpen, om vi nu kan säga att spelet har någon sådan. Egentligen handlar det mer om ett långtgående skämt, för det var väl ingen som trodde att spelet skulle vara nydanande fantastiskt bra, i alla fall inte efter tredje förseningen?

Randy Pitchfords Gearbox gjorde det enda rätta med Duke Nukem Forever, det enda möjliga draget faktiskt. De släppte en godkänd förstapersonsskjutare som är precis så over the top som Duke Nukem Forever måste vara. Det gör inte spelet bättre – om det här var en recension hade jag satt 3 av 5 med reservation – men det gör det desto mer intressant att spela. Duke Nukem Forever är en kulturyttring, en yippie-kay-yeah-motherfucker, ett rebelliskt finger i luften, samt en punkt på spelvärldens längsta följetong. Den behövde nämligen avslutas för att Duke Nukem skulle kunna bli något annat, och det vet så klart Gearbox – det är därför de släpper Duke Nukem Forever så här. För att Duke kan bli något större, bättre och mer modernt längre fram.

Duke Nukem Forever står på butikshyllorna för att det kommer sälja på namnet och nyfikenheten vi har kring spelet som tog över ett decennium att göra.

Duke Nukem Forever står på butikshyllorna för att Gearbox ska kunna skaka av sig skämtstämpeln och göra något vettigt med varumärket.

Duke Nukem Forever står förhoppningsvis på hyllorna för att Pitchford inte bara är full av skit, han vill verkligen dela med sig av 3D Realms vision och göra Duke rättvisa.

Jag är glad att Duke Nukem Forever är ute. Det kommer leda till nya, betydligt mer intressanta spel. Och jag tycker det är humor att spelet kan uppröra så, för att kritiker inte tycker att det är bra nog (stel kontroll och ojämn grafik – det syns att Gearbox bara har lagt åtta månader för att få det på banan), och för att det lyckas uppröra i sin osmaklighet. Det är bra, det behövs sådant med.

Köp Duke Nukem Forever, det är ett stycke spelhistoria och intressant som sådant. Men vänta tills spelet ligger i reabacken, för fullpris är det bara värt om du är tokigt nyfiken eller överförtjust i Duke Nukem. Och då har du redan spelet snurrandes i din konsol eller speldator, lycklig över att äntligen få återvända till en värld när allt var så mycket enklare, eller besviken över att Duke Nukem Forever inte var vad du hade hoppats på.

I så fall hatar du nog den här texten.