Anders Norén

Det är något av en klyscha att säga att ett spel är vad dess föregångare borde ha varit, men sällan har det varit mer sant än i Destiny 2:s fall. Det som var utmärkt i föregångaren är fortfarande utmärkt. Vapenkänslan i Destiny-serien fortsätter vara bättre än i något annat FPS, och loothetsen återinfann sig nästan omedelbart. Destiny 2 gör också ett bättre jobb med att leda spelaren till meningsfulla aktiviteter, och det är mer frikostigt med belöningar för de aktiviterna. Det lägger till och med en del krut på handlingen, även om merparten av dess potential fortfarande är ouppfylld när eftertexterna rullar. Den stora skillnaden ligger dock i mängden innehåll. Det finns, kort sagt, mer att älska. Men aldrig tillräckligt. När något är så här roligt att spela så kan man nog aldrig få tillräckligt.

Lika roligt som alltid, men med mer innehåll och bättre struktur
Enerverande mängder ouppfylld potential i handlingen

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Eventide 2: Sorcerer’s Mirror är ett hidden puzzle-spel där du tar rollen som botanikern Mary. I spelets inledning så blir din släkting Jenny kidnappad av den onde magikern Tvardovsky och det blir din uppgift att frita henne. För att göra det måste du använda dig av dina skarpa ögon för att finna rätt föremål och hjärnan för att lista ut hur och var de ska användas. Artifex Mundi är veteraner inom genren och vet hur den fungerar, vilket gör att de är utmärkta på att balansera svårighetsgraden på ett bra sätt. Aldrig uppstår det en period där du hinner blir frustrerad eller köra fast totalt. Själva handlingen är väldigt enkel och minimalistisk. men har värme i sig. Det är betydligt mer handling i den än vad de första hidden puzzle-spelen jag testade på hade, och det känns som om Artifex Mundi kommer att bygga vidare på det ytterligare inför kommande spel. Vill du ta en paus från alla action-spel och kanske mysa i soffan med någon så är Eventide 2 ett utmärkt spel att spela tillsammans.

Pusslen blir aldrig frustrerande. Möjligheten att göra moraliska vägval. Fristående från första spelet. Mysig stämning och vackra handmålade bakgrunder.
Pekprecisionen är i vissa moment aningen för bestraffande. Spelet är väldigt rälsat utan alternativa vägar. Vissa röstskådespelare är undermåliga.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Pillars of Eternity är ett klassiskt rollspel i stil med de gamla Baldur’s Gate– och Icewind Dale-spelen. Så fort jag startar det väcks de gamla nostalgiska minnena till liv från hur det var bättre förr, men så är givetvis inte fallet. Pillars of Eternity har nämligen lärt sig av sina föregångare och erbjuder en betydligt mer finslipad upplevelse än det var förr. Spelet inleds med att vår protagonist blir en Watcher, en person som kan skåda in i andras själar och se deras tidigare liv. Det är till viss del en välsignelse, men det är även något som kommer att driva karaktären galen på sikt. Huvudhandlingen som vi får uppleva är ypperlig, men Pillars of Eternity erbjuder så mycket mer. Det finns så många fantastiska sidouppdrag och det finns oftast flera sätt att lösa dem på. Pillars of Eternity innehåller det bästa från förr, paketerat med det bästa från nu och är utan tvekan något som alla rollspelsälskare måste spela.

Fantastiskt varierade uppdrag. Stor möjlighet att skräddarsy sin grupps kunskaper och krafter. Möjligheten att uppgradera sitt eget slott. Genomtänkt spelmekanik som simulerar bordsrollspelskänslan.
Portningen från PC till konsol lämnar en hel del att önska.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Agents of Mayhem är ett nytt spinoffspel i Saint’s Row-universum. Jag plockade aldrig upp Gat out of Hell eftersom jag kände mig mätt på spelserien då. Uppenbarligen har saker förändrats sedan dess eftersom jag faller pladask för det nu. De som tidigare har spelat Saint’s Row vet exakt vad spelet har att erbjuda, men för er andra så kan ni tänka er en superhjälteestetik (utan trikåer) med en god portion humor och enorm överdrivenhet. Du arbetar åt organisationen Mayhem (vilket är en akronym för Multinational Agency Hunting Evil Masterminds) som arbetar för att stoppa de ondaste av onda superskurkarna i den hemska organisation Legion (League of Evil Gentleman Intent on Obliterating Nations). Låter det klyschigt? Det är det också, men det görs samtidigt med sådan värme att det blir både underhållande och beroendeframkallande. Jag vill verkligen inte sluta spela det. Vill du ha ett spel som är roligt för stunden och fylld av spelglädje är Agents of Mayhem perfekt för dig.

