Anders Norén

Det brukade inte vara kontroversiellt att skjuta nazister. Någon gång mellan Wolfenstein: The New Order i maj 2014 och nysläppta Wolfenstein II: The New Colossus, så blev det det. The New Colossus handlar om ett USA som har knäböjt för nazi-Tyskland, och om ett fåtal frihetskämpar som försöker väcka liv i motståndsrörelsen. Parallelerna till dagens politiska klimat är självklara och ger spelets handling en extra edge, men Wolfenstein vet lyckligtvis bättre än att skriva dem i röd tusch och versaler över hela tv-rutan. Korridorsskjutandet blir lite enahanda ibland, särskilt i de miljöer som man lätt tappar bort sig i, men handlingen – kryddad med några av spelåret 2017:s största what the fuck-ögonblick – höll mig i ett hårt grepp genom hela spelet.

Engagerande handling, djupa karaktärer, absurda ögonblick
Striderna blir lite tradiga i längden

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Den andra episoden av Life is Strange: Before the Storm må börja lite trevande, men det är aldrig så att jag behöver oroa mig. I samma stund som Chloes öde i Blackwell Academy är förseglat får vi följa med henne på en emotionell resa där hon har sin tonårsrevolt, blir förälskad, fördjupar relationen med sin dealer och deltar i skolpjäsen mot sin vilja. Allt sköts av Deck Nine med en stor fingertoppskänsla som prioriterar det absolut viktigaste: känslorna. Det som verkligen klickar för mig och stundtals får mina ögon att tåras är den fantastiskt vackra relation som målas upp mellan Chloe och Rachel. Jag vet ju hur den kommer att sluta, men det förtar inte en sekund av min njutning.

Chloe och Rachels relation. Teaterpjäsen. Backtalk-mekaniken är fortfarande lika roliga - och nervkittlande.
Den stora branden som förekommer i bakgrunden känns som en onödig blinkning till stormen i originalspelet. Hur många naturkatastrofer ska det egentligen ske i trakten?

5/5

Världsklass

Anders Norén

Efter att har varit på stadig frammarsch mot mer och mer modern krigsföring i tio år trycker Call of Duty-serien på reset-knappen och går tillbaka till andra världskriget. Man hade hoppats att utvecklarna skulle ha hittat något nytt att säga om mänsklighetens största väpnade konflikt på den tiden. Det har de inte. Stort, snyggt, bombastiskt – absolut, mer än någonsin. Men när eftertexterna rullar är det svårt att släppa känslan av att man har spelat en kampanj från cirka 2003 som har remastrats för moderna konsoler. Det hela räddas av multiplayerdelen, som är vassare än den har varit på åtminstone fem år. Jag har inte fastnat så hårt i Prestige-loopen sedan Call of Duty: Modern Warfare 2.

Snyggt, storslaget, grymt multiplayerläge med bra banor och smart framstegssystem
Saving Privat Ryan-remaken som är spelets kampanj misslyckas helt med att lämna något bestående intryck

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Med undantag för lite NHL 2007 på PSP, så har jag knappt rört ett NHL-spel sedan -94. Och nog har det hänt saker, minsann. För nybörjaren kan det vara lite överväldigande att klampa in i NHL 18, men utförliga genomgångar hjälper.  Mäktar man inte med turneringar och ligaspel så finns alltid de snabba, enkla matcherna för en stunds lättsam underhållning. Med en hyggligt brant inlärningskurva tar det ett tag innan NHL 18 börjar sitta, men för den otålige finns de klassiska kontrollerna från just NHL anno 1994 med. NHL 18 är snyggt och väldigt inlevelserikt, men räkna inledningsvis med stryk i stora lass. Som återvändande nykomling och hockeyfanatiker är det dock riktigt kul med lite mindre seriösa regler och inställningar.

Nästan som på tv. Klassiska kontrollinställningar. Skön fysik.
Spelarnas beteendemönster buggar ur under avblåsningar emellanåt. Tveksamma utvisningar, som ibland kommer helt oförklarligt.

3/5

Bra

Anders Norén

Efter två års uppehåll är Assassin’s Creed-serien tillbaka med en ny protagonist, en ny spelvärld och ett helt nytt upplägg. Ubisoft tycks ha sneglat en hel del på The Witcher 3 när de skapade spelets gigantiska öppna värld fyllt med platser att utforska, fiendeläger att tömma på fiender och sidouppdrag att slutföra. Berättarambitionerna når aldrig upp till samma nivå som de i CD Project Reds rollspel, men Bayeks resa är ändå intressant att följa och många av sidouppdragen går ett steg längre än själslösa fetch quests. Trots att jag har sett eftertexterna rulla vill jag återvända till Egypten för att upptäcka fler platser och göra fler uppdrag. Assassin’s Creed-seriens paus var välbehövd. Dess comeback är stark.

Smarta uppdateringar av spelmekaniken, engagerande berättelse, enorm spelvärld som är rolig att utforska, ser enormt snyggt ut
Handlingens tidiga bitar hade kunnat hanterats bättre

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Vem kan få nog av South Park? Inte undertecknad i alla fall. The Fractured But Whole följer hyggligt med i de välbekanta fotspåren som South Park: The Stick of Truth lämnade efter sig. Det mesta känns igen vad gäller stil och miljöer, men med en kännbar, och positiv, förändring av striderna. Humorn är givetvis så där härligt “South Parkig” som jag förväntar mig, och ibland känns det som att det är ett tv-avsnitt jag tittar på. The Fractured But Whole är en underhållande bekantskap, men precis som med föregångaren kan det kännas en smula segt emellanåt. Som alltid ett givet köp för fans, dock.

