Robert Jonsson

Bilmotorn vrålar, däcken tjuter och då startsignalen ljuder accelererar alla bilarna ut i mörkret. Med en fantastisk körkänsla och möjligheter att skräddarsy varje lopp efter ens önskade körstil, oavsett om du är nybörjare eller proffs, är Forza ett fantastiskt spel. I en mängd av spännande lopp med varierande faktorer är det ovanstående loppet som dröjer sig kvar hos mig. Hur det börjar under natten, men att det slutar med soluppgången sker på sista varvet. Det är en välregisserad upplevelse, för att inte tala om en vacker sådan. Jag vågar inte spekulera hur fantastiskt det kommer att se ut då det visas i 4K på Xbox One X. För gamla Forza-fans så är mycket bekant från tidigare spel, med undantag av de lootcrates som tyvärr har införts, och vet av egen erfarenhet att det då är spelvärt. För andra bilfanatiker är Forza Motorsport 7 en stark rekommendation: just nu finns det ingen bättre racingspelserie.

Körkänslan. Vackra miljöer som förhöjer spelkänslan. Regn som smattrar mot kameralinsen. Drivatars. Bra banor som erbjuder en stor variation.
Lootcrates? Nu får ni väl ändå ge er?

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Man hade lätt kunnat tro sig att jag skulle vara ganska mätt på Dishonored-spelen när jag drog igång det fristående Dishonored: Death of the Outsider så snart efter (det enastående) Dishonored 2. Det är vad jag själv trodde. Jag underskattade hur duktiga Arkane Studios har blivit på att bygga spel i Dishonored-spelvärlden. Handlingen knyter an till de tidigare spelen på ett intressant sätt, bandesignen är lika tajt som i tvåan, och nyheterna – de frivilliga sidouppdragen/kontrakten, i första hand – är väl avvägda. Dishonored: Death of the Outsider är ett bra slut på trilogin. Men jag skulle inte ha något emot att serien får vila lite längre innan det är dags igen.

Snyggt, smarta tillägg, lagom omfattande uppföljning till tvåan
Det var inte så länge sedan sist, och det känns

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Life is Strange: Before the Storm är en prequel till det fantastiska Life is Strange. Istället för att ta rollen som den osäkra Max får vi istället spela hennes bästa vän Chloe då de var åtskilda. Chloe är en ung tonårsrebell som brottas med typiska tonårsproblem samtidigt som hon av en slump lär känna Rachel Amber, skolans mest populära tjej. Till skillnad från Max som har möjlighet att skruva tillbaka tiden introduceras ett nytt system där Chloe får snacka sig förbi hinder genom att välja rätt argument i dialoger. Det tvingar spelaren att lyssna nog vad som sägs samtidigt som hon blir stressad av tidspressen att välja rätt alternativ. Systemet ger en oerhört stor nerv till dialogen och lyckas därmed erbjuda en ny, fräsch känsla till ett redan fantastiskt spel. För alla som gillade det första spelet är denna prequel ett måste.

Prequeln bibehåller första spelets fantastiska stämning - det får mig till och med att gråta på ett ställe. Fantastisk ny spelmekanik. Härlig musik.
Några passager känns lite för styrda. Chloes röstskådespelare är duktig, men det märks att hon inte är originalet.

5/5

Världsklass

Thord D. Hedengren

Metroid: Samus Returns är en tolkning av Game Boy-klassikern Metroid 2: Return of Samus, men inte en direkt remake. Vissa saker är nya, planeten SR388 där du är på jakt efter metroider att förgöra är annorlunda, och du kan nu skjuta i flera riktningar samt kontra anfall med en närstridsattack. Det sistnämnda förändrar spelet en hel del och tar över mycket av spelupplevelsen, för om du inte kontrar vissa fiender med en snyting så ligger du risigt till. Samus Returns känns inte lika förfinat som Super Metroid men det är ett snyggt och välljudande spel med bra kontroll, om än med en något aggressiv hitbox. Har du spelat Game Boy-förlagan så känner du igen dig, men inte så mycket att Samus Returns är en direkt återkomst. Nej, det här är ett nytt spel inspirerat av ett gammalt, och ett bra sådant.

Snyggt, bra bruk av 3D:n, flyter på bra, lagom utmanande även för de av oss som minns originalet.
Närstridsattacken sänker tempot, stundtals är hitboxen lite tveksam.

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Det är något av en klyscha att säga att ett spel är vad dess föregångare borde ha varit, men sällan har det varit mer sant än i Destiny 2:s fall. Det som var utmärkt i föregångaren är fortfarande utmärkt. Vapenkänslan i Destiny-serien fortsätter vara bättre än i något annat FPS, och loothetsen återinfann sig nästan omedelbart. Destiny 2 gör också ett bättre jobb med att leda spelaren till meningsfulla aktiviteter, och det är mer frikostigt med belöningar för de aktiviterna. Det lägger till och med en del krut på handlingen, även om merparten av dess potential fortfarande är ouppfylld när eftertexterna rullar. Den stora skillnaden ligger dock i mängden innehåll. Det finns, kort sagt, mer att älska. Men aldrig tillräckligt. När något är så här roligt att spela så kan man nog aldrig få tillräckligt.

Lika roligt som alltid, men med mer innehåll och bättre struktur
Enerverande mängder ouppfylld potential i handlingen

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Mario + Rabbids: Kingdom Battle är ett Mario-spel med Ubisofts smådryga rabbids och strider inspirerade av X-Com-serien. Det låter som årets mest missriktade projekt. Istället kan det vara årets överraskning. Mario + Rabbids är charmigt, snyggt och beroendeframkallande som ett Nintendo-spel – men den stundtals farliga och ständigt absurda humorn avslöjar att det är den franska rabbids-studion som ligger bakom. Talangträdet och de många samlarföremålen har också Ubisofts fingeravtryck. Kombinationen av Svampriket, rabbids och X-Com låter absurd – men i slutändan är det bara resultatet som är nästan absurt bra. Jag hoppades att vi skulle få se en ny, spännande Nintendo-spelserie på Nintendo Switch. Föga anade jag att det var Ubisoft som skulle ligga bakom den.

