Under mitten av 90-talet introducerades jag till rollspelet Vampire: The Masquerade som gavs ut av White Wolf. Jag får erkänna att jag troligen var den i min dåvarande spelgrupp som var minst intresserad av det. Jag var ett Äventyrsspelsfan och i mina favoritspel i skräckgenren, Chock och Kult, så jagade man monstren. I Vampire spelade jag det som borde jagas.

Jag hade lättare att falla för Werewolf: The Apocalypse. Varulvarna var häftiga och hade ett idealistiskt mål som de kämpade för tillsammans. Vampyrerna var egoistiska kräk som mest ägnade sig åt bråka sinsemellan. På denna tid var rollspel för mig något där gruppen tillsammans arbetade mot ett gemensamt mål utan egna agendor och då passade Werewolf än Vampire bättre för mig.

Åren gick och det var i början av 2000-talet som jag hamnade i en ny rollspelsgrupp. De spelade Vampire och jag klickade bättre med rollspelet då. Kanske var det för jag blivit äldre, kanske för att jag hamnat med en ny grupp där jag kunde omdefiniera mig själv med nya bekanta. Oavsett vilket så påbörjades en lång tid av rollspelande i vampyrernas värld, äventyr som jag än idag minns med stor värme.

År 2004 avslutade White Wolf alla sina rollspel inom World of Darkness, där Vampire ingick. I fallet Vampire: The Masquerade innebar det att boken Gehenna avslutade den långa metaplotten på ett extremt fantasilöst och oinspirerat sätt. De försökte att tillfredsställa alla målgrupper med fem möjliga slut som alla var väldigt olika, istället för att fokusera på ett visionärt slut. Det kändes som ett visionslöst och snöpligt slut. Jag lyckades dock med att sy ihop samtliga sluten till en gigantisk kampanj, även om det inte var tänkt att göra så, vilket slutade med Wormwood-scenariot där alla vampyrer hamnade i en kyrka och försökte överleva likt Noa en gång gjort ombord sin ark. Det gick så där. Alla dog. Eller rättare sagt, alla utom en. Gud skonade en av vampyrerna och gjorde vampyren med sann gudstro som alla andra spelare hatade till människa. Det kändes som ett lämpligt slut, både för världen och för mitt spelledande i World of Darkness. Faktum är att det nog var sista gången som jag spelledde något annat än mina egna rollspel.

När White Wolf senare släppte sitt nya vampyrrollspel, Vampire: The Requiem, var jag inte intresserad av att spela det. Jag kände mig klar med vampyrerna. I alla fall fram tills i år. För första gången valde jag att haka på en sådan kampanj, ja till och med att pusha för den. Jag var äntligen redo att kasta mig in bland vampyrerna igen.

Snabbt insåg jag en sak: Vampire var bättre förr. Nej, jag talar förstås inte om reglerna (de är bättre nu) eller världsmaterialet (det känns annorlunda, men stabilt). Jag talar om själva boken som är helt jävla oanvändbar. Inte nog med att de använder sig av oläsliga teckensnitt i rubrikerna, utan hela dispositionen är en salig röra. Regler är svårfunna och ett ordentligt register saknas. Hänvisningar till regler finns ibland, men oftast utan sidhänvisning. Ibland är en regel uppdelad på två olika ställen, utan att förklara var den andra delen finns någonstans. Reglerna är ofta otydliga, ibland motsägelsefulla. Visst går det att lösa med gissningar, spekulationer och, framför allt, mycket tid av bläddrande och diskussioner vid spelbordet.

Missförstå mig rätt, Vampire: The Requiem har en trevlig värld och skön stämning, men boken är skräp. I synnerhet om man jämför den med Vampire: The Masquerade. Tack och lov kan jag luta mig tillbaka i soffan som spelare och koppla bort alla sådana distraktioner från min upplevelse. Som spelledare hade måttet dock varit rågat för länge sedan. Sov redaktören då boken kom? Tyckte inte några speltestare att det var en bra idé att säga till när produkten var trasig? Nåja, jag är glad att jag enbart behöver fokusera på att ha roligt. För det har jag. Igen. Med vampyrer.

Men Vampire var bättre förr, i alla fall om vi ser till den faktiska produkten.