Humorn, så klart!
En aning tradigt emellanåt när storyn inte rör på sig.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Få saker känns mindre intressanta för mig än rollspel från Japan, men då Dragon’s Dogma släpptes 2012 fångade det direkt mitt intresse. Det var japaner som hade stirrat på de västerländska rollspelen men behållit delar av de japanska konstigheterna. Nu har en uppdaterad version av det actionfyllda open world-rollspelet släppts till de senaste konsolerna och det är än idag ett fantastiskt fantasyrollspel. Dragon’s Dogma kändes vackert på tiden det släpptes och är så fortfarande, även om det på ingalunda sätt är en värsting på marknaden. Det är dock inte på det grafiska planet som spelet excellerar, utan det är den spelglädje som den fyller mig med. Gillar du västerländska rollspel är Dragon’s Dogma: Dark Arisen ett spel för dig. Den japanska kryddan tillför atmosfären någonting extra gentemot andra spel inom genren och får det att stå ut.

Möjligheterna att skräddarsy karaktären är stora. Skön, tajt spelkontroll. Pawn-systemet där dina följeslagare kan lånas ut till andra spelare och lära sig saker är underbart. Att klättra upp på stora bossar känns episkt.
De romantiska relationerna kräver en magisterexamen för att lista ut hur de uppnås. Svårighetsgraden höjs från 1 till 100 i spelets slutskede.

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Som ett exempel på hur olika spelsystem kan flätas samman i en öppen spelvärld är Middle-Earth: Shadow of War något av ett mästerverk. Det bygger vidare på föregångarens Assassin’s Creed-klättring, Batman-strider och outsinliga hierarki av namngivna orc-bossar (nemesis-systemet) med färgkodad utrustning, nya regioner, räder mot fästningar och nya typer av valuta, sidouppdrag och samlarföremål. Det är beroendeframkallande, men inte ens spelet självt låtsas som att handlingen uppbyggd runt spelsystemen är sevärd. När spelmekaniken så småningom blir tradig finns det inget i spelets handling, miljöer eller karaktärer som lockar mig tillbaka. Shadow of War är en spelupplevelse rik på kalorier, men fri från näring.

Snyggt, smarta spelsystem, kontrollerna sitter perfekt
Totalt ointressant handling och karaktärer, och spelmekaniken blir repetitiv snabbare än jag hade önskat

3/5

Bra

Robert Jonsson
Uppföljaren till det gastkramande skräckspelet The Evil Within må inte längre vara i Shinji Mikamis regi, men ersättaren John Johanas har lyckats med att skapa en skrämmande upplevelse som även är mer tillgänglig än det första spelet. Du tar rollen som Sebastian Castellanos, en ex-polis som fått sitt liv slaget i spillror sedan hans fru försvunnit spårlöst och dotter dött i en brand. Han hemsöks av bisarra mardrömmar om omänskliga väsen och lägger skulden för allt det onda på det hemliga företaget Mobius. Om du tycker det känns bekant så är det för att Mikamis andra spelserier, Resident Evil, använt sig av ett liknande upplägg. Det finns många likheter mellan de två spelserierna, i synnerhet Resident Evil 4, men skillnaden är att det är mer moderniserat, skrämmande och finslipat. För den som är ute efter en genuin nervkittlande skräckupplevelse är The Evil Within 2 utan tvekan en stark rekommendation. Det låter spelaren att uppleva en god mix av utforskande, levlande, stealth, action och survival horror på ett fantastiskt sätt. Därför är The Evil Within 2 utan tvekan ett av årets största positiva överraskningar.
En engagerande handling med bisarra antagonister och genuina allierade karaktärer. Fantastisk ljudatmosfär som gör sitt yttersta för att skapa en obehaglig stämning. Levelsystemet för både karaktärerna och vapnen driver spelaren till att utforska miljön då spelaren ständigt vill ha nästa förbättring. Härliga miljöer att utforska; kombinationen mellan open world och survival horror känns klockren.
Spelet tappar en stor potential då det inte tar tillvara på möjligheten att backtracka. Spelkontrollen är Resident Evil-klumpig.

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Man hade lätt kunnat tro sig att jag skulle vara ganska mätt på Dishonored-spelen när jag drog igång det fristående Dishonored: Death of the Outsider så snart efter (det enastående) Dishonored 2. Det är vad jag själv trodde. Jag underskattade hur duktiga Arkane Studios har blivit på att bygga spel i Dishonored-spelvärlden. Handlingen knyter an till de tidigare spelen på ett intressant sätt, bandesignen är lika tajt som i tvåan, och nyheterna – de frivilliga sidouppdragen/kontrakten, i första hand – är väl avvägda. Dishonored: Death of the Outsider är ett bra slut på trilogin. Men jag skulle inte ha något emot att serien får vila lite längre innan det är dags igen.

Snyggt, smarta tillägg, lagom omfattande uppföljning till tvåan
Det var inte så länge sedan sist, och det känns

4/5

Utmärkt