Snyggt, charmigt, bra stegring på svårighetsgraden
Vissa prestandaproblem under striderna

5/5

Världsklass

Robert Jonsson

Eventide 2: Sorcerer’s Mirror är ett hidden puzzle-spel där du tar rollen som botanikern Mary. I spelets inledning så blir din släkting Jenny kidnappad av den onde magikern Tvardovsky och det blir din uppgift att frita henne. För att göra det måste du använda dig av dina skarpa ögon för att finna rätt föremål och hjärnan för att lista ut hur och var de ska användas. Artifex Mundi är veteraner inom genren och vet hur den fungerar, vilket gör att de är utmärkta på att balansera svårighetsgraden på ett bra sätt. Aldrig uppstår det en period där du hinner blir frustrerad eller köra fast totalt. Själva handlingen är väldigt enkel och minimalistisk. men har värme i sig. Det är betydligt mer handling i den än vad de första hidden puzzle-spelen jag testade på hade, och det känns som om Artifex Mundi kommer att bygga vidare på det ytterligare inför kommande spel. Vill du ta en paus från alla action-spel och kanske mysa i soffan med någon så är Eventide 2 ett utmärkt spel att spela tillsammans.

Pusslen blir aldrig frustrerande. Möjligheten att göra moraliska vägval. Fristående från första spelet. Mysig stämning och vackra handmålade bakgrunder.
Pekprecisionen är i vissa moment aningen för bestraffande. Spelet är väldigt rälsat utan alternativa vägar. Vissa röstskådespelare är undermåliga.

3/5

Bra

Robert Jonsson

Pillars of Eternity är ett klassiskt rollspel i stil med de gamla Baldur’s Gate– och Icewind Dale-spelen. Så fort jag startar det väcks de gamla nostalgiska minnena till liv från hur det var bättre förr, men så är givetvis inte fallet. Pillars of Eternity har nämligen lärt sig av sina föregångare och erbjuder en betydligt mer finslipad upplevelse än det var förr. Spelet inleds med att vår protagonist blir en Watcher, en person som kan skåda in i andras själar och se deras tidigare liv. Det är till viss del en välsignelse, men det är även något som kommer att driva karaktären galen på sikt. Huvudhandlingen som vi får uppleva är ypperlig, men Pillars of Eternity erbjuder så mycket mer. Det finns så många fantastiska sidouppdrag och det finns oftast flera sätt att lösa dem på. Pillars of Eternity innehåller det bästa från förr, paketerat med det bästa från nu och är utan tvekan något som alla rollspelsälskare måste spela.

Fantastiskt varierade uppdrag. Stor möjlighet att skräddarsy sin grupps kunskaper och krafter. Möjligheten att uppgradera sitt eget slott. Genomtänkt spelmekanik som simulerar bordsrollspelskänslan.
Portningen från PC till konsol lämnar en hel del att önska.

4/5

Utmärkt

Robert Jonsson

Agents of Mayhem är ett nytt spinoffspel i Saint’s Row-universum. Jag plockade aldrig upp Gat out of Hell eftersom jag kände mig mätt på spelserien då. Uppenbarligen har saker förändrats sedan dess eftersom jag faller pladask för det nu. De som tidigare har spelat Saint’s Row vet exakt vad spelet har att erbjuda, men för er andra så kan ni tänka er en superhjälteestetik (utan trikåer) med en god portion humor och enorm överdrivenhet. Du arbetar åt organisationen Mayhem (vilket är en akronym för Multinational Agency Hunting Evil Masterminds) som arbetar för att stoppa de ondaste av onda superskurkarna i den hemska organisation Legion (League of Evil Gentleman Intent on Obliterating Nations). Låter det klyschigt? Det är det också, men det görs samtidigt med sådan värme att det blir både underhållande och beroendeframkallande. Jag vill verkligen inte sluta spela det. Vill du ha ett spel som är roligt för stunden och fylld av spelglädje är Agents of Mayhem perfekt för dig.

Ren och skär spelglädje med 12 distinkta och levande karaktärer att välja mellan (där du väljer 3 till varje uppdrag), samt det fullkomligt supersmöriga men ack så fantastiska ledmotivet.
Spelkontrollen är tyvärr "fladdrig" och det är för lite (och dåliga) blinkningar till Saint's Row-spelen (Gat känns till exempel inte alls igen från tidigare spel).

4/5

Utmärkt

Anders Norén

Det känns som att jag inte gillar Splatoon 2 så mycket som jag borde, och jag förstår inte varför. Varje aspekt av spelet har den grad av detaljkänsla som Nintendo sträcker sig till när de tycks ha för avsikt att ge alla andra spelutvecklare mindervärdeskomplex. Det är enastående snyggt och dryper av charm, och enspelarkampanjen erbjuder en välkommen paus mellan rundorna i den välbalanserade och överraskande djupa multiplayern. Men det är något som inte klickar. Det kanske är att banor återkommer för ofta, eller att gameplay-loopen snabbt blir monoton. Svaret undanflyr mig. Splatoon 2 har alla egenskaper som vanligtvis får mig att älska ett spel förbehållningslöst. Men det uppstår aldrig kärlek mellan mig och Splatoon 2.

Snyggt, charmigt, väldesignad multiplayer med roliga banor
Varken multiplayer- eller enspelarläget lyckades hålla mig intresserad i längre perioder

3/5

Bra