Mortal Kombat X

Thord D. Hedengren
Artiklar

En gång i tiden för länge sedan var du tvungen att välja: Street Fighter eller Mortal Kombat. Det gick förstås att gilla båda två, men troligen var endera fajtingspelet din favorit. Street Fighters finare kontroll, eller blodiga avslutningar från betydligt ytligare Mortal Kombat.

Jag gillade Mortal Kombat bättre. Dels för att det var mer underhållande, och dels för att det fanns en story värd namnet. Med värd namnet kommer också en annan tids speldesign, så ta den biten för vad den är.

Låt oss spola fram till 2002 och Mortal Kombats återkomst. Spelserien tuggade förvisso på från lanseringen tio år tidigare, men det var först med Mortal Kombat: Dark Alliance till PlayStation 2 (med flera) som storheten från framför allt Ultimate Mortal Kombat 3 kom till sin rätt. Här introducerades olika stridsstilar för varje karaktär, tillsammans med det utökade historieberättandet som hade tagits fram genom åren. Dark Alliance skakade om i storyn bakom spelet, och lade grunden för vad Mortal Kombat är idag. Deception, uppföljaren, förfinade konceptet, och bjöd dessutom på ett öppet (men ack så lågupplöst) äventyrsspel som du fick traggla igenom om du ville låsa upp allt. De flesta brydde sig nog inte om det, varför Armageddon (till Wii, av alla format) var mer likt spinoffliret Shaolin Monks och dess linjära upplägg. Det nionde spelet i serien, kallat blott Mortal Kombat, hyllades. Det var vad Dark Alliance byggde upp för, med bra spelmekanik och en story värd att spela igenom. Mortal Kombat X, det tionde spelen i huvudserien (då räknar vi inte specialutgåvor och tournament editions och allt vad det är), är det logiska steget vidare från Mortal Kombat, nian alltså. Här någonstans är vi idag, med ett mer brutalt, mer välsvarvat, mer köttigt Mortal Kombat än någonsin tidigare.


Storyn i Mortal Kombat-spelen är viktig. Det finns en genomarbetad mytologi, en tidslinje med avstickare, och konflikt, konflikt, konflikt. Till skillnad från Street Fighters lövtunna karaktärer, så fläskas det på med substans i Mortal Kombat, och inte bara av den blodiga sorten som du spiller på skärmen. Nej, här har vi vendettor som faktiskt intresserar, gudomliga entiteter som vill mänskligheten väl, och andra som helst skulle se oss utrotade. Vi har olika maktfaktorer, fanatism, rävspel och intriger, samt en liten gnutta kärlek i centrum av allt. Föga förvånande är det inte de känslomässiga bitarna som fungerar bäst i ett spel som Mortal Kombat, men det fungerar utmärkt som sporre för karaktärerna ifråga.

Mortal Kombat X är inget undantag. Genom att spela igenom storyläget så låser du inte bara upp Shinnok som spelbar karaktär, utan du får även lära dig spela med olika karaktärer. Likt föregångaren, den som bara heter Mortal Kombat men inte släpptes på 90-talet, så är storyläget uppdelat i kapitel, och varje kapitel har en ledande karaktär. Det är denna du följer, du spelar som, och du ser handlingen utifrån. Föga förvånande är det olika vinklar, mer eller mindre ”goda”, om det nu finns något sådant i ett spel där du kan knäcka ryggraden på din motståndare. Upplägget syntes först i Mortal Kombat vs. DC Universe, och fungerade så väl att det som sagt återkom i Mortal Kombat, förfinat och betydligt mer engagerande.

