En kärleksförklaring till handkontroller

Thord D. Hedengren
Artiklar

Jag älskar handkontroller nästan lika mycket som jag älskar tangentbord. Genom åren har jag ägt larvigt många kontroller till olika format. Vissa har lämnat bestående intryck, som Virtual Boy-kontrollen, medan andra känns som parenteser i sammanhanget.

Den bästa handkontrollen som någonsin tillverkats  satt på Nintendos misslyckade VR-försök, Virtual Boy. Det var sanning ett tag i alla fall, numera skulle jag nog inte sätta Virtual Boy-kontrollen högst på listan över de bästa handkontrollerna. Inte för att den har blivit sämre, nej, det är förstås alla andra handkontroller som levlat upp.

Jag gillade GameCube-kontrollen skarpt, vilket inte är förvånande om du testat Virtual Boy. Det är nämligen den naturliga vidareutvecklingen av Virtual Boy-kontrollen, fast lite mindre luxuös, på något sätt. Fråga mig inte hur, eller varför, men så kändes det när GameCube kom. Att LR-knapparna har en mystiskt klickig känsla på GameCube-kontrollen, och att C-spaken är tämligen begränsad, sticker lite i ögonen.

Den plastigaste av alla (officiella) handkontroller jag kan tänka mig är tillverkad av Sega. Dreamcast må ha gått ett oförtjänt öde till mötes, mycket var bra med konsolen, men handkontrollen tillförde inga speciella pluspoäng. Inte för att kontrollen egentligen låg dåligt i handen eller ens var svåranvänd, utan för att den kändes så himla plastig. En anledning till det var VMU-konceptet, deras minneskort med skärm, som i sig är ganska roligt men underutnyttjat. Problemet med VMU var förstås att du behövde ett stort hål i handkontrollen för att peta in minneskorten, och även om du köpte tredjeparts-minneskort så var de förstås inte direkt tunga. Handkontrollen blev därmed inte ens missviktad – den var för lätt, för plastig, och i klumpigaste laget, inte minst med tanke på den udda sladdplaceringen.

Av någon anledning så tycker jag att den första Xbox-kontrollen, den överdimensionerade svarta klumpen med de tämligen obekväma knapparna som kallades för ”Duke”, är den spirituella uppföljaren till Dreamcast-kontrollen. Det är nog storleken som gör det, för Xbox-kontrollen kändes allt annat än lätt och plastig i handen, snarare tvärtom. Det gjorde förstås inte ”Duke” till en bra handkontroll. Ingen deppade ihop när Microsoft släppte S-kontrollen, den mindre varianten som blev föregångare till överhyllade Xbox 360-kontrollen, och förstås Xbox One-kontrollen. 360-kontrollen tycker jag är överskattad, mycket på grund av det urusla styrkorset. I övrigt är det en bra mellanmjölkskontroll som fungerar till det mesta. Xbox One-diton är lite bättre på allt, och lika ospännande.

Apropå styrkors så är det fortfarande bara Nintendo som lyckats med dem. Från NES och framåt så sitter deras styrkors som en smäck, även när styrkorsen blir små – som på Wiimoten eller Nintendo 3DS för den delen – medan andra kontrolltillverkare kämpar med att göra något spelbart. Sony ligger bäst till, med Dualshock-kontrollerna. I början var Dualshock inte mycket att hänga i julgranen, men numera har de itererats till något synnerligen spelbart. Jag tror rentav att jag föredrar Dualshock 4 framför Xbox One-kontrollen, men det går i vågor och ärligt talat sticker ingen av dem ut mycket nog för att en vinnare ska utses i handkontrollskampen dem emellan.

På tredjepartsfronten finns det förstås larvigt många handkontroller, men genom åren har jag inte stött på många som känts motiverade att inhandla. Originalen är nästan alltid bäst. Vissa tillverkare lyckas dock bättre än andra, bland annat Madcatz och Hori. Madcatz har dessutom gjort bra handkontroller till iOS och Android, vilket förstås är extra intressant eftersom varken Apple eller Google har valt att släppa officiella – eller exceptionella – handkontroller. Steelseries är en stark utmanare här för övrigt, deras Stratus Nimbus är väldigt nära Xbox 360-kontrollen, vilket för dess användningsområde är ett riktigt bra betyg.

Jag har provat tokiga JRPG-optimerade handkontroller avsedda för enhandsspel (den andra handen skulle användas till att rita kartor, inget annat!), svindyra tingestar, minikontroller och kopior av klassiska handkontroller till mer moderna format. Det är ytterst ovanligt att originalet till formatet inte är det bäst lämpade, ibland kanske för att originalkontrollen produceras i så stort antal så att tillverkaren får ned priserna och därmed kan göra en bättre handkontroll för samma peng som tredjepartskonkurrenterna.

Rent generellt tycker jag att Nintendo står för bäst kvalitet, men deras handkontroller har alltid begränsningen att de är så knutna till spelkonsolen de är lanserade till. Ingen kommer minnas Wii U:s Gamepad och önska att de kunde använda den till en modern konsol om tio år, om vi säger så.

Den bästa handkontrollen någonsin? Det är faktiskt ett lätt val. Xbox One Elite kostar förvisso skjortan, men den är det lyxigaste, trevligaste, och bästa du kan tänka dig i handkontrollsväg. Till och med styrkorset är acceptabelt, bara en sådan sak.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0