Netflix-syndromet beskriver beslutsångesten som uppstår när man behöver fatta ett beslut och har en uppsjö av alternativ att välja mellan. Om du, som jag, har en Netflix-prenumeration och har sett merparten av de sevärda filmer som har släppts under de senaste 30 åren så kan du säkert relatera till känslan. På senare tid har dock känslan inte varit begränsad till Netflix-gränssnittet. Den kommer över mig varje gång öppnar ”Mina spel”-fliken på mitt Xbox One också.

Kombinationen av många spelinköp under det senaste året och Microsofts snabbt utökade bakåtkompatibilitetsprogram för Xbox 360 har expanderat rutnätet under ”Mina spel” till över 120 spel, plus ytterligare 80 spel som är redo att installeras. Varje gång jag ska bestämma mig för något att spela bläddrar jag fram och tillbaka, upp och ned genom det rutnätet tills konturerna av rutorna lämnar inbrända skuggor i min tio år gamla plasma-TV. Är det dags att se om lovorden för The Witness är befogade? Ska jag ta itu med The Witcher 3-expansionerna som jag aldrig spelade igenom förra sommaren? Jag tog mig nog aldrig till eftertexterna i Xbox One-versionen av ZombiU. Jag borde kanske spela igenom Mass Effect 2 och Mass Effect 3 innan Mass Effect Andromeda släpps.

Det är en lång process, och hur djupt de inbrända skuggorna av rutnätet har satt sig i min plasma-TV är en tillförlitlig måttstock för hur hårt grepp Netflix-syndromet har om mig en viss dag. När jag så småningom flyttade markören till Far Cry Primal-rutan och tryckte på A-knappen en kväll häromveckan så låg rutnätet som ett våffeljärn över spelets laddningsskärm.

Ja, jag behöver nog köpa en ny TV.

Jag gillar inte Far Cry Primal särskilt mycket. Jag befriade varje utpost, flådde varje exotiskt djur och låste upp alla plånboksuppgraderingar i Far Cry 3 och Far Cry 4, och jag är en av personerna som vid behov kan frammana ett entusiastiskt försvarstal för Far Cry 2 (ja, vi har t-shirts). Men Far Cry Primal lyckades aldrig fånga mig. Det berodde kanske på att det släpptes för snart efter Far Cry 4, som släpptes för snart efter Far Cry 3. Eller så berodde det på spelets brist på minnesvärda karaktärer och en sammanhängande handling. Eller så berodde det på att striderna med pilbåge, klubba och spjut aldrig lyckades återskapa intensiteten jag kände när jag tog över utposter med maskingevär och granatkastare i föregångarna. Förmodligen var det en kombination av ovanstående.

Så varför slutade min beslutsångest på ”Mina spel”-fliken med att jag valde Far Cry Primal? Till viss del var det kanske för att Horizon: Zero Dawn och The Legend of Zelda: Breath of the Wild precis hade släppts, och i brist på ett exemplar av endera spel så kände jag ett sug efter någon annan öppen värld att försvinna in i. Det låter som en trovärdig förklaring.

Det ärligare svaret är dock att jag visste att Far Cry Primal har en achievement på 50 gamerscore för en genomspelning på den näst-högsta svårighetsgraden. En achievement som jag inte hade låst upp ännu.

Att achievements fortfarande är en faktor i vilka spel jag väljer att spela är värdigt ett eget, länge blogginlägg. Jag kan tänka mig att Robert, Spelbloggens andra achievement-junkie, också har en del att säga på det ämnet. (FYI: Robert har dubbelt så hög gamerscore som jag har. Hatten av.) Lockelsen i 50 extra gamerscore var i vilket fall tillräcklig för att övertyga mig om att spela om ett spel som jag inte gillade särskilt mycket till att börja med – och på en högre svårighetsgrad, dessutom. Så här i efterhand är det svårt att komma ihåg varför jag inte satsade på The Witcher 3-expansionerna istället. De har väl också achievements?

När jag spelade igenom Far Cry Primal för första gången, på den normala svårighetsgraden, så kunde jag ta mig igenom varje situation utan ansträngning. Jag behövde inte anpassa min strategi efter situation eller motståndare – jag kunde traska in i varje utpost med pilbågen framme och hagla pilar tills inga fiender förblev stående. Jag blev ganska snabbt varse om att det inte var ett alternativ på den högre svårighetsgraden. Direkta konfrontationer med en utpost slutade nästan alltid med en Game Over-skärm. Oförsiktiga promenader i områden med större rovdjur likaså.

När direkta konfrontationer inte längre var en realistisk taktik började jag pröva andra strategier. Strategier som jag hade kunnat använda under min första genomspelning av Far Cry Primal, men som jag aldrig behövde använda på grund av den lägre svårighetsgraden. Jag tämjde rovdjur som kunde fungera som distraktioner vid fiendekonfrontationer, konstruerade giftbomber som vände de största fienderna mot sina kamrater och lärde mig vilka fiender som jag behövde döda i tysthet innan de andra fienderna blev medvetetna om min närvaro.

Jag dog fortfarande med jämna mellanrum, men varje död var rättvis och lärorik. Tio timmar in i genomspelning kände jag mig som en väloljad Far Cry Primal-maskin. Ett stenåldersbadass. Handlingen var lika oengagerande som jag mindes den, men efter att ha spelat spelet på den högre svårighetsgraden skulle jag placera spelets stridsituationer på samma nivå som striderna i de tidigare spelen i serien. Far Cry Primal kändes som ett helt annat och mycket bättre spel än den bleka Far Cry 4-uppföljare jag spelade ett år tidigare.

Ungefär 20 timmar efter att jag påbörjade min andra genomspelning av Far Cry Primal besegrade jag det sista stora fiendefortet. Jag tittade på den sista mellansekvensen, tryckte mig förbi eftertexterna (jag har inte tålamodet som krävs för tio minuter av Ubisoft-eftertexter), tittade på post credits-mellansekvensen och väntade sedan tålmodigt på att mitt hårda arbete skulle belönas med 50 gamerscore.

Och väntade.

Och väntade.

Den dopaminförlösande ljudeffekten och det gröna gränssnittselementet som spelare världen över har kommit att förknippa med en upplåst achievement kom aldrig. Jag dubbelklickade på Xbox-knappen, bläddrade till Achievements-fliken och scrollade från toppen av listan till botten och tillbaka igen.

Nope. Ingen achievement för en genomspelning på den näst-högsta svårighetsgraden.

Om min andra genomspelning av Far Cry Primal hade slutat med att min bild av spelet var oförändrad så hade jag troligtvis kategoriserat genomspelningen som ett totalt misslyckande. En achievementsafari efter en achievement som inte existerar. Ett plågsamt nybörjarmisstag för en achievementjunkie som borde veta bättre. 20 timmar speltid som jag hade kunnat spendera tillsammans med The Witness, The Witcher 3-expansionerna eller Mass Effect 2 och 3 – bortslösade.

Istället stärkte det min övertygelse om att achievements i grund och botten är en positiv kraft för spelmediet. Det är ett verktyg som kan locka spelare att se spel från nya perspektiv och upptäcka strategier, föremål och platser som de annars hade missat. Ett verktyg som, genom en achievement på 50 gamerscore, kan få mig ändra min uppfattning om ett spel i en av mina favoritserier.

Även om den achievementen inte existerade till att börja med.