Robert Jonsson

Skolåret är över och en månad har gått innan Zack bestämmer sig för att bila genom USA. Han samlar det gamla gänget och åker på en musikfestival. Samtidigt så brottas han med kärleksbekymmer och under resans gång finns det flera tillfällen där du kan finnas där för honom som en vän. Det balanseras mot en roadtrip där du plockar upp vän efter vän samtidigt som du får uppleva lite av dem platserna där de växte upp. På så sätt lär vi känna de olika personerna ytterligare. För mig vars kärleksintresse är Kaitlyn så var det trist att hon hämtades upp sist. Några nyheter i denna bok är att diamanterna främst används till att plocka med sig olika extraföremål som ger dig nya scener i spelet. Överlag en trevlig, men alldeles för kort (endast 7 kapitel) upplevelse, i väntan på uppföljaren The Sophmore.

Diamanternas användning är mer Innovativt än tidigare. Härlig roadtrip-känsla. Bra karaktärsfördjupning.
För lite Kaitlyn. Extrascenerna får tyvärr för små konsekvenser. För få kapitel. Diamanterna.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Det stormiga förhållandet med Kaitlyn fortsätter. Jag hjälper henne att testa på många aktiviteter, allt från dans till rollspelande, i jakten på att hon ska hitta något som hon brinner för. Kaitlyn hittar någonting hon brinner för i punkbandet The Gutter Kittens. Det är här som problemen börjar. Bandledaren Natasha verkar avsky mig och ha ett gott öga till min flickvän. Snart ser jag att Kaitlyn blir allt mer besatt av bandet, glömmer bort våra träffar och försöker släta över Natashas snorkighet då jag försöker säga att vi har problem. Plötsligt våndas jag över hur jag ska hantera situationen: Kaitlyn älskar vad hon gör men det skadar vårt förhållande, samtidigt som jag vill förbjuda henne träffa The Gutter Kittens men att det inte är hälsosamt i ett förhållande. Det blir ett ångestframkallande relationsdrama som lyckas spela på hela mitt känsloregister. Jag trodde inte det skulle gå att överträffa The Freshman: Book 2, men det gör det.

Karaktärsutveckling, relationsdrama och ångest.
Bortsett från diamanterna som används för att låsa upp exklusiva val, ingenting.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Efter ett alldeles för långt jullov återvänder du till Hartfield University för att fortsätta dina studier, umgås med dina vänner och arbeta för professor Vazquez. Det är dock inte något av detta som gör ett oerhört starkt intryck på mig. I The Freshman: Book 1 valde jag Kaitlyn som mitt kärleksintresse och blev ihop med henne. Hon befinner sig dock i garderoben och har inte lätt att komma ut till sina föräldrar. Den vånda Kaitlyn har känns oerhört äkta och när det börjar orsakar relationsproblem så är det hjärtskärande. Faktum är att det får mig att gråta och tvivla på att vårt förhållanden ska överleva. Känslorna är oerhört äkta och väcker något i mig som få andra spel, möjligen bortsett från Life is Strange och The Walking Dead, har väckt. Äkta och fantastiskt vill jag summera bok två och är utan tvekan något som jag rekommenderar.

Kaitlyns "komma ur garderoben"-historia är fantastiskt skildrad. Den känslomässiga berg- och dalbanan.
Bortsett från diamanterna som används för att låsa upp exklusiva val, ingenting.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

I The Freshman tar du rollen som nybliven student på Hartfield University. Allt ser fantastiskt ut för dig och just som du börjar trivas med skolan och dina nya vänner förlorar din far jobbet. Plötsligt blir du tvingad att finna ett sätt att på egen hand hålla dig kvar i skolan. Även om det är huvudhandlingen så är det den romantiska subplotten som fångar mitt intresse. De tre romantiska intressena är den sympatiska jocken Chris, författaren James med den skarpa tunga och det skräckfilmsälskande energiknippet Kaitlyn. Att i ett causal mobilspel få utforska en homosexuell relation var oväntat, men något som fick mig att falla för det. I synnerhet med den värme och energi som det introduceras på. The Freshman tar mig på en emotionell relationsresa som får mig att tjuta av glädje när jag äntligen lyckas bli ihop med Kaitlyn. För alla som gillar relationsdrama och arketypisk amerikansk teendrama så är det här en stark rekommendation.