Mortal Kombat X leker med tiden storymässigt, precis som Mortal Kombat gjorde. Det har gått 20 år sedan Shao Kahn besegrades (återigen, i Mortal Kombat) och alla är lite äldre, lite gråare, och lite förändrade. Johnny Cage och Sonya Blade har ett barn tillsammas, Cassie Cage, och även Kenshi, Jax, och Liu Kang har avkommor i spelet. Det är inte bara billiga cash-ins dock, eller ens bleka kopior av originalen, för deras föräldrar finns även de i spelet. Cassie Cage står ut lite extra, såväl som karaktär som slagskämpe, men även andra nykomlingar känns rimliga. Storymässigt betyder det fler relationer, fler konflikter – Takeda är exempelvis inte särskilt glad på pappa Kenshi, Cassie Cage är ett skilsmässobarn – samt inte minst fler tvister och svängar i berättelsen.

För det är verkligen en berättelse, skickligt berättad dessutom, med ett mindre antal scener som trots det lyckas ge en känsla av den världsbild som Mortal Kombat X vill förmedla. Ibland är vi på Jorden som vi känner den, ibland i Outworld, och ibland någonstans däremellan. I mesta mån används arenorna från spelet, men en hel del är helt uppenbart skapat enbart för storyläget.

Det tog mig och syrran en dag, 5-7 timmar eller så, att klara storyläget. Ganska lagom faktiskt, för även om långt ifrån alla karaktärer fick samma utrymme, så känns det som att mer hade blivit krystat. Du måste absolut inte spela storyläget, men det rekommenderas, för det är bra, intressant, och givande som introduktion till Mortal Kombat X.

Turneringstornen finns kvar
Turneringstornen finns kvar

Att det finns ett dedikerat storyläge betyder dock inte att de traditionella sluten – ett per karaktär – är borttagna från turningstornet. De är kvar, och du vill klara spelet på det viset med, kanske med varje karaktär rentav. Förutom att du får veta vad som händer ifall det är Scorpion, Kung Lao, Sub Zero, eller någon annan som besegrar Shinnok till slut, så låser du även upp alternativa dräkter till karaktärerna. Och tjänar in koins till kryptan, förstås. Allt känns igen, allt är som vanligt, på den här fronten.

Det var faktiskt storyn som en gång i tiden gjorde att Mortal Kombat blev min favorit. Det lät helt enkelt så mycket häftigare, var så mycket häftigare, när sågtandsförsedda Baraka från Outworld besegrade Shao Kahn, än när Ryu smiskade M. Bison i Street Fighter. Slagsmålsspel har försökt jobba med alternativa slut länge, nästan alla har det, men inget gör det så bra som Mortal Kombat. Och ingen har varit i närheten av samma kvalitet på ett storyläge i genren, det fanns ingen seriös utmanare till föregångaren, och Mortal Kombat X är bättre på alla sätt och vis.

En anledning till att Mortal Kombat X lyckas så bra på den här fronten är att man, återigen, spelar på tiden. Vi får följa såväl de nya som gamla karaktärerna, i nutid och det hot som bubblar, samt för 20 år sedan, när Shinnok besegrades. Spelbara tillbakablickar förklarar varför det blev som det blev, vilka karaktärerna är nu, vilka som överlevde och vilka som föll på vägen. För någon som följt storyn sedan början, men intresserat sig djupare från Dark Alliance och framåt, så är det väldigt givande.


Mortal Kombat har sedan länge skakat av sig den slappare spelstilen som följde efter Mortal Kombat 3. Det är lätt att peka ut Dark Alliance som vändpunkten igen, men i själva verket så var det Deception som lyckades bäst. Det blev förvisso lite svårare att bli riktigt bra, men det var för att spelet blev ärligare mot dig. Sedan dess har har det gått framåt (låt oss ignorera versionen av Mortal Kombat: Armageddon till Wii eftersom kontrollmetoden är annorlunda), men Mortal Kombat X är inte bara hyllade Mortal Kombat med mer högupplöst grafik. Borta är nämligen möjlighten att byta kampstil i matchen, istället väljer du mellan tre olika per karaktär innan den börjar. Det kan tyckas lite synd, eftersom långa kombos som involverade byte av kampstil är så tillfredställande att få till, men alla som försökt klara alla utmaningar i Deception vet hur fruktansvärt frustrerande det var.

