En av anledningarna till att Nintendo Switch är så omtalad just nu är för att vi vet relativt lite om den – särskilt vad gäller dess operativsystem och tjänster. I brist på information kan vi fylla luckorna med våra egna fantasier om vad vi tror att Nintendo ska göra, och intala oss själva att det här blir gången då Nintendo visar att de faktiskt har tagit lärdom av konkurrenternas framsteg.

Jag hade alldeles för många sådana fantasier för att de skulle få plats i förra veckans inlägg om Nintendo Switch, i vilket alla på Spelbloggen skrev några rader var om Switch-introduktionen, och nu, ett par dagar senare, inser jag att de inte ryms i ett eget blogginlägg heller. Den här veckan tänkte jag därför fokusera på en specifik del av Nintendos tjänster. En del som är extra viktig för oss som växte under 90-talet med Nintendo-konsoler i hemmet, och ibland vill återuppleva de minnena utan att behöva gräva i förrådet efter gamla konsoler och söka på Tradera efter RGB till HDMI-konverteringskablar.

Tjänsten jag pratar om är förstås Virtual Console, som introducerades tillsammans med Nintendo Wii i november 2006. Virtual Console gav oss möjlighet att spela igenom spelen vi älskade när vi var små utan att behöva spendera åtskillig tid och hutlösa summor på Blocket och Tradera. Tjänsten kom också senare till Nintendo 3DS och Wii U, och jag har köpt The Legend of Zelda: A Link to the Past en gång för varje plattform Virtual Console har släppts till.

Trots alla tillkortakommanden i utbud och genomförande var Virtual Console en enastående tjänst, men den bleknade i jämförelse med den 2.0-version av tjänsten som vi började dagdrömma om så snart Virtual Console lanserades. En tjänst som istället för att sälja spelen till oss styckvis har en fast månadskostnad, och som låter oss spela vilka spel vi vill, hur mycket vi vill, när vi vill, och med den portabla Nintendo Switch som släpps i mars – var vi vill.

Ett Netflix för tv-spel, alltså – om Netflix hade hela Criterion Collection istället för en till synes slumpmässigt utvald samling av nysläppta floppar och gammal skåpmat. Nintendo skulle troligtvis utesluta många eller alla titlar från andra utgivare för att slippa kostnaderna och arbetet som licensering för med sig, men även ett bibliotek med ”bara” företagets egna titlar till bärbara och stationära plattformar fram till sisådär Nintendo 64/Game Boy Advance-eran skulle vara utan motsvarighet i spelmediet.

Och vet du vad, släng in GameCube där också. Den är över 15 år gammal, spelen var bara upp till 1,5 GB stora och GameCube-handkontrollen har samma knappar som Nintendo Switch-kontrollen. Så länge skillnader i Switch-hårdvaran inte gör GameCube-emulering omöjlig, och så länge Nintendo inte planerar att ge hela GameCube-biblioteket Wind Waker HD-behandlingen, finns det ingen anledning till att inte släppa de spelen i digital form. När spelade du F-Zero GX senast, egentligen?

Electronic Arts har lyckats få någorlunda liv i sin prenumerationstjänst EA Access, trots att den bara har ett tiotal spel av blandad kvalitet. Om Nintendo inkluderade alla sina egna titlar släppta innan Game Boy Advance pensionerades så tror jag att en övervägande del av spelare som jag, som växte upp med Nintendo, skulle ha ett stående medlemsskap från dag ett. Om jag kunde få en Nintendo-konsol med ett sådant spelbibliotek så skulle jag gladeligen betala lanseringsdagspris för hårdvaran, och sedan fortsätta ge Nintendo 99 kr i månaden så länge jag fortsätter spela spel och de fortsätter släppa spelkonsoler.

Drömmen om någon slags Nintendo On Demand-tjänst är, kort sagt, fruktansvärt tilltalande. Den är också långt ifrån ny. Ända sedan Virtual Console först tillkännagavs har folk sagt att visst, det är trevligt att kunna köpa A Link to the Past digitalt, men det vi egentligen vill ha är en prenumerationstjänst som låter oss spela klassiska Nintendo-spel tills tummarna blöder. Nintendo har än så länge inte agerat på de önskemålen, men det finns en enkel anledning till att jag tror att chansen till att de gör det är bättre nu än någonsin tidigare.

Nintendo Switch kommer att vara den första Nintendo-spelkonsolen sedan GameCube att inte ha någon bakåtkompatibilitet med spel släppta i fysisk form till tidigare konsoler. Switch har ett nytt lagringsmedium som Nintendo kallar Game Cards, vilket betyder att konsolen inte är kompatibel med varken DVD-skivorna till Wii/Wii U eller kassetterna till 3DS/DS.

Nintendo kan fortfarande släppa digitala utgåvor av spel släppta till äldre konsoler, men det förutsätter att Switch-konsolen har en pekskärm, och Nintendo har inte varit villiga att säga bu eller bä på den fronten ännu. Wii U-spel som förlitade sig på gamepaden och tv-skärmen samtidigt – vilket är merparten av dem – ryker dock oavsett, då Switch-enheten måste vara kopplad till dockningsstationen för att visa bild på tv-skärmen.

Nintendo kan fortfarande släppa Wii U-spel i pekskärmsfria utgåvor med bättre grafik till Switch, och med tanke på hur många bra spel som släpptes till Wii U (och hur få spelare som köpte dem) hoppas jag att det är precis vad de gör. Ett sådant konverteringsarbete tar dock både tid och resurser, och även om Nintendo bestämmer sig för att göra det så är det osannolikt att de skulle ha särskilt många Wii U-spel redo till lanseringen av Switch i mars – om några.

Allt det här betyder att Nintendo Switch mest troligt kommer att ha ett väldigt tunt spelbibliotek vid lanseringen nästa år. Löftet om framtida spel i Super Mario-, Metroid– och Zelda-serierna har alltid varit ett starkt försäljningsargument för nysläppta Nintendo-konsoler, men det i kombination med en prenumerationsbaserad Virtual Console 2.0-tjänst (och Zelda: Breath of the Wild, förstås) skulle få fler än de mest hängivna Nintendo-fansen att hoppa på Switch-tåget vid första stationen. Bara ett tiotal Switch-spel på butikshyllorna i slutet av mars? Då kanske det börjar bli dags att spela igenom A Link to the Past igen. Eller Super Mario World. Eller Metroid Fusion. Eller kanske dra ihop några kompisar för en Mario Kart-turnering som inkluderar alla spel i serien, från Mario Kart till SNES till Mario Kart: Double Dash till GameCube.

Kommer Nintendo att släppa tjänsten som jag beskriver i samband med Nintendo Switch-lanseringen i mars? Förmodligen inte. Om Nintendos senaste tio år har lärt oss något så är det att vi inte ska ha för höga förhoppningar på deras digitala satsningar. Men så småningom kommer Nintendo att inse att det finns mer pengar i hyra ut sin spelkatalog för 99 kronor i månaden än att sälja den styckvis för 40 till 120 kronor per spel.

I väntan på att de når den insikten är jag mer än villig att köpa The Legend of Zelda: A Link to the Past på Virtual Console för fjärde gången.