Att samla in allt skrot och korn i World of Warcraft triggar min inre hoarder. En trasig gaffel är helt klart värd de små kopparmynten som jag får. Många bäckar små blir till en stor å – av uppdämd frustration, till guldfarmarnas stora lycka.
Mikrotransaktioner inom spel säljs in som ett verktyg till en god spelupplevelse utan någon djupare dedikerad tid. Det började med Farmville men fenomenet inkluderar nu även AAA-titlar som Assassin’s Creed: Syndicate.
När toleransen höjs för free to play och mikrotransaktioner känner jag mig bara mer avdomnad. Att betala för att förhöja spelupplevelsen borde ju vara peppande, som att köpa outfits till favvokaraktären i League of Legends. Men att betala för att få fem extra drag i Gardenscapes gör det tydligt att mikrotransaktioner spelar på en annan känsla än spelglädje: ren och skär frustration.
Klarat alla bossar utom den sista och måste börja om igen? Argh, så nära.
Lyckats gräva upp nästan alla skatter innan tiden gått ut? Arghhh!!!! SÅ NÄRA!
10% kvar på banan bara för att totalkvadda precis vid mållinjen?! AAAAARGHHHH!!!
Den som köper sig igenom sitt spel anses vara lat av andra som spelar, kanske oftare inom MMO-liknande genrer än inom mobilspel. Det är dock få saker som är så irriterande som att spendera dagar, veckor, månader stampandes på samma ställe. Då är en tia, en tjuga, eller för all del en hundring, helt plötsligt en rimlig utväg.
Efter en hel sommars nötande på en och samma bana i Candy Crush Saga hade jag två val: köpa bort min ilska eller fortsätta malandet mot oändlig galenskap. Jag valde den enklare, tredje, vägen och avinstallerade hela skiten. Ragequit ligger mig uppenbarligen närmre till hands än mitt lösenord till Google Play.
