Långsökta ledtrådar som tvingar mig att snurra runt i cirklar till dess att jag svimmar. Allt ser likadant ut, helt hopplöst för den som är utan bildminne eller lokalsinne. Det är stundvis så tyst att jag tycker att jag kan höra mina egna hjärtslag. Jag kommer på mig själv med att säga ”vad i helv…” fler gånger när jag spelar Antichamber än vad jag brukar säga när jag ska borra upp tavlor symmetriskt. Är det såhär det känns att förlora förståndet?