Världens bästa plattformsspel har “Super Mario” i titeln, men rörmokaren är mestadels ett irritationsmoment, inte den huvudsakliga protoganisten. Jag talar om Super Mario World 2: Yoshi’s Island, där Baby Mario (känd från Mario Kart om inte annat) sitter på Yoshis rygg, och vi leds genom oerhört vackra och väldesignade plattformsbanor. Spelet släpptes till – föga förvånande – Super NES, och var ett rejält steg från föregångaren Super Mario World, men hyllat ändå. Inget annat har kommit upp i den nivån sedan dess, definitivt inget av 3D-plattformsspelen.

Yoshi’s Woolly World är ett av få spel som jag hade viss förhoppning om att det skulle kunna utmana Yoshi’s Island. Men nej, det är inte den nya kungen på tronen, trots att så hemskt mycket blir rätt. Garnstuket blir faktiskt inte gammalt, bara välbekant, och inte heller är det något problem att det bara är yoshisar överallt. Baby Mario saknar jag inte alls, mest för att den gälla rösten när du tappar honom är enerverande värre.

Som så många Yoshi-spel efter Yoshi’s Island så lider Yoshi’s Woolly World av att det försöker vara tillgängligt för alla. Spelet är för lätt, och även om det inte är barnsligt på det tråkiga viset – som Yoshi’s Story till Nintendo 64 – så är det nästan dumsnällt, och det är svårt att dö. Såvida du inte spelar flera samtidigt, för då tittar spelets enda riktiga brist fram. Banorna är nämligen väldesignade och bra, överlag, men stundtals är de mindre lämpade för två spelare. Det är frustrerande när en spelare hoppar ner från en plattform, bara för att skärmen ska följa henne och den andra spelaren därmed blir ett svävande ägg, och tappar sina garnnystan. Vissa partier tvingar till detta, alternativt tajtare plattformshoppning än vad som är rimligt för två spelare samtidigt, som dessutom kan påverka varandra, och det förtar glädjen. En hel del ibland faktiskt, om än inte på samma frustrerande vis som New Super Mario Bros-spelen, eller 3D-Mario-liren till Wii U. Här vill jag inte kasta min Pro Controller genom fönstret, jag blir bara irriterad, och lite besviken eftersom så mycket annat är riktigt bra.

För det här är bra. Yoshi’s Woolly World är ett av Wii U-spelen du ska äga, om du ens är det minsta intresserad av plattformshoppande. Det är så förbaskat gulligt snyggt att jag blir glad bara av att tänka på det, och ljudbilden är minsann inte fy skam den heller, inte det minsta tråkig. Produktionsvärdet på Yoshi’s Woolly World är på nivån som få andra än Nintendo kan nå. Ja, det är lite för lätt, och ja, det är frustrerande om du spelar med någon annan, men vad gör väl det? Mycket nöje, säger jag bara. Mycket nöje.