I Bubble Bobble kontrollerar spelaren en av två söta dinosaurier vars största talang är att blåsa såpbubblor. Bubblorna används för att oskadliggöra fiender. De döda fienderna förvandlas till ätbara godsaker som ger poäng. Normalt sett så brukar jag inte bry mig så mycket om poäng i spel utom möjligtvis i Tetris. Och Bubble Bobble. Det livsviktigt att inte få game over, då blir man nämligen av med de hårt intjänade siffrorna i skärmens hörn.

Spelet är en konvertering av arkadspelet med samma namn. Och det märks. Spelmakarna Taito har nämligen hittat en perfekt kombination mellan utmaning och belöning, något som gör spelet sjukt beroendeframkallande i jakten efter poäng och avklarade nivåer. Allt för att vi spelare ska ösa in mer pengar. Men nu är det NES-versionen som jag har spelat och då har man hur många “virtuella femmor” som helst. Det är bra för min privatekonomi.

Grafiken i Bubble Bobble känns egen även om den är lite enkel. Men trots enkelheten är banorna (112 till antalet) både färgglada och fantasifulla. Alla som någon gång har spelat Bubble Bobble har säkert någon favoritbana i spelet som har satt sig kvar i minnet. Själv gillar jag bana 25, där själva banan är en stor stekpanna full med fiender och med orden “popcorn” i bakgrunden. Som liten gillade jag banan just för att jag gillar popcorn, men nu är banan genialisk på ett helt annat plan då det är den första banan där eld introduceras som hjälp för spelaren att grilla fiender med. Fantastiskt smart. En annan detalj som får mig att le är dinosauriernas “tomgångsanimation” där de viftar på svansarna. Hur charmigt är inte det?

Spelets musik (singular!) är samma trallvänliga cirkusmusik hela spelet igenom, men det gör inte något då den är minst lika ikonisk som de såpbubbleblåsande dinosaurierna.

Bubble Bobble är en klassiker som utan tvekan är lika rolig idag som när jag var liten. Och precis som då är det roligast att spela två.

Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.