Har du hört talas om Dear Esther? Det är inte så konstigt eftersom det släpptes på PC 2012. Nu har det portats till konsol och släppts under titeln Dear Esther: Landmark Edition. Det är Curve Digital som har tagit The Chinese Rooms moderna klassiker till Xbox One och PS4. Tack och lov ska jag säga för jag har saknat möjligheten att spela det på konsol. Visst, jag har spelat igenom det en gång tidigare på PC, men för mig är det lite grann som att tala tyska. Det blir väldigt hackigt och mycket går förlorat i översättningen.
För er som inte känner till Dear Esther så var det spelet som gav namnet till genren “walking simulator”, alltså spel som mest handlar om att gå omkring och utforska miljön. Det blev en kultklassiker som många valde att följa, exempelvis The Park som jag tidigare recenserat på Spelbloggen. Dear Esther handlar främst om att utforska miljöerna på en ö och finna ledtrådar om handlingen i miljön. Det viktigaste elementet handlar dock om protagonistens monologer som ger en djupare insikt vad som pågår, vilka aktiveras då man besöker särskilda platser på ön. Monologen skrivs dock aldrig spelaren rätt på näsan, och eftersom alla spelare kan finna monologerna i olika ordning sker berättandet fragmentariskt.
Skillnaden mellan Landmark Edition och det vanliga Dear Esther är inte särskilt stor. Grafiken ser ut så bra som jag minns det (vilket är okej, men inte fantastisk), även om det troligen har uppdaterats något. Den stora skillnaden är dock det kommentatorspår som medföljer. Att lyssna på det kräver en separat spelning, eftersom det inaktiverar protagonistens monologer. Av förståeliga skäl bör du inte göra det förrän du skapat dig en egen bild av spelets handling. Kommentatorspåret erbjuder dock ett eget spelmoment i sig eftersom du måste leta efter kommentatorspåren i traktens miljöer för att få höra dem. Lyckligtvis är de tydligt utmarkerade så du riskerar inte missa dem om du är noga med att utforska trakten. Kommentatorspåret håller en hög klass och vi får en bra insikt i hur spelskaparna har tänkt när de gjorde Dear Esther. Även om de verkligen vill att vi ska skapa vår egen berättelse så kommer kommentatorspåret att förtydliga vad spelet verkligen handlar om och på så sätt styra oss lite närmare en förståelse som jag aldrig fick då jag spelade det på PC. Ett litet facit om man så vill.
Just bristen på förståelse är också Dear Esthers största brist. När man i kommentatorspåret får höra ”det är möjligt att du ser ett fotografi i vissa genomspelningar och då förändras hela upplevelsen”. Problemet är bara att när du verkligen ser fotografiet i spelet så är grafiken alldeles för otydlig för att se detaljerna som ska trigga insikten, vilket gör att visionen låter smart på papperet men inte förmedlas ordentligt i spelet. De visuella ledtrådarna haltar med andra ord, så det är främst från monologerna som vi skapar vår förståelse.
Dear Esther är inget långt spel, även om du väljer att spela igenom det en andra gång för att lyssna på kommentatorspåret. Spelet snittar på runt fem timmar i så fall, vilket kan sticka en del i ögonen på vissa som mäter spelens värde i antalet speltimmar. Till sitt försvar så är det en väl avvägd speltid för Dear Esther. Skulle spelet varit längre hade det istället blivit utdraget, vilket actionknarkande spelare som vill kunna springa fort, hoppa runt och brutalt mörda folk redan kommer att känna. Det här är istället ett stillsamt, och smått deprimerande, spel om en persons emotionella resa på en isolerad ö. Mannen bär ärr inom sig och utifrån de fragmentariska berättandet så delges vi spelare en väldigt melankolisk känsla. För det är speltiden perfekt.
Spelaren kommer troligen rätt snabbt ana var spelet barkar, men det gör inte så mycket då målet inte är det viktiga utan att det istället är resan som är allt. Vad är det vi lär oss om vad som har drabbat mannen vi spelar? Hur sätter vi ihop bitarna och skapar vår egen berättelse? Det är vad The Chinese Room vill att vi ska göra och det är också därför slumpen i vad vi kan finna och höra. Vad jag upplever i min genomspelning är inte nödvändigtvis detsamma som en annan gör i sin. Jag önskar att det trummats hårdare på det här, eftersom jag tycker skillnaderna är för subtila. De är inte tillräckligt omvälvande eller tydliga så om du inte är djupt investerad i spelet kommer dessa skillnader gå helt förbi spelaren.
När jag spelade Dear Esther första gången på PC så var jag intellektuellt förtjust i det, men jag kunde inte koppla an till det på ett emotionellt plan. Nu, några år sedan, är jag fångad av det. Jag vet inte om det är för att jag fokuserar bättre på upplevelsen då jag är fri från min PC eller om det är för att jag omedvetet bearbetat de första intrycken. Kommentatorspåren hjälper dock till att ge en djupare förståelse och är djupt uppskattad. I slutänden vill jag dock rekommendera Dear Esther till de som är ute efter en annorlunda spelupplevelse än de vanliga action-spel som vi svämmas över med idag. Det är ett stillsam och självreflektivt spel som hållit bra för tidens tand.
Betyg: 3,5 av 5.