Det finns inga ursäkter till att det tog mig fyra månader att boka in ett besök till Stockholms spelmuseum, men förra helgen var det slutligen dags. Det som fick mig att få tummen ur var en tillfällig utställning om japanska rollspel, som bara visades under den 20-22 april. Du som läser det här nu har alltså missat din chans – att gå på den utställningen, det vill säga. Spelmuseet finns fortfarande kvar, och om du bor i Stockholmsområdet eller har vägarna förbi så bör du definitivt planera in ett besök.

Stockholms spelmuseum ligger i en källare på Markvardsgatan 2, som är en sidogata till Odengatan i Vasastaden i Stockholm. I samma byggnad finns Reset Media, företaget som ger ut speltidningarna Level och Robot och driver Loading.se och de skandinaviska versionerna av IGN. Reset Media driver också själva spelmuseet, som öppnade dörrarna i september förra året. En Tetris-spelomgång i fönstret ovanför entrédörren och en bild av hunden från Duck Hunt i ett av källarfönstren markerar vilket underhållningsmedium som lokalen är kopplad till.

Entréavgiften till museet är 60 kronor. Efter att man har betalat får man tillgång till en museidel och en mindre butik som har diverse kuriosaföremål relaterade till spel (gott om Nintendo-relaterade kaffemuggar, för den som känner sig sugen) och böcker om både den svenska spelbranschen och om spel i allmänhet. Jag hittade en keps som jag i ett svagt ögonblick tänkte köpa och lämna på kontoret, men den fick stanna kvar i butiken (tips!).

Själva utställningen är indelad i fem rum, en för varje tidsepok i spelbranschen: 1960/70-tal, 1980/90-tal, 1990/2000-tal, och framtiden. Det är ett stort tidsspann för ett litet museum att täcka, även för ett relativt koncentrerat medium som tv- och datorspel.

Utställningen om 1980/90-talet består av två montrar. I de montrarna ryms merparten av de konsoler som släpptes under de två årtiondena, med lite tillbehör och spel för varje konsol och en kort informationsskylt som beskriver konsolens ursprung och plats i tv-spelshistorien. Nintendo Entertainment System har en egen, fullstor monter med ett större urval av spel och tillbehör.

Upplägget ser likadant ut i rummet för bärbara spel och i rummet för spel från 1990/2000-talet. Informationsskyltarna är välskrivna och prickar av det viktigaste för varje konsol, men de är också i minsta laget – en paragraf med text är inte särskilt mycket utrymme att sammanfatta Super Nintendo på. Mängden utrymme i lokalerna styr förstås hur mycket föremål som får plats i museet, men det jag saknade mest var mer information om spelen och konsolerna som redan finns där.

Kapitel i den svenska spelhistorien som Bergsala, Minecraft, DICE och Grin är inte direkt kopplade till någon enskild individ (Minecraft undantaget) eller spelkonsol, men de berättelserna skulle ändå kunna göras rättvisa med informationsskyltar som har några paragrafer text och tillhörande bilder. Spelmuseets nuvarande upplägg fokuserar väldigt mycket på konsoler, och det känns som att personerna bakom konsolerna och spelen inte synliggörs så mycket som de hade kunnat.

Missförstå mig inte. Det är ett mirakel att spelmediet har vuxit sig tillräckligt stort för att det ska finnas utrymme för ett riktigt spelmuseum i Sverige, och jag tittade på barnen i tio-årsåldern som sprang omkring och prövade de olika demostationerna och tänkte: Ni vet inte hur bra ni har det. Som tioåring hade jag gjort vad som helst för ett museum dedikerat till spel och spelkonsoler, även om det hade blivit ett mycket mindre museum (då 2000-talet knappt var påbörjat ännu).

Men när man går omkring på Stockholms spelmuseum är det så lätt att föreställa sig ett spelmuseum med större lokaler, samlingar och möjligheter. Ett museum där varje konsol kunde ha ett eget rum med demostationer och mer uttömmande informationsskyltar om spelkonsolernas ursprung och genomslag.

Ett sådant museum skulle kunna ha tillfälliga utställningar om personer som John Carmack, Nobuo Uematsu och Gunpei Yokoi, och som fokuserar på den individens bidrag till spelbranschen. Gunpei Yokoi skapade Game & Watch och Game Boy, var en mentor till Shigeru Miyamoto och producerade själv klassiska spel som Metroid och Kid Icarus. Han var en av Nintendos mest framstående medarbetare fram tills att han skapade Virtual Boy, som blev Nintendos första stora kommersiella misslyckande i spelbranschen.

Gunpei Yokoi lämnade Nintendo några år senare, i augusti 1996, och skapade Bandais Game Boy Color-konkurrent WonderSwan. Den lyckades få 8 procent av den japanska marknaden för bärbara spel innan den förpassades in i historieböckerna av släppet av Game Boy Advance. I oktober 1997 krockade Gunpei Yokoi med en lastbil på Hokuriku Expressway i Japan. När han gick ut för att inspektera skadorna på bilen blev han påkörd av två passerande bilar, och han dog två timmar senare. Gunpei Yokoi blev 56 år gammal. Bara Shigeru Miyamoto kan sägas ha haft en större betydelse för Nintendos plats i spelhistorien, och jag skulle besöka skiten ur en utställning som fokuserade på Gunpei Yokois livsverk.

Men det är förstås fruktansvärt orättvist att jämföra ett fantasimuseum som jag har skapat i mina dagdrömmar med ett fullt realiserat museum som kan besökas av vem som helst som har vägarna förbi Stockholm och 60 kronor i fickan. Stockholms spelmuseum är också mindre än ett år gammalt, och Reset Medias Tobias Bjarneby har sagt att de också har drömmar om ett mycket större och mer omfattande spelmuseum i framtiden. Jag håller alla tummar och tår för att de får möjlighet att förverkliga dem.

Utställningen om japanska rollspel bestod i huvudsak av demostationer, och jag och min flickvän hade spanat in demostationerna för Chrono Trigger och Lunar: Silver Star Story Complete i rummet för 1980/90-talet. Vi stod och spelade när en man i 40-årsåldern kom i rummet med sin son. De gick längs med montern på långsidan av rummet, och pappan pekade ut konsolerna som han hade ägt och spelen som han hade spelat när han var liten. Sonen prövade Final Fantasy-demomaskinen intill mig och Johanna. Jag kastade ett öga på pappan. Han stod bakom sin son och log med hela munnen när sonen försökte ta sig igenom en strid i det snart 30 år gamla rollspelet.

Många av grupperna med besökare på Stockholms spelmuseum den eftermiddagen såg ut ungefär så – föräldrar som var där med sina barn. Ett tillfälle för föräldrarna att återupptäcka sin barndom, och ett tillfälle för barnen att upptäcka var spel som Minecraft och Pokémon började. Ett tillfälle för oss som är någonstans i mitten att strosa bland gamla konsoler, spel och tillbehör och känna värme för det medium som vi har ägnat så stor del av våra liv åt.

Stockholms spelmuseum är kanske inte den spelmotsvarighet till Moderna museet som jag hoppas få se någon gång under min livstid. Men om man är spelintresserad och har vägarna förbi Stockholm så är det definitivt ett obligatoriskt inslag på besöket.