Spännande upplägg, bra med möjlighet till samkönad relation och skönt persongalleri.
Diamanter används för att låsa upp exklusiva val, vilket kostar riktiga pengar. Var extremt sparsam med dem som du startar med!

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Eventide 2: Sorcerer’s Mirror är ett hidden puzzle-spel där du tar rollen som botanikern Mary. I spelets inledning så blir din släkting Jenny kidnappad av den onde magikern Tvardovsky och det blir din uppgift att frita henne. För att göra det måste du använda dig av dina skarpa ögon för att finna rätt föremål och hjärnan för att lista ut hur och var de ska användas. Artifex Mundi är veteraner inom genren och vet hur den fungerar, vilket gör att de är utmärkta på att balansera svårighetsgraden på ett bra sätt. Aldrig uppstår det en period där du hinner blir frustrerad eller köra fast totalt. Själva handlingen är väldigt enkel och minimalistisk. men har värme i sig. Det är betydligt mer handling i den än vad de första hidden puzzle-spelen jag testade på hade, och det känns som om Artifex Mundi kommer att bygga vidare på det ytterligare inför kommande spel. Vill du ta en paus från alla action-spel och kanske mysa i soffan med någon så är Eventide 2 ett utmärkt spel att spela tillsammans.

Pusslen blir aldrig frustrerande. Möjligheten att göra moraliska vägval. Fristående från första spelet. Mysig stämning och vackra handmålade bakgrunder.
Pekprecisionen är i vissa moment aningen för bestraffande. Spelet är väldigt rälsat utan alternativa vägar. Vissa röstskådespelare är undermåliga.

3/5

Bra

Thord D. Hedengren

Miracle Merchant är ett nytt patienslikt kortspel från utvecklarna av Card Thief, men med ny mekanik och helt ny visuell stil. Här ska vi blanda drycker och elixir till lustiga kunder. Våra ingredienser är förstås kort och de finns av olika typer. Kunden vill ha en viss typ av ingrediens, blå till exempel, så då måste vi ha med ett blått kort. Vidare så gillar kunden en annan typ av ingrediens, så den är bra att ha med för den ger dig en bonus på blandningen. Det kan vara viktigt för det finns kort som ger negativ bonus och du måste få ett totalt värde på dina kort på minst 1. Beroende på kombinationen så hittar du nya blandningar, får mer eller mindre mycket betalt, och så vidare. Målet är att använda alla kort från de fyra ingredienshögarna samt helt klara något av de dagliga målen. Svårt att förklara, lätt att komma igång med och fastna i. Men likt Card Thief känns det som att Miracle Merchant saknar något. Det är ett trevligt tidsfördriv i små doser, men inte så mycket mer än det.

Tjusig visuell stil, dagliga utmaningar, kul i små doser.
Begränsat, vissa utmaningar är lurigt beskrivna.

3/5

Bra

Thord D. Hedengren

Card Thief är ett slags patiens-spel där du är en tjuv som ska ta dig igenom en kortlek bestående av allt från vakter och djur, till skatter och kistor. Det handlar förstås om att inte åka fast, något som styrs av din stealth vilken betas av när du tar bort kort. Är det belyst blir det svårare (det vill säga dyrare i stealth-poäng) medan mörkret förstås är din vän. Det är inte helt lätt att förklara spelmekaniken i Card Thief, något som märks av den inte helt underhållande eller glasklara inledningen. Men när du kommer in i spelet är Card Thief ett underhållande tidsfördriv med patiensinslag.

