Det är inte roligt att vara gamer. Epitet har på senare år blivit allt mer skamfilad då rörelser som Gamergate gjort sitt bästa för att smutsa ned det. Visst finns det motrörelser som försöker motverka dessa och därmed skapa en trevligare, inkluderande miljö hos spelare. Det är dock inte ovanligt att dessa personer ofta undviker att kalla sig själv för gamer då det helt enkelt finns alldeles för mycket negativa konnotationer i begreppet. Jag skäms emellertid inte för att kalla mig själv för gamer. Varför? För att alla idioter som trakasserar folk, motarbetar jämställdhet och vill behålla hobbyn isolerad i pojkrummet är anti-tesen till vad som är en äkta gamer för mig. Låt mig utveckla varför.
Jag har aldrig varit en social människa, mycket på grund av att jag är blyg. Visst, känner jag folk eller är där i en yrkesroll är problemet att vara social mycket mindre. Det är när det är en större grupp människor som jag inte känner som det blir jobbigt. Det är sällan som jag initierar kontakt med någon under dessa omständigheter. Varför? För att jag i grunden tror jag är en rätt ointressant för andra. Varför skulle de vilja tala med mig när det finns andra mer intressanta personer där? Sådana som har vettigare saker att säga, är snyggare eller kända?
Visst skulle jag som vit, privilegierad man utan problem kunna smälta in i en Gamgergate-kultur om jag ville, men det är en miljö som är allt annat än välkomnande. Tvärtom, det motarbetar det som får mig att trivas i en grupp. De vill isolera spelare. De vill skapa en likriktning där ingen får sticka ut. Där ingen vågar säga vad de egentligen tänjer. Det är allt som jag avskyr så mycket, och inte alls det som jag associerar med gamer-begreppet.
Att vara gamer för mig är att vara nörd, och att vara nörd är att brinna för någonting. Att dela ett intresse med andra är en möjlighet (och ibland genväg) till gemenskap över gränser som annars troligen inte skulle korsas. Det kan vara allt ifrån etnicitet till kön. Ett aktuellt exempel för mig var då jag för två helger sedan besökte mitt tredje RRmeetup, vilket bäst beskrivs som ett tvättäkta nördkollo. Under en helg levde vi på en avskild gård ute i naturen där vi badade, grillade och spelade mängder av TV-spel. RRmeetup bildades för fyra år efter att podcasten Retroresan lade ned (den är dock tillbaka nu, så glöm inte att börja lyssna på den) och ville samla alla deras lyssnare, men det skulle visa sig att det skulle bli någonting mer än så.
Jag velade väldigt länge över om jag skulle besöka den första träffen, just på grund av min blyghet. Till slut tog jag ett beslut att göra det. Jag inbillade mig förstås att det värsta skulle ske och att jag skulle känna mig utanför hela träffen, men eftersom det arrangerades där jag bodde hade jag i alla fall möjlighet att fly hem om så skedde. Risken var så liten för mig att jag tog mig modet och deltog på träffen.
Jag kunde inte ha oroat mig mer i onödan. Jag trivdes där. Folk fann varandra där. Vi delade ett gemensamt intresse för spel och det skapade ett insta-bond mellan besökarna. Många av oss kände inte varandra sedan tidigare, men ur träffen fick vi många nya vänner. Ryktet spred sig förstås och sedan dess har RRmeetup blivit större för varje år.
Förra året hade det växt så mycket att det krävdes att några stugor hyrdes för att alla skulle få plats. Valet föll på ett naturskönt område där träffen kunde ske under en hel helg, istället för att klämma in allt under ett dygn som under första träffarna. Jag missade tyvärr förra årets upplaga på grund av min födelsedag, men i år kunde inget hindra mig från att närvara igen och det var till och med bättre än jag mindes det.
Öppenheten, gemenskapen, välkomnandet. Genom att dela ett intresse öppnar det upp en trygg miljö där vi kan umgås med varandra. RRmeetup är en miljö där vi alla vågar vara oss själva och jag tycker det är exakt vad som sätter fingret på vad en gamer är.
Det är därför som jag inte skäms över att vara en gamer.
