Efter att har varit på stadig frammarsch mot mer och mer modern krigsföring i tio år trycker Call of Duty-serien på reset-knappen och går tillbaka till andra världskriget. Man hade hoppats att utvecklarna skulle ha hittat något nytt att säga om mänsklighetens största väpnade konflikt på den tiden. Det har de inte. Stort, snyggt, bombastiskt – absolut, mer än någonsin. Men när eftertexterna rullar är det svårt att släppa känslan av att man har spelat en kampanj från cirka 2003 som har remastrats för moderna konsoler. Det hela räddas av multiplayerdelen, som är vassare än den har varit på åtminstone fem år. Jag har inte fastnat så hårt i Prestige-loopen sedan Call of Duty: Modern Warfare 2.
Innehållsansvarig
Webbutvecklare och spelnörd som helst ägnar sin tid åt rollspel med stora, öppna världar att terrorisera utforska. Gillar kaffe, hamburgare och whisky. Skriver på engelska på www.andersnoren.se