Sommaren 2014 var det ett spel, och bara ett spel, som jag hade på min radar. Det spelet var Destiny. Det fanns, grovt uppdelat, två anledningar till varför jag var så peppad inför Destiny. Den första anledningen var dess utvecklare. Som ett långtida Halo-fans kände jag ett visst mått av oro när Bungie bestämde sig för att lämna över serien till Microsoft och istället koppla sin vagn till Activision, men jag var också nyfiken. Bungie hade då gjort Halo-spel i drygt tio år. Vad skulle de hitta på när de väl fick chansen att göra något annat?

Den andra anledningen till min pepp var Bungies svar på den frågan. Bungie gjorde ett enastående jobb med att bygga vidare på spelarnas pepp under våren och sommaren 2014. Det var inte helt klart vad Destiny handlade om, eller hur multiplayer-aspekten av spelet var strukturerad, eller hur mycket innehåll spelet faktiskt hade att bjuda på. Men det såg snyggt, snabbt och spännande ut, och i brist på konkret information kunde man fylla luckorna med det man själv hoppades att spelet skulle vara. Jag förhandsbokar i regel inte spel. Jag föredrar att vänta tills ett spel har släppts och de första recensionerna har publicerats innan jag plockar fram kontokortet. Men för Destiny gjorde jag ett undantag.

Om du, som jag, antingen förhandbokade Destiny eller köpte det nära lanseringen så minns du säkert när du spelade det för första gången. Känslan i att röra sig i spelvärlden och skjuta fiender var det inget fel på. Tvärtom. Bungie vet ett och annat om att konstruera tillfredsställande shooters efter tio år med Halo-serien. Men allt runt den kärnan var tunt, ointressant och ofta förvirrande. Vad är det för spelvärld jag springer runt i? Vilka är fienderna jag skjuter på? Varför skjuter jag dem? Vilka är egentligen de namngivna karaktärerna som jag får uppdrag från? Finns det någon mening med uppdragen jag utför, utöver erfarenhetspoängen jag samlar in och utrustningen jag hittar? Och varför har jag sällskap av en uttråkad Tyrion Lannister?

Många var villiga att se bortom dessa brister i utbyte mot den finbalanserade spelmekaniken och underhållningsvärdet i spelets oändliga loot grind-loop. Jag förlorade en hel del timmar till spelet i början också, men jag var ständigt medveten om hur inget av det jag gjorde kändes meningsfullt. Jag kände igen den känslan från sommaren som jag förlorade till World of Warcraft, men jag spenderade över 100 timmar i Azeroth innan jag började fråga mig själv vad jag egentligen sysslade med. Jag behövde bara spendera några kvällar tillsammans med Destiny för att den existentiella krisen skulle infinna sig.

Destiny fick så småningom mer innehåll. Uppdateringen som släpptes i samband med tillägget The Taken King i september 2015, ett år efter originalspelet, introducerade omfattande förändringar i spelets struktur som både gjorde spelet mer begripligt för nybörjare och mer givande för de som ville spela vidare efter att maxnivån var uppnådd. Det extra innehållet i The Taken King och de tre andra tilläggen gjorde att Destiny så småningom började likna det spel som utlovades inför september 2014.

Det tog dock två år och fyra betalda expansioner för att spelet skulle nå dit. Expansionerna byggde upp en del goodwill bland spelets fans, men även inom de kretsarna känns det som att man fortfarande uttrycker sitt gillande för spelet med en ursäktande ton. Destiny lyckades aldrig riktigt återhämta sig sig från magplasket som var spelets lansering. Och nu är Bungie redo att ge det ett nytt försök.

Destiny 2 tillkännagavs i februari i år, och kommer att släppas den 8 september 2017. Två år och 364 dagar efter att Destiny släpptes och krossade mina höga förhoppningar. Man kan tycka att jag borde ha lärt mig något av Destiny-historien. Man kan tycka att jag borde titta på Destiny 2 med en viss skepsis, efter att jag blev bränd så fullkomligt av dess föregångare. Och skepsisen finns där. Men det gör också peppen.

Kärnan i Destiny är fortfarande, två och ett halvt år senare, bättre än nästan något annat spel i genren. Om Bungie kan behålla den kärnan och byta ut, uppgradera och utöka allt runt den – uppdragen, utrustningen, karaktärerna, handlingen, mängden innehåll – så finns det alla chanser att Destiny 2 kan bli riktigt bra. Men i väntan på att recensenterna faktiskt får möjlighet att klämma på spelet så håller jag fast vid den skepsis som Destiny lämnade mig med. Jag har lärt mig av mitt misstag. Det blir ingen förhandsbokning den här gången.

Tror jag.