En enorm kärnvapenbestyckad missil närmar sig det vita huset och på den klättrar ledaren för gatugänget The Saints. Tiden håller på att rinna ut innan missilen kan stoppas samtidigt som Aerosmiths Armageddon-epos I Don’t Wanna Miss a Thing spelas i bakgrunden. Över kommunikationsradion tar de andra gängmedlemmarna tårdrypande farväl för det heroiska offer som deras ledare gjort. Men ingenting är för svårt för deras boss. Missilen desarmeras och ledaren hoppar undan från den, kollar rätt in i kameran och visar tummen upp för att signalera att allt är okej. Det är episkt så det förslår – och det har inte gått mer än en kvart.
Saint’s Row IV sparar inte på krutet.
Saint’s Row IV tar tillvara på den skruvade stämningen som finns i spelserien. De säger till och med själva i spelets början att de saknade identitet i början och att det var först när de spårade ur som de fann sin styrka. Jag kan bara instämma och le när handlingen fortsätter på samma inslagna väg.
Efter att prologen är över får vi veta att The Saints tagit över Vita huset och att deras ledare nu är USA:s president. Lugnet bryts dock rejält när utomjordingarna zin invaderar jorden. Presidenten får se sina homies kidnappas och besegras i en kamp mot utomjordingarnas ledare. Resultatet blir sedan att presidenten fängslas i en virtuell värld och det är den som står i centrum. Gradvis tvingas man att återetablera sin maktbas och ta över staden för att underminera zins makt. Samtidigt så räddar man sina följeslagare från zins kontroll så att de kan hjälpa till i kampen. Vid enstaka tillfällen tvingas du dock lämna den virtuella världen och utforska det rymdskepp du befinner dig på. Där kan du till exempel umgås mer intimt med dina homies, men även frita vissa av dem från utomjordiska skepp.
Låter det här som om Saint’s Row 4 tappat greppet och frångått sitt tidigare koncept? Oroa dig inte. Gillade du trean känner du igen dig här, både i miljöerna och spelmekaniken. Du har fortfarande en öppen värld där du kan leka med mängder av minispel, leta samlarsaker eller bara härja i staden. Skillnaden är att den virtuella världen knyter samman alla aktiviteter på ett eller annat sätt till den större historien. Varje grej gör dig lite starkare, ger dig en liten djupare förståelse för dina homies eller underminerar zins kontroll över den virtuella världen.
Den stor förändringen är att man i simulationen kan få sammanlagt åtta krafter (fyra offensiva och fyra passiva) under spelets gång. Dessa kan sedan utvecklas genom att samla datakluster som är spridda över staden. Krafterna ger en oerhörd stor frihet och är också det enda ”nya” i Saint’s Row IV:s spelmekanik. Krafterna blir väldigt fort beroendeframkallande och skapar ren och skär spelglädje.
Samtidigt är krafterna inte enbart positiva. Det känns som om den underliggande motorn är föråldrad och inte riktigt klarar av att hantera allt som pågår på skärmen. En stor öppen stad, mycket folk och superkrafter som påverkar miljön. Konsolen lider av belastningen den utsätts för och det blir väldigt hackigt emellanåt. Jag har dock svårt att bestämma mig för om det är dåligt eller bra. Det är å ena sidan irriterande för spelkänslan, men å andra sidan är det ett plus för inlevelsen. Simulationen man befinner sig i är inte perfekt och glitcharna som uppstår fördjupar känslan av att världen är falsk, en simulation.
Det är också klart att Saint’s Row inte har några hämningar att sno och låta inspireras från andra spel. Under flera moment är det tydligt att man inspirerats av Biowares Mass Effect-spel och det är inte alls en dålig inspirationskälla. Hela tanken med simulationen och krafter osar av Matrix och genomförs även den med bravur. Däremot är det lite svårt att köpa att skådespelaren Keith David, som i spelet är vice president, aldrig kan förlåta zin för att ha förstört jorden då han nu aldrig kommer få spela klart Dead Island. Man lyckas dock med att få in Jane Austen på ett hörn, vilket lovar gott inför framtiden. Just intertextualiteten är både spelets största styrka och svaghet. Å ena sidan får man en ständig igenkännelsefaktor från andra verk på ett positivt sätt, men å andra sidan bidrar inte spelet med något eget och känns oinspirerat.
Saint’s Row IV må ha sina svagheter men det är ändå svårt att klandra spelet för dessa när det ändå erbjuder en oerhörd spelglädje. Det tog mig runt 25 timmar att klara av spelet – och då med 92% av alla sidouppdrag och collectibles avklarade tillsammans med 800 gamerscore. Under någon av dessa timmar hade jag aldrig tråkigt. Det är en bra grund att stå på för ett spel.
Betyg: 4/5
