Från den dagen Titanfall utannonserades har vi suttit och dreglat över bilder, filmer och information kring spelet. Detta skulle ju skriva om FPS-kartan, knö undan alla Call of Duty-titlar och få oss att glömma eftersläntrare som Gears of War, Medal of Honor och andra mindre viktiga spel jag inte kommer ihåg namnen på nu. Så vad hände? Bra fråga. Det är i alla fall här nu, och det är förbannat bra. Bra som den här gången även betyder kul.

Om Titanfall plockat spelare från tidigare nämnda spel eller ej känns dock smått irrelevant för tillfället. Spelet är nytt, det blomstrar och spelarna trängs i matcherna. Vi svenskar spelar det på PC såvida man inte sitter på en importerad Xbox One-enhet och föredrar den. Datorversionen är inte jättekrävande. Undertecknad kör med Core i5 på 3.4 GHz samt ett GeForce GTX 760 2 GB och kan pressa spelet ganska bra med maximala inställningar.

Det är en renodlad onlinehistoria. Själva kärnan ligger i dödsmatcher i olika former även om det finns en ursäkt till kampanj i form av något historiedrivna onlinematcher. För spelaren blir det ingen större skillnad. Döda motståndarna så snabbt och brutalt som möjligt. En liten guldstjärna vill jag däremot passa på att tilldela det klassiska Capture the Flag-läget som här återfinns i sin renaste form.

Vi känner igen ganska mycket ändå. Karaktärerna och robotarna – jag återkommer till dem – uppgraderas efterhand och kan ställas in efter spelarens egen spelstil. Byt sikte på det där geväret, ladda upp med annorlunda granater eller vad det nu må vara och forma karaktären precis så som du vill ha den. Men när vi sedan ger oss ut på slagfältet förändras allt. Glöm det där statiska springandet i gränder och mellan träd, i Titanfall används jetpacks till att bokstavligen lyfta spelaren till nya höjder. Det går bland annat att dubbelhoppa och springa på väggar för att nå optimala punkter, eller fly en rasande Titan, så snabbt som möjligt. Kartorna är ganska stora och ofta nedlusade med hinder och byggnader, men det känns aldrig som något problem. Tvärtom. Jag springer och hoppar vart fan jag vill.

Och så robotarna då, Titanerna. Hela twisten med Titanfall och ett inslag som gör att stridsscenerna går från smidigt strategiska till helvetiskt kaotiska. Dessa finns inte tillgängliga direkt, utan kan tillkallas först efter en stund. Något spelaren själv kan påverka genom att döda fler motståndare snabbare för att korta ned tiden. Och när dessa sedan väl börjar droppa ned från skyn i allt högre tempo fullkomligen exploderar spelet i ett fyrverkeri av skrikande plåt, söndertrampade fotsoldater och inhumant stora vapen som lyser upp varje litet hörn när de spottar ond, bråd död ur de olika piporna.

Det är då Titanfall är som allra bäst. Och häftigast.

Det är så klart en hel del som inte får plats i den här texten. Saker du kan upptäcka själv, med glädje. Egentligen behöver du bara veta att detta är fantastiskt bra skit, helt enkelt. Men jag vill ändå lämna lite utrymme åt en detalj jag gillar stort. Efter att en vanlig dödsmatch avgjorts, genom poäng, så tar inte spelet slut helt abrupt. Istället gäller det för det förlorande laget att ta sig till en viss punkt på kartan där ett evakueringsskepp väntar. Vinnarna ska i sin tur försöka döda de flyende på vägen och på så sätt stoppa evakueringen. Men det gäller att se upp, alla får bara ett liv, vare sig man tillhör vinnarna eller förlorarna. Ett inslag som definitivt ger extra krydda åt matcherna, och lyckas man som förlorare fly känns det ändå ganska bra efteråt.

Jag vill hävda att Titanfall är precis så där bra som hypen fick oss att tro. Gillar du förstapersonsskjutare i allmänhet kan det inte gå fel här. Och innan du letar ihjäl dig, spelet kräver Origin och finns ej på Steam.