För ett par veckor sedan var jag och flickvännen uppe i Umeå för att hälsa på vänner och familj. Med oss hade vi min Nintendo Switch, två Pro-handkontroller, Mario Kart 8 Deluxe Edition och, särskilt efterfrågat av Johannas syskon, The Legend of Zelda: Breath of the Wild. De ville veta om uppståndelsen kring det senaste spelet i Zelda-serien var motiverad.

Mario Kart 8 var det spel som gick varmast den veckan, som jag bloggade om för två veckor sedan, men en av kvällarna fick Mario Kart 8 vila så att Johannas syskon kunde sparka däcken på The Legend of Zelda: Breath of the Wild. De startade en ny sparfil på Johannas Switch-profil, och jag lutade mig tillbaka i soffan för att för första gången se någon annan finna sig tillrätta i Zelda-seriens dramatiska förändring i inriktning.

När kvällen var slut hade Johannas syskon klarat av de fyra första minitemplen, fått glidaren från den mysteriske äldre herren och tagit sig ner från Great Plateau som spelet börjar på. Det första de gjorde var att springa till ruinerna vid Hyrule Field, där de blev dödade i ett slag av en Stone Talus. Inte helt olikt min första upplevelse av den stora öppna spelvärlden i Breath of the Wild.

Johannas syskon, som inte har spelat något spel i serien sedan The Legend of Zelda: Twilight Princess, var lika entusiastiska över Breath of the Wild som när jag spelade det för första gången. Deras introduktion till spelet påminde mig om hur mycket jag gillade det när det släpptes – och om att jag knappt har rört det sedan jag köpte det tillsammans med min Switch-enhet i början av april. Jag påmindes också om alla tempel jag hade kvar att utforska, de sidouppdrag jag inte har genomfört ännu och huvuduppdraget som jag inte har tagit itu med: Defeat Ganon.

När vi kom tillbaka från Umeå hade The Legend of Zelda: Breath of the Wild knuffat ned Mario Kart 8 från toppen av min att spela-lista.

Vid det laget hade The Legend of Zelda: Breath of the Wild förstås inte bara gammalt innehåll att bjuda på. Det första paketet med nedladdningsbart innehåll, The Master Trials, släpptes den 30 juni 2017, så det första jag gjorde var att köpa spelets Season Pass (pris: 200 kr). The Master Trials tycks vara det tunnare av spelets två nedladdningsbara paket. Det innehåller en Trial of the Sword-utmaning för Master Sword som består av 45 rum med olika stridssituationer, möjligheten att välja en högre svårighetsgrad, ett Hero’s Path-läge för kartan som visar vilka vägar man har tagit på kartan (och var man inte har varit ännu), och lite utrustning som gör det lättare att navigera och transportera sig i den massiva spelvärlden.

Merparten av min tid med spelet under den senaste veckan har dock ägnats åt den late game-städning som jag tidigare främst har förknippat med Fallout och Elder Scrolls-serierna. Jag har bockat av uppdrag som länge har legat orörda i uppdragslistorna, letat upp och klarat av flera nya tempel, tagit mig till platser som Hero’s Path visar att jag inte har besökt ännu och skaffat ny utrustning och förbättrat den jag redan har. Under tiden har min speltid i Breath of the Wild gått från ”50 hours or more” till ”65 hours or more”, enligt min Nintendo Switch-profil.

Mitt svepskäl för att göra dessa saker är att de kommer att göra mig bättre förberedd för mitt slutliga möte med Ganon, men just nu är jag inte säker på jag någonsin kommer att ta mig till den punkten. Det är ytterligare en sak som det senaste spelet i Zelda-serien har gemensamt med Elder Scrolls (vilka tider vi lever i): huvuduppdragen är det minst intressanta i spelet. Visst, jag är lite nyfiken på mellansekvensen som jag antar visas när Ganon har besegrats och Hyrule Castle har befriats. Och i och med att nästa nedladdningsbara tillägg, The Champion’s Ballad, utspelas efter att Ganon har besegrats måste man kanske ha klarat av ”Defeat Ganon”-uppdraget för att kunna komma åt innehållet i tillägget.

Men The Champion’s Ballad släpps först i slutet av året. Det ger mig gott om tid till att leta upp och spela igenom de 40-isch tempel som fortfarande gömmer sig i Hyrule.