Snyggt och väldesignat, vanebildande när du väl kommit in inspelet, roguelike-patiens...!
Seg inledning, lyfter inte riktigt i längden.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Det finns många bra teman i den tredje säsongen av Telltale Games The Walking Dead. Här finner jag teman som berör allt från svek till ansvar, familjedrama till kärleksgnabb. Problemet är inte idéerna, utan det är genomförandet av dem. Introduktionen av nya protagonisten Javier Garcia och hans familj är en intressant idé, men hjärtat i The Walking Dead har alltid varit Clementine. När Telltale Games nu försöker röra sig bort från henne i säsong tre vågar de dock inte släppa greppet om henne, utan har med med henne som biroll. Det resulterar i ett ordentligt magplask i mellanmjölkspoolen som indikerar seriens lågvattenmärke hittills då man mest längtar till nästa scen med henne. Telltale Games försöker att äta kakan och ha den kvar, vilket blir säsongens stora problem. De introducerar en huvudintrig med den nya protagonisten Javier Garcia, men även en för Clementine för att hålla fansen nöjda – och misslyckas sedan helt att uppfylla den. Faktum är att det är så illa genomfört att de i slutet av säsongen skriver att det kommer en fortsättning på Clementines story. Det är inte en cliffhanger, utan det är ett misslyckande som vittnar om stress eller en grov missbedömning från starten. Hade de fokuserat på Clementine eller vågat stryka henne helt hade slutresultatet troligen blivit bättre. I slutänden är The Walking Dead: A New Frontier ett trevligt mellanspel med goda idéer, men det lever inte alls lever upp till sin sanna potential. Vi håller tummarna att nästa säsong är en renodlad Clementine-berättelse.

Intressanta teman. Stabil spelmotor. Clementine <3
Det finns mycket att anmärka på, men värst är sista aktens horribla manus som är fylld av ologiska val och visar en total oförmåga att knyta ihop allt.

3/5

Bra

Thord D. Hedengren

Erasures “Always” kommer leva för evigt i infinite runner-kretsar, för det är låten som spelas i Robot Unicorn Attach, spelet där du är en robot-enhörning som försöker springa och hoppa så långt som möjligt innan döden slår till. Det finns förvisso banor och versioner med annan musik, men “Always” är så rätt för de här spelen. Det tredje, ute nu till mobila plattformar, går inte av för hackor. Visst, det är ett free to play-baserat spel men såvida du inte har bråttom med att levla upp dina enhörningar eller citadellet så spelar det mindre roll. Bara spela, lyssna på låten, frustreras av den oundvikliga döden, och var lycklig.

Charmigt mysko bakgrunder, alltid “Always", kul med många olika enhörningar.
Raiderna känns påklistrade och onödiga, events kräver en himla massa spelande, tar lång tid att levla upp citadellet.

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Nonstop Chuck Norris är precis som så många andra mobilspel idag. Det är gratis, innehåller inuti app-köp och saknar mening. Spelaren gör samma sak, om och om igen, utan större variation eller ändamål. Den beryktade Chuck springer automatiskt runt på en bana och spöar fulingar helt på egen hand. Som spelare bestämmer jag inte över annat än ett fåtal specialattacker samt Chucks alla uppgraderingar som utförs med några enkla tryck på skärmen. När jag spelat en bit blir motståndet för svårt. Då får jag börja om från början, men med en Chuck som är permanent lite starkare och som ska ta mig lite längre nästa omgång. Och så håller det på. Fast ändå fortsätter jag, åtminstone än så länge, att plocka upp spelet från och till. Jag vet inte riktigt varför, eller hur länge till jag orkar. Men jag måste erkänna att det trots allt gett mig några minuters glädje, om än i sin allra renaste enkelhet.

Chuck Norris, enkel toalettunderhållning.
Meningslöst, usel variation.

2/5

Godkänt