Robert Jonsson

Eventide 2: Sorcerer’s Mirror är ett hidden puzzle-spel där du tar rollen som botanikern Mary. I spelets inledning så blir din släkting Jenny kidnappad av den onde magikern Tvardovsky och det blir din uppgift att frita henne. För att göra det måste du använda dig av dina skarpa ögon för att finna rätt föremål och hjärnan för att lista ut hur och var de ska användas. Artifex Mundi är veteraner inom genren och vet hur den fungerar, vilket gör att de är utmärkta på att balansera svårighetsgraden på ett bra sätt. Aldrig uppstår det en period där du hinner blir frustrerad eller köra fast totalt. Själva handlingen är väldigt enkel och minimalistisk. men har värme i sig. Det är betydligt mer handling i den än vad de första hidden puzzle-spelen jag testade på hade, och det känns som om Artifex Mundi kommer att bygga vidare på det ytterligare inför kommande spel. Vill du ta en paus från alla action-spel och kanske mysa i soffan med någon så är Eventide 2 ett utmärkt spel att spela tillsammans.

Pusslen blir aldrig frustrerande. Möjligheten att göra moraliska vägval. Fristående från första spelet. Mysig stämning och vackra handmålade bakgrunder.
Pekprecisionen är i vissa moment aningen för bestraffande. Spelet är väldigt rälsat utan alternativa vägar. Vissa röstskådespelare är undermåliga.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Deadcore splittrar mig. När det är som bäst har jag hur kul som helst, men då och då behandlar spelet mig helt respektlöst med billig, och i mina ögon något fuskig, bandesign. Gör om gör rätt, kanske en gång för mycket ibland. Vi ska ta oss till toppen av ett futuristiskt torn med hjälp av dubbelhopp, boostar, pussellösande vapen och våghalsiga genvägar. Konceptet och mystiken lockar mig, men det är definitivt mer anpassat för tangentbord och mus än vanlig handkontroll, och inte ens på PS4 Pro rullar det på som det borde. Tearing och stundtals hackig bilduppdatering stör, men inte på ett avgörande sätt. Jag hade trots allt kul nästan hela vägen till toppen, men slutet, eller sluten, var knappast särskilt tillfredställande.

Så bra kontroll det kan vara. Mystiskt.
Långt ifrån optimerat för konsol. Gravitationsmomenten mer röriga än roliga. Mer story och bättre slut hade varit önskvärt.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Planescape: Torment var ett mästerverk då det kom 1999 och än idag har få titlar levt upp till spelets fantastiska story. När Torment: Tides of Numenera utannonserades var jag orolig då det baserades på nya rollspelsregler (Numenera ersatte Dungeons & Dragons) och hade därmed även fått en helt ny värld. Trots det lyckades inXile Entertainment skapa ett klassiskt mästerverk med en storydriven handling som jag skulle göra en otjänst att gå in i detalj. Precis som i Planescape: Torment är du odödlig och saknar minne om vem du är när spelet startar. Spelets handling går sedan ut på att utforska vem du är och besluta hur du formar ditt liv utifrån det – och herre i min låda vilken episk resa det blir. Det är inte i det storslagna som Torment utmärker sig, utan det är i de små detaljerna som levandegör världen. Till exempel påverkar verkligen karaktärens attribut spelupplevelsen, något som förstås underlättas av det texttunga interfacet. Detta är inte ett spel du kollar på för de häftiga effekterna, utan det är ett spel som kräver att du är beredd att läsa mycket text för att få störst njutning. Det kräver visserligen mer av spelaren, men fördjupar stämningen på ett sätt som inte dagens spel klarar av att leverera. InExile Entertainment infriar de löften som de gjorde när de utannonserade en spirituell uppföljare till ett av världens bästa spel. Det är ett mästerverk som du bör spela, i synnerhet om du var för ung för att spela några av de klassiska isometriska rollspelen som Planescape Torment, Baldur’s Gate eller Icewind Dale. Torment kanske inte når upp till det första, men det är definitivt bättre än de två sistnämnda.

Fantastiskt persongalleri (i synnerhet Rhin är fantastisk), Mark Morgans atmosfäriska musik, de solospel som erbjuds av spelets merecasters och ren skär spelglädje.
Ibland blir det en hel del springande fram och tillbaka (vilket resulterar i många laddningsskärmar).

5/5

Världsklass

Thord D. Hedengren

När datorspelen kräver tangentbord så är det mekaniskt som gäller. Razers BlackWidow Chroma V2 använder företagets egna switchar vilka kanske inte för alla, men jag gillar dem och de kan få i tyst version vilket jag uppskattar. Tangentbordet är förbaskat trevligt att skriva på men skiner verkligen under spel. Förutom Chroma-ljussättningen så finns det USB-passthrough, vilket betyder två USB-kablar i datorn om du vill använda den, och fem makroknappar. Handledsstödet är fantastiskt och klickar fast med magnet, perfekt för längre spelsessioner. BlackWidow Chroma V2 är min nya favorit för datorspelande.

Skön känsla i tangenterna, USB passthrough, underbart handledsstöd.
Ganska fet USB-kabel.

