Det finns ett inbyggt antagande hos en del att du som spelskribent ska vara en skicklig spelare. Du ska klara spelen på högsta svårighetsgraden, gärna till 100% också när du ändå är igång. För ett tag sedan sattes ett drev igång mot Dean Takahash över hans försök att tackla Cuphead med ett mindre lyckat resultat. Trollen på internet rasade över att han var värdelös och att han genast borde sluta skriva om TV-spel. Skulle jag sättas under luppen på samma sätt som Takahashi skulle jag få samma dom. Jag är nämligen inte bra på TV-spel.
Ett av stora skälen är förstås tidsbrist: recensionsspel ska balanseras mot spel som jag vill spela, och allt spelande ska sedan balanseras mot annan underhållning, jobb och sömn. Min lista just nu över vad jag spelar (eller är på väg att påbörja) är:
- The Evil Within 2
- Cuphead
- Pillars of Eternity
- Middle-Earth: Shadow of War
- Assassin’s Creed: Origins
- Minecraft: Story Mode Season 2
Lägg sedan till det faktum att jag varit tvungen att lägga spel som Forza Motorsport 7, Fortnite och Destiny 2 på is även fast jag hade velat ägna tid på dem. Strömmen av spel som hela tiden släpps fram skiljer sig drastiskt från barndomen. Det tar aldrig slut. Skämshögen bara växer och växer, vilket gör att jag får svårt att motivera mig själv att stanna kvar i ett spel någon längre tid.
Det bästa sättet att bli riktigt bra på något är förstås att spendera tid med det. Som talesättet säger krävs det 10 000 timmar att bli riktigt bra på något och även om det snarare gäller genrer snarare än specifika spel så är det fortfarande alldeles för många timmar som krävs av mig för att jag ska känna att jag har tiden för det.
Det finns förstås även andra skäl till varför jag suger. Gubbreflexerna ger sig till känna i spel som Cuphead där jag ser mönstren som fienderna har, men inte alls hinner motverka dem. Även mina nerver blir ett problem under spelandet. Ju längre jag faktiskt klarar mig, desto mer förväntar jag mig att göra misstag och då blir jag ännu mer nervös. Det blir som en ond cirkel. Allt det här är dock egentligen småsaker. Det absolut värsta är då jag hamnar i situationer där jag är så obekväm och stressad att det orsakar hjärtklappning hos mig, ett faktiskt fysiskt obehag. Det är inte en rolig upplevelse och i mitt sinne bör spel vara roligt.
Allt det ovanstående är skäl till varför jag för länge sedan tog beslutet att aldrig bli bra på TV-spel. Jag tilltalas inte alls av den där magiska ruskänslan att klara någonting otroligt svårt i ett spel som Dark Souls. Faktum är att det enbart är en genuint, ångestfylld upplevelse för mig. För mig är det andra saker som är viktigare i ett spel, som till exempel storyn, stämningen eller relationer. Där spelar det ingen roll att jag är sämst på TV-spel. Där kan jag göra det absolut viktigast med spel: ha roligt.
Så därför skäms jag inte ett dugg över att vara sämst på TV-spel.