Ren och skär spelglädje med 12 distinkta och levande karaktärer att välja mellan (där du väljer 3 till varje uppdrag), samt det fullkomligt supersmöriga men ack så fantastiska ledmotivet.
Spelkontrollen är tyvärr "fladdrig" och det är för lite (och dåliga) blinkningar till Saint's Row-spelen (Gat känns till exempel inte alls igen från tidigare spel).

4/5

Utmärkt

Rickard Olsson

Deadcore splittrar mig. När det är som bäst har jag hur kul som helst, men då och då behandlar spelet mig helt respektlöst med billig, och i mina ögon något fuskig, bandesign. Gör om gör rätt, kanske en gång för mycket ibland. Vi ska ta oss till toppen av ett futuristiskt torn med hjälp av dubbelhopp, boostar, pussellösande vapen och våghalsiga genvägar. Konceptet och mystiken lockar mig, men det är definitivt mer anpassat för tangentbord och mus än vanlig handkontroll, och inte ens på PS4 Pro rullar det på som det borde. Tearing och stundtals hackig bilduppdatering stör, men inte på ett avgörande sätt. Jag hade trots allt kul nästan hela vägen till toppen, men slutet, eller sluten, var knappast särskilt tillfredställande.

Så bra kontroll det kan vara. Mystiskt.
Långt ifrån optimerat för konsol. Gravitationsmomenten mer röriga än roliga. Mer story och bättre slut hade varit önskvärt.

3/5

Bra

Rickard Olsson

Jag blev positivt överraskad då jag hörde att ett nytt Micro Machines var på gång – så mycket roligt jag haft med den serien genom tiderna – men tyvärr misslyckas World Series med att både imponera och underhålla. Det är innehållsmässigt väldigt tunt, och jag hittar sällan till aldrig några andra att spela mot online. Banorna är väl okej  i sin helhet, men racen känns aldrig spännande och når aldrig några svindlande hastigheter. Det är i grund och botten ett halvt okej spel, men samtidigt ingenting jag kan rekommendera vare sig för nykomlingar eller fans.

Jag vet inte om "bra" passar in på World Series, men banorna är hyggliga åtminstone.
Avslaget. Svårt till omöjligt att hitta motståndare

2/5

Godkänt

Robert Jonsson

I Late Shift tar du rollen som Matt, en student som under nattpasset parkerar andras bilar. Det är vanligtvis lugnt på jobbet, men denna natt dras han in i stölden av en kinesisk antikvitet som gör honom till en jagad man. Handlingen är inte vad som väckte mitt intresse för spelet, utan det var för att Late Shift är ett FMV-spel. På 90-talet var det inne att försöka skapa interaktiva filmer, men med sämre teknologi än idag tillsammans med budgetskådisar blev det ofta en B-känsla över spelet. Late Shift kanske inte är ett filmiskt mästerverk, men det har ett habilt skådespelande och ser välproducerat ut. Late Shift är på många sätt en interaktiv film där spelmomenten handlar om att ta beslut under en begränsad tid, lite på samma sätt som i The Walking Dead-spelen från Telltale Games. Med sju olika slut finns det dessutom ett stort återspelningsvärde, särskilt om man som jag fick det absolut sämsta slutet första gången. Late Shift lyckas att erbjuda en spännande historia som fängslade mig framför teven från början till slut. Det var länge sedan som jag kunde rekommendera ett FMV-spel, men Late Shift erbjuder en trevlig upplevelse som jag tycker fler borde avnjuta.

