Majoriteten av min speltid förra helgen spenderades tillsammans med mitt Nintendo Switch, och den senaste goda anledningen till att köpa konsolen: Mario + Rabbids: Kingdom Battle. Min tid med spelet har förstärkt en uppfattning som började gro hos mig när vi fick veta hur okonventionellt upplägget i The Legend of Zelda: Breath of the Wild är, och som har fått mer och mer näring för varje kvartal som har passerat sedan dess. Nintendo verkar vara mer villiga än någonsin att ta risker med sina största och mest etablerade serier och karaktärer.
Mario + Rabbids: Kingdom Battle utspelas i Svampriket. Under spelets gång får man stifta bekantskap med majoriteten av Svamprikets invånare: rörmokaren själv, Luigi, Peach, Bowser Jr., toads, Toadette, goombas, bullet bills, med flera. Musik från äldre Mario-spel blandas med nya kompositioner som smälter in sömlöst med sina förlagor. Det låter, ser ut och känns som ett Mario-spel utvecklat av Nintendo. Men det är inte utvecklat av Nintendo. Det är utvecklat av Ubisoft. Nintendo gav nycklarna till Svampriket till fransmännen, och fransmännen bjöd med sig rabbidsen från Rayman-serien.
Om Nintendo satte några begränsningar på hur Ubisoft-teamet får använda Mario-karaktärerna så märks det inte i slutprodukten. Mario har en pistol. Peach har en hagelbössa. Bowser Jr. har en mobiltelefon och allvarliga pappaproblem. Alla verkar tycka att Luigi är en dryg jävel – trots att han, i mitt tycke, är ganska bad ass när han använder dammsugaren från Luigis Mansion som ett prickskyttegevär. Man får se en bullet bill fångad i ett par överdimensionerade underkläder, höra antydanden om goombas intimhygien, och många andra mer eller mindre smakfulla exempel på toaletthumor. Svampriket är redan ganska absurt. Vi har bara blivit tränade att acceptera dess många underligheter som självklara. Mario + Rabbids: Kingdom Battle lyfter fram den absurditeten i ljuset, samtidigt som rabbidsens gästspel injicerar spelvärlden med en hel del extra av den varan.
Slutresultatet är bättre än någon hade kunnat föreställa sig – men mer om den saken i fredagens recension. Det mest intressanta med Mario + Rabbids: Kingdom Battle är inte heller kvaliteten på själva spelet, utan det faktum att Nintendo släppte iväg sina mest helgade karaktärer till Ubisoft till att börja med.
Mario är inte bara Nintendos maskot – han är hela spelmediets galjonsfigur. Han har ofta kallats den mest igenkänningsbara spelkaraktären genom alla tider (även om Pac-Man har den titeln i Guiness Book of World Records), och en studie från 1990 kom fram till att han då kändes igen av fler amerikanska barn än Musse Pigg. Mario är för spelbranschen vad Disneys tecknade mus är för animerade filmer, och precis som Disney har Nintendo länge varit angelägna om att behålla kontrollen över sina kända karaktärer. De har också varit ytterst försiktiga med hur karaktärerna förändras.
Under de två förra konsolgenerationerna – Wii och Wii U – började den försiktigheten slå bakut för Nintendo. Spelen som släpptes i företagets stora spelserier mottogs väl, men recensionerna innehöll för det mesta en brasklapp om hur den som spelade de tidigare spelen i serien kanske skulle känna igen sig lite väl mycket. Jag gillar tvådimensionella Mario-plattformare. Men mellan 2009 och 2013 släppte Nintendo fyra 2D-plattformare med rörmokaren, med tillräckligt små skillnader för att de alla har smält ihop till ett enda spel i mitt minne. Även jag blev ganska mätt på att hoppa på goombas under de åren.