De tre olika kampstilarna per karaktär gör minst lika stor skillnad som möjligheten att byta kampstil i stridens hetta. Nu blir det dock lite mer taktiskt, för där du annars kanske hade hamrat på med ett is-svärd, får du acceptera en mer defensiv stridsteknik, allt utifrån ditt val av kampstil till Sub Zero. Resultatet blir att du lär dig karaktärerna stil för stil, ogillar vissa kanske, men lägger mer tid på att förfina det du kan göra. Det här är helt klart ett designval från utvecklarnas sida, för att göra spelet mer fokuserat, och mer lämpat för turneringsspel.

Det är svårt att prata om ett nytt slagsmålsspel utan att diskutera de nya karaktärerna. Mortal Kombat X bjuder på många sådana, och när inte ens avkommorna av Kung Lao, Jax, och Kenshi liknar sina (spelbara) föräldrar, så blir det förstås mycket nytt. Problemet med att diskutera de nytillkomna är att de välkända ansiktena också förändrats. Visst, Raiden skjuter fortfarande blixtar och teleporterar, och Liu Kang sparkar snabbt som den Bruce Lee-pastish han är, men de har ändå förändrats spelmässigt. De olika stilarna tar delar av de gamla karaktärerna, från alla de tidigare spelen, och petar in dem där de passar, tillsammans med lite nya inslag. Spelmässigt känner jag igen mig med mina gamla favoriter, men lär ändå om, taktiskt och muskelminnesmässigt, för så mycket har faktiskt ändrats.

Nytillkomna ansikten å sin sida är förstås helt nya, i den mån en karaktär kan vara ny i ett slagsmålsspel. Det finns en begränsad mängd knappkombinationer som är rimliga i den här typen av spel, trots allt, och det ändras inte bara för att det är något nytt som viftar på skärmen. Med det sagt, jag har väldigt svårt för Ferra och Torr, vilket faktiskt är en karaktär, och ogillar även Takeda skarpt. Bland ungdomarna så gillar jag Cassie Cage bäst, hon har skön design och passar dessutom min spelstil väl, medan Jacqui Briggs känns småtrist. Solguden Kotal Kahn är lite som Shao Kahn, fast nedtonad så klart, med sol- och blodstema på sina stilar. Han har en ganska stor del i storyn, som den nya kejsaren av Outworld och allt, men jag tycker att det saknas något där. Spelmässigt är han dessutom lite för klumpig för min smak, men det är inte värre än att jag kan ändra mig – det har hänt förr. Cowboytypen Erron Black passar inte in alls, vilket däremot D’Vorah gör – hon blir intressant i framtida spel, och jag ser fram emot att lista ut hur jag ska spela med henne. Till skillnad från Sindel (vilken inte är en spelbar karaktär i Mortal Kombat X) så känns det som att D’Vorah kan bemästras. Sindel var för övrigt karaktären jag ville kunna spela med, men aldrig vande mig vid.

Flera karaktärer har dessutom fått ny, eller nygammal, design – med blandad framgång. Reptile känns rimlig, medan Ermac ser förjävlig ut, ett oväntat totalt misslyckande. Det är förstås alltid skillnad mellan spelen, men många karaktärer är närmast orörda, inklusive Scorpion förstås. Jag hör inte till Hanzo Hasashis fanclub direkt, men Scorpions olika utseenden, och hur de passar in i storyn, är centrala. Föga förvånande är Hanzo/Scorpion i centrum i även det här spelet. Förhoppningsvis kan Ed Boon släppa honom snart, för det börjar bli lite gammalt.

