Mass Effect-måndag: Sex saker att älska

Robert Jonsson
Artiklar

Jag gav Mass Effect: Andromeda betyget 4 av 5 i min recension, vilket enligt många är oförtjänt högt. På många sätt är spelet en vattendelare, även om merparten lutar åt att ogilla det. Min recension gav mig dock inte det utrymmet jag behövde för att tala ut om spelet så under de kommande måndagarna delar jag med mig krönikor under baneret Mass Effect-måndag. Eftersom Mass Effect: Andromeda fått utså mycket negativitet tänkte jag börja i andra änden. För er haters där ute, vänta tills nästa måndag så ska ni se att min kärlek till spelet inte är helt blind.

Krönikan innehåller inga direkta spoilers, även om den sista punkten är något som spoilerkänsliga varnas för.

Den osäkra Ryder

Ryder är ingen erfaren N7-soldat, utan hen är en begåvad arkeolog som grävde efter Prothean-artefakter. Hen drogs in i Andromeda-initiativet genom sin far och var aldrig tänkt att bli en Pathfinder. När Ryder blir tvungen att axla ledarskapet är det utan förberedelser, vilket gör hen naiv och osäker i sin ledarroll. Vanligtvis så är alla huvudrollsinnehavare extremt kompetenta och självsäkra, vilket jag personligen tycker förtar lite av stämningen. Det är någonting vackert och oerhört tillfredsställande att få spela någon som är mer bräcklig och sårbar än vanligt. Det ökade min immersion drastiskt och gjorde att jag fick en stark koppling till min Ryder.

Det är även ett snillrikt drag av Bioware att låta en välja mellan en bror och syster – och sedan inkludera den som vi inte väljer som en del av spelet. Varför gör inte fler spel så här?

Angara

Den nya rasen som introduceras i Mass Effect: Andromeda kallas för angara och de lyckas charma mig direkt. Det är ett folk med en särpräglad kultur som inte välkomnar en med öppna armar. Senaste de gjorde det var för de grymma kett-rasen som Andromeda-initiativet själv haft problem med. Idag är angara en skugga av sin forna civlisation och kämpar för sin överlevnad. Jag tvingas vinna deras förtroende genom att visa mig lojal och belysa att vi har en gemensam fiende. Under den prövningen så får jag hela tiden större insikt i deras kultur.

En sak som jag verkligen gillar är att vi inte serveras en endimensionell bild av angariska folket. Vi får även se deras sämre sidor, vilket främst exemplifieras med Roekar-terroristerna. Enklaste sättet att beskriva dem på är rasister som tröttnar på oss utomjordingar, oavsett om det är kett eller vi från Vintergatan, som kommit till Andromeda-galaxen för att roffa åt oss av deras tillgångar. Jag gillar förstås inte Roekar, men jag gillar att de finns där och nyanserar hur vi ser på det angariska folket. Det är inte bara svart-vitt, utan det är svart, vitt, brunt och grått.

Striderna

Striderna har aldrig varit en styrka i spelserien. Mass Effect: Andromeda vänder dock på steken: för första gången blir striderna riktigt roliga. Jag saknar inte att ha kontroll över mina kompanjoner, utan tycker snarare att det är befriande. Visst förlorar du en del av det taktiska tänket, men vad gör det då Bioware lagt in en jetpack? Det förändrar stridernas dynamik rejält. Plötsligt kan du hoppa upp i luften, skjuta en koncentrerad eldsalva mot fienden och sedan dyka ned bakom skyddet igen. Blir du beskjuten? Använd din jetpack för att snabbt förflytta dig i sidled så du kommer i skydd, låt skölden regenerera och släpp sedan lös din vrede på slagfältet igen. Inkluderingen av jetpacken har gjort striderna roligare än någonsin tidigare.

Vackra vyer

Något som jag nämnde som ett plus i min recension var ”Vackra världar som jag vill utforska”. Mass Effect: Andromeda fick mycket kritik för sina karaktärsanimeringar, men det som folk borde ha talat om var hur fantastiskt vackra världarna var. Det spelar ingen roll om det är neonlysande regnskog, ikoniskt prärielandskap, arktiskt vinterhelvete eller karg månliknande landskap; samtliga landskap är fantastiskt vackra.

Det finns god variation bland planeterna som gör att jag hela tiden vill se mer av vad den har att erbjuda. Skulle landskapen kunnat ha ännu mer uppdrag och fynd i sig? Absolut. Jag hade inte tackat nej, men utforskandet av miljöerna håller väl. Jag hinner inte tröttna på någon av planterna under min första genomspelning, utan finner den mäktigt vacker spelet igenom.

Vilda västern

Andromedagalaxen är en allegori för den amerikanska vilda västern. Folk har flytt till en ny värld i hopp om en bättre framtid och även om det finns trygga städer råder det en laglöshet på landet. Roekar, desertörer och det vilda djurlivet vägrar att följa de lagar som civilisationen upprättat. Lämnar du städerna för att utforska så kan du finna vanligt folk som försöker leva ett hederligt liv, men det är långt ifrån en norm. Fram med puffrorna, var på din vakt och gör dig redo att försvara det lilla du har. Andromeda-galaxen är laglöshetens land.

Något är ruttet i…

Mass Effect: Andromeda belönar samlandet och jag tänker då i synnerhet på Ryders fars minnesfragment. De låser upp information som ger mig djupare insikt i vem Ryder är och hens far var, men det får mig även att förändra uppfattning om spelet när jag samlat ihop samtliga minnesfragment. Det är inte riktigt på samma nivå som i Assassin’s Creed (då man får en videosekvens efter att ha funnit och löst samtliga hemliga pussel), men nästan. Skitsamma att jag inte logiskt kan förklara varför de olika ”minnesfragmenten” finns på sina platser, belöningen är värd det. Att få en insikt i spelet som pågår bakom draperiet i Andromeda-initiativet vittnar om att det finns något ruttet där. Vilka ligger bakom projektet egentligen? Det är förstås en plantering inför framtiden och följs inte upp i Mass Effect: Andromeda, men det gör mig väldigt pepp inför nästa spel. Bioware ger mig med andra ord en djupare belöning för min besatthet kring samlande som teasar gott inför framtiden.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0