I kanske allra senaste laget har jag relativt nyligen plöjt mig igenom Life is Strange, något som skedde på PlayStation 4, om det är av betydelse för någon. Intrycken var många, och mina funderingar kring spelet likaså. Ett alldeles fantastiskt äventyr på många sätt och vis, som dessvärre plågades av ojämn grafik och horribel läppsynk. Två för mig ganska så viktiga punkter när det gäller story och inlevelse.

Men det var ändå överkomligt i slutändan. Jag vande mig, accepterade läget och körde vidare.

Det jag tar med mig är de fyra första och riktigt stabila episoderna, medan det femte och avslutande kapitlet gjorde mig grundligt besviken. Inte på slutet i sig, utan snarare den spelmässiga biten. Däremot var det ett par detaljer i de olika episoderna, riktigt vardagliga sådana, som verkligen fastnade. Betydelselösa å det grövsta, men än dock sådant jag av varierande anledningar hajade till över.

I garaget hemma hos Chloe hittar vi det här skafferiet. Inget jag över huvud taget hade reagerat på om det inte vore för de sviktande hyllplanen. En så rätt igenom betydelselös sak fick mig att stanna upp och begrunda. Hade jag kanske räknat med raka hyllplan, eller inget alls? Jag vet inte riktigt, men det var en skön touch hur som helst.

Bollen på taket, fast i hängrännan. Ett fenomen med minst 100% igenkänningsfaktor för alla, eller åtminstone de flesta, som vuxit upp i hus. ”Klassiker”, var min första tanke. Min andra var att jag ville komma åt bollen, på ett eller annat sätt. Det gick så klart inte, men det var i alla fall en detalj som jag fastnade för. Något jag själv kunde knyta an till på ett märkligt oansenligt vis.

Uppe på loftet i en lada sprang jag på denna uggla. I sig kanske inte alltför uppseendeväckande, men jag har alltid låtit mig fascineras av dessa flygande plattnosar. Den såg dessutom ganska rolig ut, där den satt och mest verkade besvärad över min närvaro. Än mer underhållande blev det när spelets interaktionsmekanik slog till och med all tydlighet, som ni kan se i bilden ovan, deklarerade att detta minsann var en uggla.

Jag gillar att syna spel i sömmarna, särskilt titlar av den här typen. Jag tror det är lika delar nyfikenhet som ”skyldighet” över att visa utvecklarna min uppskattning över precis varenda liten detalj någon eller några har jobbat med. Oavsett dess betydelse. Det är helt enkelt intressant att leta upp bagatellartade saker, som många kanske missar eller inte bryr sig om, och inse att det faktiskt ligger en tanke och arbete bakom. Det spelar ingen roll om det handlar om ett massivt slott eller en lågupplöst liten konservburk i ett hörn.