[pull float=”alignleft”]Mitt största problem med slagsmålen i Mortal Kombat X är inte spelets.[/pull]

Mitt största problem med slagsmålen i Mortal Kombat X är inte spelets. Kontrollen sitter nämligen som förväntat, och det är rimligt svårt, eller lätt, att lyckas med olika kombinationer eller specialattacker. Nej, det jag saknar mest är en vettig arkadsticka till PlayStation 4. Det hör förstås mindre hit, men det är ändå relevant för mig eftersom den här typen av spel helt enkelt inte ska spelas med vare sig en DualShock 4 eller en Xbox One-kontroll – de är inte bra nog. Slagsmålsspel ska spelas med kontroller som har sexknapparslayout (minst) på framsidan, det är den bättre upplevelsen. Jag föredrar arkadstickor, men det finns intressanta handkontrollsalternativ med. Misstänker att jag får anledning att återkomma i ärendet… Med det sagt så fungerar Mortal Kombat X utmärkt med de vanliga handkontrollerna också, även om jag inte skulle vilja uppleva det här med sladdriga styrkorsen på 360-kontrollen till Windows. Har du inte spelat slagsmålsspel med anpassade kontroller så kommer du inte sakna dem, men om du är van vid arkadstickor så vill du ha en sådan här med, kort och gott.


Kontroll för oss osökt in på elefanten i rummet, nämligen de enkla avslutningarna (fatalities) och det faktum att du kan betala pengar för att låsa upp dem. Rätt ska dock vara rätt, och det här är något som är något uppblåst, eller missuppfattat.

Ja, det finns enkla avslutningar. Dessa är enklare varianter av de vanliga avslutningarna, som inte sällan kräver komplicerade knappkombinationer för att aktiveras. Bak-fram-ner-bak-slag kan vara en avslutning av den lättare sorten, men med den enkla avslutningen upplåst så kanske det bara är R2+slag.

Ja, du kan köpa loss enkla avslutningar, som vi skrivit om tidigare. Vad som glöms bort är att dessa enkla avslutningar även kan låsas upp i spelet, i kryptan vanligtvis. Det betyder att du absolut inte måste betala för att få enkla avslutningar, de finns redan i spelet och du har rentav några från början.

Ja, du kan betala för att låsa upp hela kryptan. För någon som inte spelat ett modernt Mortal Kombat-spel kanske det låter absurt, men det är väldigt mycket att låsa upp, och kryptan finns helt klart för samlare. Är jakten på koins – vilka fås genom spelande – något du inte vill bry dig om så kan du betala en (något tilltagen) slant för att få allt. Inklusive enkla avslutningar, som sagt – de finns ju i kryptan.

Är det något fel med det här? Bortsett från att jag tycker de här genvägarna är i dyraste laget, så har jag svårt att se problemet. Det är inte delar av spelet som är låst, och ett försök att ta dubbelt betalt, utan det är delar av spelet som du kan slippa låsa upp om du inte vill. Personligen föredrar jag att spela mig till mina karaktärer, dräkter, avslutningar, och allt vad det är som döljer sig i kryptan, men det är en smaksak och jag kan absolut förstå om det är en del av spelet som inte uppskattas av alla. Avslutningar däremot, de uppskattas av alla, likaså alternativa dräkter, så då kan du ta en genväg för pengar.

Kryptan är för övrigt utformad som ett förstapersonsspel av klassiskt rollspelsmått, fast med Mortal Kombat X:s grafik förstås. Tänk dig Eye of the Beholder, eller mer nyligen, Legend of Grimrock, så förstår du hur navigeringen fungerar. Då och då försöker spelet BU-skrämmas, med ett monster som hoppar på dig, och då får du trycka på en knapp. I andra lägen måste du hamra på en knapp för att öppna en dörr, och så vidare. Det hela är ett labyrintspel, med föremål som gör att du kommer vidare, och överallt finns det gravar eller dylikt som du kan låsa upp för intjänade koins. Det är i dessa gravar som du hittar alternativa dräkter, avslutningar, artwork, och så vidare. Välbekant för Mortal Kombat-spelare, men oj så mycket det är att låsa upp.

[pull float=”alignright”]Det hela är ett labyrintspel, med föremål som gör att du kommer vidare, och överallt finns det gravar eller dylikt som du kan låsa upp för intjänade koins.[/pull]

Koins tjänar du in genom att spela, och då helst spela bra. Storyläget ger dig en rejäl dos av dem, så när det är avklarat är kryptan ett lämpligt besök, men du kan också hitta koins i gravar.

