Då Batman: Arkham Asylum släpptes var det en överraskning. Ingen förväntade sig att ett licensspel skulle vara så evinnerligt bra som det spel Rocksteady Studios gav oss. Det tog världen med storm när vi för första gången fick vara Batman på riktigt. Rocksteady lyckades förmedla Batmans samtliga tre aspekter: brottskämpen, detektiven och skuggan. Nu har Rocksteady lämnat över till Warner Bros. Games Montreal som tar itu med det tredje spelet i serien.
Första intryck: I’m not Batman!
Spelet utspelar sig innan Batman var etablerad som lagens väktare och samarbetade med polisen. Vissa tror fortfarande att han är en vandringssägen, andra tycker att han är en laglös vigilante som är lika hemsk som skurkarna. I dessa tider sätter någon ett pris på Batmans huvud och åtta stycken personer anländer till Gotham City för att ta hand om honom. En normal person skulle gå under jorden, men inte Batman. Med sina hjältekomplex bestämmer han sig istället för att konfrontera dem.
Har du spelat Arkham Asylum eller Arkham City känns det mesta. Det är samma spelmekanik, föremål och kontroll – med vissa mindre förändringar. Du startar med den mesta utrustningen från tidigare spelen direkt, men kan senare uppgradera dessa ytterligare. Det tillkommer dessutom ett par nya föremål under spelets gång, till exempel ett par elektrifierade handskar som gör striderna rätt enkla.
Spelkontrollen sitter däremot inte alls lika bra som i de tidigare spelen. Den liknar den gamla, men det fina flödet från tidigare spel är dock borta. Ett av de mest tydliga exemplen är att det inte längre går att färdas sömlöst genom staden. Istället för att glidflyga fram tvingas man ofta att landa, leta efter ett nytt ställe att fästa sin batclaw och påbörja en ny färd. När man är van med att snabbt färdas genom staden från Batman: Arkham City blir det ofta frustrerande.
Det var emellertid inte spelkontrollen som fick mig att sluta spela Batman: Arkham Origins. Det skedde då jag ställdes inför den första, riktiga bossfighten mot en av de åtta skurkarna. Där tar det stopp. Så mycket jag svor över striden mot Deathstroke har jag inte svurit på länge. Mitt arsle får så jävla mycket pisk. Deathstroke kan endast skadas om du lyckas kontra hans attacker vid rätt tillfälle. Jag lyckas få ned hans hälsa till en tredjedel, men att nöta ned den sista tredjedelen är som att dunka huvudet i en betongvägg. Det är plågsamt och tar mig inte närmare målet.
Jag är inte ensam över att känna frustration över Deathstroke. Efter en snabb koll på nätet ser jag att många delar min frustration, men det hjälper inte mig att gilla spelet mer. Faktum är att jag ställer ifrån mig spelet och bestämmer mig för att det är uselt. Det ska inte bli någon recension, utan får istället bli en text om mina första (dåliga) intryck av Batman: Arkham Origins.
Andra intryck: I’m Batman!
Så blir det emellertid inte, utan jag får experthjälp. Den tolvårige Malcolm tar över kontrollen och pulvriserar Deathstroke utan några problem. På första försöket. Eller okej, första försöket hemma hos mig. Han har ju förstås redan klarat bossen hemma hos sig. Insikten att jag är gammal och grå har aldrig varit så tydlig som nu.
När jag frågar Malcolm om vad han tycker om Batman: Arkham Origins får jag svaret att det är bättre än de andra spelen. Jag håller inte alls med, men det verkar i alla fall finnas någonting som gör det värt att spela vidare. Jag är glad att jag gjorde det för efter den uselt designade bossfighten öppnar sig ett rätt schysst spel. Faktum är att det är överlägset Batman: Arkham City när det gäller att samla saker. Där det i tidigare spel blev oöversiktligt mycket saker att leta efter hålls det här på en lagom nivå. Man är hela tiden peppad att leta vidare efter sakerna som är utspridda över staden. Det får mig att tillbringa mycket tid i spelet, trots problemet med glidflygandet.
Jag har klagat väldigt mycket på den första bossfighten, men de andra bossfighterna är faktiskt intressanta. De är varierade och kräver att man tacklar utmaningen på särskilda sätt: alltfrån att kontra bossens egna attacker till att lösa en gisslansituation. Det uppmuntrar spelaren till att använda spelets olika beståndsdelar. Lär dig tekniken och applicera den på bossen. Gammal klassisk speldesign med andra ord. Det är egentligen bara vid striden mot Deathstroke som det riktigt fallerar. Den hade fungerat bättre som en slutboss, men nu blir det ironiskt när det bara är den “första” skurken som jag har problem med. Alla andra klaras av utan problem.
Jag kommer nedan att tala om spelets handling så vill du undvika spoilers hoppa genast vidare till nästa sektion.
Jag är kluven till handlingen. Det har en oerhört lovande inledning och med upplägget att åtta personer är ute efter Batman ger en naturlig anledning att blanda in flera av Batmans skurkar. Det är extra spännande när en, för mig, okänd skurk ligger bakom det. Jag ser fram emot att få veta mer om Black Mask, men tyvärr slängs han ut genom fönstret rätt fort och spelet förvandlas till The Joker Show.
När Jokern introduceras förlorar spelet genast mycket av charmen för mig. Det är en så utsliten skurk vid det här laget. Jag hör många som säger att Batman har många bra skurkar så varför visar man då endast upp en och samma person om och om igen? Givetvis för att han är populär, men det är både tråkigt och förutsägbart. Visst försöker man ge Bane lite större utrymme, precis som Hugo Strange i Arkham City, men det märks hur förtjusta spelskaparna är i Jokern. Man får till och med spela som honom under en bit av spelet. Det ger Jokern lite mer djup, men sätter också fingret på vad som är fel med spelet.
Warner Bros. Montreal Games kämpar stenhårt för att göra fans såväl som sina chefer till lags, men glömmer bort att göra någonting eget med spelet. Istället för att tänka på vad som gör ett fantastiskt spel, bockar de istället av alla måsten från formatmall 1A. Resultatet blir okej, men aldrig lika minnesvärt som tidigare spel i serien.
Multiplayer
I Batman: Arkham Origins introducerades även ett spelläge där det går att spela online mot andra spelare. Vid de försök som gjorts att spela online har det alltid resulterat i att jag fått sitta och vänta på fler deltagare, utan att det blivit tillräckligt många spelare för att starta en match. Försöken har mestadels skett kvälls- och nattid ska tilläggas. Av det skälet avstår jag från att recensera den här delen av spelet.
Sammanfattning
Batman: Arkham Origins är ett godkänt, men identitetslöst, spel där du fortfarande får flänga runt i Arkham och utföra små uppdrag, samla collectibles och ta del av en skön Batman-story. Gillade du de två tidigare spelen och ännu inte har tröttnat på dem kommer du att ha roligt med det här spelet också. Tillhör du dem som vid det här laget har tröttnat på upplägget kommer inte det här spelet göra dig mer pepp på Batman.
Betyg: 3 av 5.