Släppet av The Legend of Zelda: Skyward Sword hjälptes inte av att det kom när de flesta av oss redan hade förpassat våra Wii-enheter till garderoberna. De som dammade av sina konsoler för att spela igenom det senaste spelet i en av Nintendos viktigaste spelserier kom inte direkt tillbaka med glänsande omdömen heller. Det lät som i recensionerna jag beskrev i föregående stycke: Bra, snyggt och en klar förbättring över föregångaren – men med en genomgående och stark känsla av déjà vu. När Fez-utvecklaren Phil Fish blev tillfrågad om vad han tyckte om de japanska tv-spelens roll i dagens spelkultur så var hans svar kanske lite väl hårt, men då höll jag ändå med honom till viss del. Vid slutet av Wii U-eran började några av Nintendos största spelserier kännas trötta och stela. Spelserier som man alltid hade trott var tidlösa.
The Legend of Zelda: Breath of the Wild till Switch visade att Nintendo var villiga att ta deras mest etablerade formel – den mestadels kronologiska tempelstrukturen i Zelda-serien – och kasta ut den genom fönstret. Förändringarna är så pass omfattande att det är svårt att göra en direkt jämförelse mellan Breath of the Wild och tidigare spel i serien (möjligtvis med undantag för det allra första). Jag kan dock säga så här mycket utan omsvep: jag har inte haft så roligt med ett Zelda-spel sedan The Legend of Zelda: A Link of the Past till SNES.
Super Mario Odyssey är fortfarande en månad bort, så det är för tidigt att säga något definitivt om innehållet i spelet. Men på förhand ser det… riktigt vrickat ut. Från människorna i New Donk City, till en Mario-kontrollerad t-rex, till de Day of the Dead-inspirerade (högtiden, inte filmen) dödskallekaraktärerna med sombreros och maraccas som har hand om Crazy Cap-butiken… Vrickat, som sagt. Under en Treehouse Live-intervju med Super Mario Odyssey-producenten Yoshiaki Koizumi på E3 sa han att en av målsättningarna med Super Mario Odyssey var att leka med människors förväntningar på vad ett Mario-spel är för något. Det gjorde mig mer peppad på Super Mario Odyssey än något annat jag har hört om eller sett av spelet.
Det är kanske för tidigt att kalla Nintendos nyvunna villighet att experimentera med sina etablerade spelserier en trend. Under E3 avslöjades också nya, ännu ej namngivna spel i Kirby och Yoshi-serierna, och bägge två ser ut att följa sina föregångare utan större avvikelser. Yoshi-spelet följer upp Yoshi’s Woolly World, men med kartong som material istället för garn, och Kirby ser ut som det mest traditionella spelet i den serien sedan Kirby’s Return to Dream Land till Wii från 2011.
Alla spel Nintendo släpper behöver förstås inte heller vända upp och ner på det som har etablerats i föregångarna. Jag kommer att spela både Yoshi och Kirby, trots att de ser ut att ha fler likheter än skillnader med tidigare spel i deras respektive serier. Men min förhoppning är att Nintendo tittar på responsen till Breath of the Wild och Mario + Rabbids och förstår att den är positiv inte trots att spelen vänder upp och ned på människors förväntningar, utan till stor del tack vare det. Jag hoppas också att deras villighet att lämna Svampriket i Ubisofts händer inte är en isolerad händelse. Hur häftigt vore det inte att få se ett retrospel i Metroid-serien utvecklat av Shovel Knight-studion Yacht Club Games, eller ett nytt F-Zero utvecklat av EA:s bilspelstudios Criterion Software och Ghost Games? Varför inte ett Star Fox-spel i stil med GameCube-titlen Star Fox Adventures, utvecklat av Insomniac Games?
Vissa fantasier är förstås mer realistiska än andra, men om Nintendo har bevisat något sedan Switch tillkännagavs så är det att spelbranschens grand old man fortfarande är kapabel att överraska. Och om Nintendo är villiga att släppa in rabbids i Svampriket så är det nog inte mycket som är uteslutet.