Som alla spel idag så finns det DLC till Mortal Kombat X. Goro var en förhandsbokningsbonus, och är för övrigt en rolig karaktär att spela med och mot, betydligt mer balanserad än han var i Mortal Kombat-originalet. Det är inte första gången vi kan spela som Goro, men det är helt klart den bästa versionen. Det finns dock mer DLC, en hel del redan från spelets första helg. Kombat Pack ger dig fyra karaktärer, inklusive Jason från Fredagen den 13:e-filmerna, och du kan även köpa kostymer och annat till dina karaktärer.

DLC nära släppdagen ger mig alltid en dålig smak i munnen. Dels känns det som ett enkelt sätt att mjölka kunderna på mer pengar, och dels så undrar jag alltid varför tillägget inte var med i spelet om det ändå var färdigutvecklat? Jag har inga som helst problem med DLC, men föredrar att det är faktiska tillägg till spelet, och inte bara bitar som lämnades utanför vad du köpte från början. Värst är den typ av DLC som redan ligger på skivan, men som låses upp genom att du betalar. Det är ruttet och fult, ungefär som att betala pengar för att få lite extra hästkrafter i bilen. Vänta nu…

Mortal Kombat X har DLC på släppdagen, och det gillar jag inte. Lyckligtvis så är det så oerhört mycket i spelet redan så det känns inte så fult som det skulle kunna vara. Men Kombat Packs och skins och upplåsnings-DLC, allt det där ger en eftersmak av girighet som jag gärna hade sluppit. Det blir inte bättre av att jag möts av dessa erbjudanden på startskärmen varje gång jag startar spelet.

Det torde inte undgått någon att Mortal Kombat X är ett synnerligen omfattande spel. Med 24 karaktärer, ett matigt storyläge, kryptan med allt att låsa upp, och det klassiska turneringstornet, så får du sannerligen valuta för pengarna. Det är inte ens allt – det finns flera olika turneringstorn med olika teman, och Living Towers-läget ger dig utmaningar och leaderboards mot andra Mortal Kombat X-spelare. Sedan har vi Faction Wars, som du förstås är med i. Genom att spela spelet, med karaktärer ur din faction, så bidrar du till resultatet i Faction Wars. Det finns till och med faction-avslutningar som du kan använda. Hela den där biten är dock svår att skriva om, för allt är så nytt än så länge, och hur kul och intressant Faction Wars faktiskt är och blir i längden återstår att se.

[pull float=”alignright”]Det bästa slagsmålsspelet för hemmabruk[/pull]

Jag tror inte jag skräder orden när jag utnämner Mortal Kombat X till inte bara det bästa Mortal Kombat-spelet, men också det bästa slagsmålsspelet för hemmabruk. I arkadhallen kan mycket kännas annorlunda, men det här är helt enkelt fenomenalt bra. Bäst, rentav.

Ja, det är köttigt och det är blodigt, med absurda avslutningar och äckliga X-ray-attacker där du knäcker benen i din motståndares kropp. Det ser värre ut, på ett bra sätt, än någonsin, och tydligen är det dessutom kontroversiellt eftersom Johnny Cage kan slita sin dotter i stycken (men bryr sig någon om det motsatta?). Mortal Kombat-serien är inte för alla, den är för de som kan uppskatta den svarta humor som genomsyrar den, gärna i samklang med mytologin och bakgrundsstoryn. Det här är inte ett försök till kulturgärning, det är inget konstverk, utan Mortal Kombat X är ren och skär underhållning. Blodigt köttigt brutalt elakt rolig sådan, för de av oss som tycker att en snyting i ett slagsmålsspel borde lämna sina spår.

Låter något av det där intressant så är Mortal Kombat X för dig, och då blir du inte besviken. Det här är slagsmålsspelet att slå, och jag tror det kommer dröja länge innan något annat spel är i närheten av Mortal Kombat X.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0