Vid något tillfälle gled jag och spelen på min mobiltelefon ifrån varandra. Det berodde kanske på att längden på min pendling minskade ganska drastiskt, eller så kanske det har något att göra med att jag har ägnat mycket av min mobiltid åt att följa jordens undergång utspelas live på Twitter sedan, säg, november förra året. Det kansk också bero på att majoriteten av de mobilspel som bubblar upp till ytan på App Store idag är antingen nysläpp av spel till gamla konsoler, och för involverade för att spelas på tunnelbanan, eller så är de gratisspel som är fyllda till bristningsgränsen med mikrotransaktioner och annonser på 30 sekunder som man inte kan stänga av med en engångsavgift.

Det senaste mobilspelet som verkligen fångade mig (bortsett från Pokémon Go, som lever i sin egen kategori av underhållning) och höll mig intresserad i någon längre period är Threes, vilket säger en del om hur länge sedan det är. Threes var det perfekta mobilspelet. Man kan spela det en minut åt gången eller en timme i sträck, man kan spela det med en hand, och jakten på ett högre betyg fick mig att komma tillbaka igen och igen och igen. Threes var en sensation när det släpptes, och inget mobilspel efter det har fått mig att falla lika hårt. Fram tills förra veckan.

Spelet som fick mig att stänga Tweetbot och börja spela spel på tunnelbanan är Flipflop Solitaire, från den välrenommerade spelutvecklaren Zach Gage (@helvetica på Twitter). Han har tidigare skapat ordspelet Spelltower och schack-remixen Really Bad Chess, och han var också med och byggde Ridiculous Fishing tillsammans med den nederländska studion Vlambeer. Som namnet antyder är Flipflop Solitaire ett patiens-spel, men med flera mer eller mindre stora justeringar som gör att det lirar bättre på mobiltelefonens touchscreen.

I Flipflop Solitaire kan man stapla korten i både stigande och fallande ordning, så en femma kan ligga på både en sexa och en fyra. Man kan stapla kort i olika färger så länge de är i sekvens, men man kan bara flytta staplar med kort som är i samma färg. Den större flexibiliteten låter spelet begränsa korten till fem staplar, vilket gör att det är lätt att flytta på korten på mobiltelefonens skärm. Man kan dra och släppa korten från hög till en hög, eller trycka på ett kort eller en stapel för att flytta alla till ett av de möjliga dragen på en gång. Det är snabbt och enkelt, och spelet gör ett bra jobb med att gissa mina avsikter.

Den andra twisten på patiens som gör Flipflop Solitaire unikt är att man kan välja hur många färger man vill spela med – från en till fem. Leken har alltid 52 kort, men om man spelar med en färg är alla korten spader, om man spelar med två färger är 26 kort spader och 26 kort hjärter, och så vidare. Spelomgångar med en färg är perfekta om man vill ha något att göra medan man väntar på kaffebryggaren. När man spelar med de traditionella fyra färgerna tar det lite längre tid, och det är mycket vanligare att man inte lyckas lägga hela leken.

Mitt rekord för en färg är att lägga leken på en minut och 14 sekunder, och mitt rekord för antal drag är 94. Att försöka skala av några sekunder eller drag på rekordet är en stor behållning i spelet, men jakten på rekord är inte det som har fått mig att komma tillbaka till Flipflop Solitaire gång på gång under den senaste veckan. Den stora behållningen med spelet är helt enkelt att det är en jäkligt bra och väldigt snabb version av patiens för mobilen. Det är nästan svårt att förstå att det skulle ta App Store nio år att skaka fram en sådan. Det är mindre svårt att tänka sig att Zach Gage skulle vara personen som gör det.

Flipflop Solitaire har också rätt antal mikrotransaktioner för ett spel som är gratis att ladda ned: en enda. Den mikrotransaktionen, på 30 kronor, tar bort de annonser som annars visas mellan spelomgångarna. Det var länge sedan jag kände mig så nöjd med att spendera pengar på en mikrotransaktion i ett mobilspel.