Skön handling, varieranade slut samt att kunna säga "bra FMV-spel" utan att vara ironisk.
Att scener inte går att skippa vid omspel och att scenerna ibland fogas ihop lustigt då de ska passa flera alternativ.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Planescape: Torment var ett mästerverk då det kom 1999 och än idag har få titlar levt upp till spelets fantastiska story. När Torment: Tides of Numenera utannonserades var jag orolig då det baserades på nya rollspelsregler (Numenera ersatte Dungeons & Dragons) och hade därmed även fått en helt ny värld. Trots det lyckades inXile Entertainment skapa ett klassiskt mästerverk med en storydriven handling som jag skulle göra en otjänst att gå in i detalj. Precis som i Planescape: Torment är du odödlig och saknar minne om vem du är när spelet startar. Spelets handling går sedan ut på att utforska vem du är och besluta hur du formar ditt liv utifrån det – och herre i min låda vilken episk resa det blir. Det är inte i det storslagna som Torment utmärker sig, utan det är i de små detaljerna som levandegör världen. Till exempel påverkar verkligen karaktärens attribut spelupplevelsen, något som förstås underlättas av det texttunga interfacet. Detta är inte ett spel du kollar på för de häftiga effekterna, utan det är ett spel som kräver att du är beredd att läsa mycket text för att få störst njutning. Det kräver visserligen mer av spelaren, men fördjupar stämningen på ett sätt som inte dagens spel klarar av att leverera. InExile Entertainment infriar de löften som de gjorde när de utannonserade en spirituell uppföljare till ett av världens bästa spel. Det är ett mästerverk som du bör spela, i synnerhet om du var för ung för att spela några av de klassiska isometriska rollspelen som Planescape Torment, Baldur’s Gate eller Icewind Dale. Torment kanske inte når upp till det första, men det är definitivt bättre än de två sistnämnda.

Fantastiskt persongalleri (i synnerhet Rhin är fantastisk), Mark Morgans atmosfäriska musik, de solospel som erbjuds av spelets merecasters och ren skär spelglädje.
Ibland blir det en hel del springande fram och tillbaka (vilket resulterar i många laddningsskärmar).

5/5

Världsklass

Rickard Olsson

Det hela började för cirka 23 år sedan, och idag, 2017, har vi kommit fram till Tekken 7. Som en av de stora konkurrenterna på 3D-fajtingscenen fortsätter serien att hålla fanan högt. Jag har personligen alltid sett Tekken som det ultimata valet sett till kontroll och känsla, och kan säga att det mesta känns igen här, både på gott och ont. Det är det snyggaste Tekken någonsin, men inte med mycket. Och storyn är fortfarande en utfyllnad, om än här en ganska imponerande sådan, till det “riktiga” läget där man gör upp mot mänskligt motstånd. Men gillar du Tekken och vill vara med i det senaste så är det så klart 7:an som gäller. Tveklöst. Det är precis så välsmort och kraftfullt som vi både förtjänar och förväntar oss.

Tajt kontroll. Intensivt. Bättre fajting i sin renaste form vet jag inte om den finns.
Det är flashigt, men någon direkt wow-känsla infinner sig inte.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Get Even är i grunden ett FPS-spel, men erbjuder en djupare handling än vad genren vanligen är kapabel till. Spelet flörtar även en del med skräckgenren och påminner ibland om de gamla SAW-spelen som Konami släppte. Vi spelar Black, en man som vaknar upp i ett gammalt mentalsjukhus utan minne om vad som ledde honom dit. Via en datorskärm uppmuntrar en okänd man, Red, honom att söka svar i vad som hände. Det sker genom Pandora. en VR-hjälm som låter Black utforska sina förlorade minnesfragment för att få klarhet i vad som hände. Det leder till att vi får en fragmentarisk, okronologisk spelupplevelse som påminner starkt om filmen Memento. Bit för bit får vi nya ledtrådar till vad som hände med Black, och det uppmuntrar även spelaren att försöka fläta ihop handlingen på egen hand. Det märks att The Farm 51 som ligger bakom Get Even vill så mycket. De vill erbjuda en smart story och innovativ spelmekanik, men de snubblar lite i ivern att få till det. Resultatet är oputsat och de skulle behövt följa det gamla rådet ”kill your darlings”. Till exempel kunde det absolut oanvändbara geväret som låter en skjuta runt hörn strukits. Cool gimmick, men det tillför ingenting och har troligen tagit resurser som varit bättre spenderade på att få övriga spelet att flyta bättre. Trots det vill jag ändå rekommendera Get Even till de som vill ha ett FPS som sticker ut hakan lite. Det är trots sina skavanker fortfarande fullt av bra idéer och har en intressant story som håller till slutet, vilket är mer än vad många FPS-spel ger mig idag.

Smarta designval (inkorporerar VR-miljön som naturlig del av handlingen för att spela om banor till exempel), Signal Bars (den muntra låten spelas över en mörk actionscen på en kyrkogård och skapar härlig stämning) och ambitionen att skapa ett unikt spel.
Innovationen corner gun är bökig att använda och helt onödig för spelet. Spelkontrollen känns som den vore hämtad från ett spel från 2007.

3/5

Bra