Att undertecknad är en hiskelig Bioware-fanboy är nog svårt att undgå. När Dragon Age: Inquistion kom blev jag helt uppslukad av spelet och drog igenom det mer eller mindre utan uppehåll, bortsett några timmars sömn då och då. Så då tänker man kanske att jag borde vara helt fantastisk pepp på fler DLC till spelet? Ju mer desto bättre, eller hur?
Fel. Skälet att inget sug fanns hade inget att göra med Dragon Age: Inquistions kvalité, utan enbart med vad Bioware tidigare hade levererat. Bortsett från expansionen Awakening till Dragon Age: Origins har de mest skapat små mumsbitar som varit rätt meningslösa egentligen.
[fact float=”alignright”]DLC vs expansion
I artikeln används två begrepp som är närbesläktade: expansion och DLC. En expansion erbjuder en ny huvudintrig med många timmars extra speltid. Några kända expansioner är Throne of Bhaal till Baldur’s Gate II och Shivering Island till Oblivion. DLC står för DownLoadable Content och är material som (vanligen) laddas ned digitalt. Det kan tekniskt sett vara en expansion, men är oftare nya kläder, vapen eller ett hästpansar. Ingen av Biowares tre släpp till Dragon Age: Inquistion är tillräckligt stort för att räknas som expansion, så därför används begreppet DLC i artikeln.
[/fact]
Visst tyckte jag det var spännande att se mer av Morrigan i Witch Hunt till Dragon Age: Origins. Visst myste min inre nörd då Felicia Day dök upp i Mark of the Assassin till Dragon Age II. Men inget DLC lämnade ett större intryck efteråt. Tyvärr led de ofta av att de utspelade sig innan handlingen var över, men efter att spelaren sedan länge klarat av spelet. Vad som fick Awakening att fungera var att det var den gamla typen av expansion som hade mycket innehåll. Det var något som jag inte räknade med att få till Dragon Age: Inquistion.
När Dragon Age: Inquistions sista DLC har släppts tänkte jag att det vore en bra idé att gå igenom dem. Det blev tre sammanlagt: Jaws of Haakon, The Descent, och Trespasser. Den första, Jaws of Haakon, var exakt det jag trodde jag skulle få. Du utforska ett helt nytt område där det finns ett antal nya uppdrag att göra. Det är inte särskilt kort, men det känns väldigt ytligt eftersom det inte har någon som helst inverkan på Thedas i stort. På många sätt är det en bunt glorifierade sidouppdrag som bäst passat in i huvudspelet.
Jaws of Haakon lämnade en bitter eftersmak. Det dröjde länge innan jag började spela The Descent, som även det var uppbyggt kring ett nytt område. Det var dock ett område som var bekant från de tidigare spelen: Deep Roads. Vi fick återvända till en välbekant miljö (om än inte exakt samma del) och redan där har The Descent ett försprång gentemot Jaws of Haakon. Det knyter an till någonting som redan är etablerat vilket gör det mer relevant. Bioware har dock inte nöjt sig med det, utan de väljer att introducera titaner i denna DLC (spoiler: det är inte vad du tror det är). Att introducera ett uråldrig, mytologisk mysterium ger The Descent ett djup som Jaws of Haakon saknar. Det är inte ett särskilt varierat eller stort DLC, men det har tyngd och gör någonting intressant.
Efter The Descent var färdigt var jag betydligt mer peppad på att ta mig an Trespasser. Det är Biowares farväl till Dragon Age: Inquistion och det märks på kärleken det fått från företaget. Vi får återse alla gamla kamrater med ordentliga dialoger och småhändelser. Vi får göra de typiska valen som Bioware har i sina spel. Vi servereras en ordentlig story som är tätt knuten till händelserna i Dragon Age: Inquistion och, vad vi får förmoda, planterar fröna inför nästa spel i serien. Slutet är oerhört nagelbitande och det är riktigt svårt att släppa kontrollen. När Trespasser är över känns det både enormt tillfredsställande samtidigt som det fyller mig med oerhörd ångest över att behöva vänta på nästa spel.
Överlag har Bioware kontinuerligt blivit bättre på att skapa intressanta DLC. Trespasser är utan tvekan bäst och skälet är för att handligen fortsätter framåt då den utspelar sig hela två år efter Dragon Age: Inquistion. Det finns ingen känsla av att det är ett glorifierat sidouppdrag som kunde pytsas in var som helst, som i Jaws of Haakon. Samtidigt tar Bioware det bästa från The Descent genom att bygga vidare på världsmytologin. Jag tycker Bioware sätter fingret på vad en DLC bör vara i och med Trespasser, nämligen:
- Utspela sig efter huvudspelet är avklarat.
- Expandera spelvärdens lore.
- Ha konsekvenser på spelvärlden.
Förhoppningsvis kikar fler spelföretag i framtiden på vad Bioware gjorde med Trespasser. De måste våga släppa rinken och komma in i matchen. Det säkra vaniljalternativet kanske är behagligt, men det ger allt som oftast ingen minnesvärd upplevelse.
Om jag ska betygsätta de tre expansionerna som släpptes till Dragon Age: Inquistion får de betyget 3/5. Individuellt får Jaws of Haakon 2/5, The Descent 3/5 och Trespasser 4/5. Överlag är de två sistnämnda spelvärda, medan Jaws of Haakon bäst passar in om du vill ha lite extra sidouppdrag.
