3D Streets of Rage 2

Thord D. Hedengren
Artiklar

Om du är lika gammal i gamet som jag, och gillar Sega, så vet du antagligen vad “Stritan” är för något. I den stundtals larvigt uppkäftiga tidningen Sega Force talade skribenterna ofta om Stritan, slang för Streets of Rage, till Mega Drive. Streets of Rage 2 – förlåt, Stritan 2 – ansågs, om jag minns rätt, vara det bästa spelet i serien.

Det handlar om regelrätt gå och slå här, av modell Double Dragon, eller kanske mer relevant; Final Fight. 3D-varianten till Nintendo 3DS, utgiven av Sega och del i 3D Classics-serien, är trogen originalet, bortsett lite 3D-effekter. Dessa effekter är mestadels saker i förgrunden, vilket måhända förhöjer spelupplevelsen något, utan att förstöra. Det finns för övrigt ett klassiskt läge, där spelet körs i en fejkad TV-skärm, med böjd bild och allt. Fånigt, men inte fel. Som grädde på moset kan du välja om du vill spela spelet på emulerat som en Mega Drive eller Mega Drive 2, samt om det är den japanska eller internationella versionen som gäller. Gott om inställningar således.

Gå och slå-spel från 16-bitarstiden var lite svårare än många är vana vid, men lyckligtvis så finns det flera svårighetsgrader i spelet, och ett casual mode ovanpå det. Personligen fann jag det sistnämnda ospelbart, spelet blev för lätt, men det faller säkerligen någon i smaken. Och det är klart, när den förbannade jetpackbossen dyker upp första gången så vore det trevligt att kunna byta läge, vilket alltså inte går – spelet måste startas om. I dessa lägen skiner den lite sega kontrollen igenom, välbekant för Streets of Rage- såväl som Final Fight-spelare. De här spelen må se bra ut (för sin tid), med stora sprites och allt, men det är inte finlir modell Street Fighter här. Och eftersom du inte bara kan gå till höger och vänster, utan även upp och ner på skärmen, så blir det ibland oklart vad som kommer träffa var. Inte ospelbart, eller ens orättvist ärligt talat, men oklart, och därmed frustrerande. Här hade faktiskt 3DS:ens 3D-funktion kunnat hjälpa till, men något sådant är det inte tal om i 3D Streets of Rage 2, och det borde det väl egentligen inte vara heller, om man vill vara trogen originalet.

Ett spelläge som är lite extra värt att nämna är Rage Relay, där du spelar med alla fyra karaktärer – Axel, Blaze, Skate, och Max – i den ordning du bestämt. När en karaktär dör, då blir det nästa i ordningen, och så fortsätter det. Trevligt inslag som inte fanns med i originalet.

Jag rår inte för det, men jag gillar den här typen av spel. Streets of Rage 2 ligger i lä jämfört med Double Dragon-serien tycker jag, men det slåss med Final Fight om andraplatsen. Det främsta minustecknet är de stundtals otroligt larviga miljöerna du slår dig igenom. Den Alien-inspirerade banan, med monstret på väggen som mellanboss, är ett lågvattenmärke som heter duga. Vad det har att göra med att rensa upp stadens gator från slödder, och rädda kidnappade Adam från första spelet, vet jag inte riktigt. Jag blundar dock för det och slår mig vidare. Roligast är det om du spelar co-op med någon annan, men det kan vara svårt att hitta någon som uppskattar Streets of Rage 2 idag, tror jag. Kanske har du bättre tur än jag på den fronten. Så länge kan du förstås slå dig trött, bana efter bana, med allt högre svårighetsgrad.

3D Streets of Rage 2 rekommenderas till folk som vet vad Stritan är för något, samt förstås gå och slå-diggare med en 3DS. Finns ute på eShop nu, liksom föregångaren.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0