5/5

Världsklass

Robert Jonsson

Silence – The Whispered World 2 är ett peka- och klicka-spel som, trots det släpps till konsol, fungerar ypperligt att spela med en handkontroll. Silence är en fortsättning på The Whispered World, men jag kan personligen gå i god för att det går utmärkt att spela utan någon förkunskap. Du spelar som Noah (från första spelet) och hans yngre syster Renie, där du växlar mellan de två när du utforskar miljöerna i sagoriket Silence. De ställs inför problem som du måste lösa för att föra storyn vidare, men lösningarna är välbalanserade och logiska. Det är dock inte vad som gör Silence till ett fantastiskt spel, utan det är dess mysiga story och fantastiska karaktärsporträttering. Jag ler hela tiden då jag spelar och vid flera tillfällen brister jag ut i högljutt skratt. Det är svårt att slita sig när jag väl börjar spela och eftersom jag sällan kör fast blir det en stor dos mysknark vid varje speltillfälle. Jag rekommenderar med andra ord Silence till alla, inte bara de som älskar peka- och klicka-spel. Det här är ett spel för de som vill ha en mysig story med mycket värme och humor.

Underbar humor, fantastisk story och logisk problemlösning.
Slutet är svagaste delen i spelet.

4/5

Utmärkt

Maria Sjöberg

Långsökta ledtrådar som tvingar mig att snurra runt i cirklar till dess att jag svimmar. Allt ser likadant ut, helt hopplöst för den som är utan bildminne eller lokalsinne. Det är stundvis så tyst att jag tycker att jag kan höra mina egna hjärtslag. Jag kommer på mig själv med att säga “vad i helv…” fler gånger när jag spelar Antichamber än vad jag brukar säga när jag ska borra upp tavlor symmetriskt. Är det såhär det känns att förlora förståndet?

Lagom frustrerande logisk ickelogik.
Risk för existentiell kris.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Motorsport Manager är ett spel för de som älskar motorsport, i synnerhet Formel 1. Jag skulle faktiskt vilja säga att det är viktigare att du är välbekant med sporten än med managerspel. Spelet ger nämligen en väldigt pedagogisk genomgång om hur du gör inställningarna som förändrar ditt teams attityd, din bils inställningar och vad dina mekaniker håller på att utveckla i verkstaden. Det finns så mycket inställningar som du kan skruva på innan du finner den perfekta balansen. Mycket kommer dock att låta som rena rama grekiskan om du inte är bekant med motorsporten sedan tidigare. Det är därför som du bör vara bekant med motorsporten sedan tidigare. Förstår du vad alla termer betyder får du en större förståelse för vad de påverkar, och då har du onekligen lättare att ta ditt team till framgång i någon av de tre ligorna som du kan välja mellan i början. Om du är ett fan av motorsport så har du den grund som krävs  för att kasta dig in i spelet, men har du dessutom en förkärlek till managerspel så är Motorsport Manager spelet för dig.

Lätt att lära - svårt att bemästra, möjligheten att skräddarsy sin manager (extra bra med olika etnicitet och kön).
Tutorial ger ibland för mycket handhållning, min inre motornörd saknar de riktiga teamen.

3/5

Bra

Thord D. Hedengren

Solitairica är en roguelike med patiens-mekanik. Varje monster du möter har ett antal kort som du behöver bli av med, antingen genom att dra rätt kort från din lek, eller med hjälp av dina besvärjelser. De sistnämnda laddar du upp genom att ta bort kort av rätt typ – vapen, försvar, och så vidare. Med guld och gems (vilka kan köpas, men det är inget måste) uppgraderar du din lek, och ger dig själv en chans att komma till slutet. Trevlig grafik och spelmekanik gör det här till ett lättsamt tidsfördriv, som förstås passar bäst på mobila enheter.

Snyggt och lättspelat med högt omspelsvärde.
Lite fler monster vore önskvärt, antingen får du grinda gems eller köpa dem för reda pengar.

4/5

Utmärkt

Thord D. Hedengren

Oh…Sir! The Insult Simulator handlar om att bygga förolämpningar, helst anpassade efter din motståndares svaga sida. Spelet, som är litet och naggande gott i sin pixelgrafik, spelas i rundor. Välj ett ord från tavlan, sedan väljer din motståndare ett, och så fortsätter det tills du fått ihop en förolämpning. Enkelt och ofta ganska galet, väl lämpat för de mobila plattformarna men kanske lite mindre för de större.

Skön stil, hyfsade karaktärer, tokiga förolämpningar.
Begränsat underhållningsvärde i längden, kort spel.

2/5

Godkänt

Maria Sjöberg

Välkommen till Terratus, en värld där allt är skit. Dina val står mellan pest eller kolera, eller snarare att ingjuta lojalitet eller rädsla i Terratus invånare. Tyranny är uppbyggt på klassiska rollspelselement med djupt beskrivande porträtt, detaljstyrning av din protagonists minsta rörelse i en strid samt statistiska formler för din protagonists egenskaper. För dig som aldrig någonsin har tagit i ett rollspel förut kan det kännas överväldigande. Tyranny är värt alla otajmade attacker och dåliga rustningsval. Frustrationen kring det styltiga användargränssnittet är däremot helt förståelig.

Ond eller ondare. Det finns ingen mellanväg.
Hög tröskel för rollspelsnybörjaren.

4/5

Utmärkt