Skrivet om spel: Extra Lives

Anders Norén
Artiklar

Undertiteln till Tom Bissells essäsamling Extra Lives från 2010 är ”Why Video Games Matter”. En ärligare undertitel hade varit ”Do Video Games Matter?”. Det Bissell presenterar i de nio essäer som boken består av är inte så mycket en passionerat framlagd tes om hur tv-spel förtjänar en plats i kulturens finrum tillsammans med litteratur, film och musik, utan mer en försiktigt framlagd fråga: Är spel ett slöseri med tid? De hundratals timmar vi lägger på att spela Oblivion, och de tusentals timmar som Bissell själv har lagt på att skriva om tv-spel för tidningar som The New Yorker och The Observer – är det meningsfullt? Om inte – varför?

Frågan om spelmediets relativa värde som tidsfördriv är något som alla spelfantaster har brottats med vid något tillfälle. Tom Bissell är dock troligtvis den enda som har ägnat en hel bok åt ämnet, och han har gjort det på ett sätt som gör boken läsvärd även för dem som inte är intresserade av spelmediets mer existentiella frågor. Varje essä tar avstamp i ett särskilt spel, merparten av dem släppta i slutet av 2010-talet, och utforskar Bissells frågor och funderingar kring de spelen.

En av essäerna handlar om 2009 års upplaga av den årliga spelutvecklarkonferensen D.I.C.E. Summit i Las Vegas. Tom Bissell intervjuar spelutvecklare och besöker paneldiskussioner för att försöka få ett hum om spelbranschens syn på sig själv och på vart spelmediet är på väg. En av paneldiskussionerna hade ämnet ”Believable Characters in Video Games”, och inleds med att en representant från ett företag som mäter trender i spelbranschen sammanfattar deras studie om spelbara karaktärer.

Representantens slutsats är att spelare gillar att spela som människor, och att de gillar att spela som människor som liknar dem själva – män mellan 18 och 34 års ålder. Bissell påminns om Anthony Burgess berömda citat om hans ideala läsare som ”a lapsed Catholic and failed musician, short-sighted, color-blind, auditorily biased, who has read the books that I have read”. Anthony Burgess skämtade. Det gjorde inte föreläsaren. Det mest talande var dock kanske att deltagarna i själva paneldiskussionen, som var dedikerad till trovärdiga karaktärer, överhuvudtaget inte diskuterade manusförfattande eller dialog en enda gång.

Konferensen avslutades med en prisutdelning under vilken Media Molecules LittleBigPlanet vann nästan samtliga priser. Spelets huvudkaraktär, Sackboy, som har varken dialog eller karaktärsutveckling, fick priset för Outstanding Character Performance. Spelet blir också utsett till Console Game of the Year över Fallout 3, Metal Gears Solid 4, Gears of War 2 och Grand Theft Auto IV. Tom Bissell sammanfattar prisutdelningen med orden:

”The bewitching but more modest LittleBigPlanet’s surfeit of awards felt like an intraindustry rebuke of everything games had spent the last decade trying to do and be – and a foreclosure of everything I wanted them to become. The video game, it suddenly felt like, had been searching for a grail that was so hard to find because it did not actually exist.”

En annan av essäerna handlar om Grand Theft Auto IV, och om hur Tom Bissell blev kokainberoende under den period då han spelade spelet. Med det som avstamp diskuterar Bissell Grand Theft Auto-seriens historia både som spel och som populärkulturellt fenomen, men också frågor som spelberoende, valfrihet i spel och om den disconnect som uppstår när ett spels handling hamnar i konflikt med hur spelaren använder spelets mekanik (”ludonarrative dissonance”, för spelteoretikern).

Bissell ägnade merparten av sina sista två månader i Las Vegas åt vara hög på kokain och spela tv-spel – mestadels Grand Theft Auto IV. Det första han gjorde när han flyttade till Tallin var att köpa ett nytt Xbox 360 och ett nytt exemplar av Grand Theft Auto IV, men han planerade att hålla sig inom ramarna för Estlands lagar för narkotika. Det höll i fem månader. Ett slumpmässigt möte på en krog ledde till ett nyvaknat beroende, och en till genomspelning av Grand Theft Auto IV. Och en till. Och en till.

”Soon I was walking into the night, handing hundreds of dollars in cash to a Russian man whose name I did not even know, waiting in alleys for him to come back – which he always did, though I never fully expected him to – and retreating home, to my Xbox, to GTA IV, to the electrifying solitude of my mind at play in an anarchic digital world. Soon I began to wonder why the only thing I seemed to like to do while on cocaine was playing video games.”

Bland de övriga essäerna finns Mass Effects, som diskuterar hur BioWare bröt sig fria från LucasArts kontroll över Star Wars-rollspelens handling genom att skapa en egen rymdopera i Mass Effect-spelen. I The Grammar of Fun följer Bissell Epic Games-regissören Cliff Blezsinski under utvecklingen av Gears of War 2. I Fallout berättar Bissell hur han missade Barack Obamas tacktal efter presidentvalet år 2008 för att han var upptagen med att utforska vildmarken i Fallout 3, och ifrågasätter vad det är som gör oss villiga att ha överseende med den papperstunna konstruktionen av Bethesda Softworks enorma spelvärldar. Den senare essän resonerade särskilt starkt med mig. Om du läste min text om Skyrim: Special Edition från ett par veckor sedan så vet du varför.

Extra Lives är ett fönster till en alternativ verklighet. En verklighet där spelmediet diskuteras lika ingående som litteratur och film. En verklighet där en prenumerant på The New Yorker eller Time kan vänta sig en analys av Thatgamecompanys senaste spel lika gärna som en intervju med Martin Scorcese eller ett porträtt av J. D. Salinger. Samtidigt försöker också Extra Lives (med blandad framgång) förklara varför spelmediet inte åtnjuter samma respekt som andra kulturformer idag, och vad spelskapare kan göra för att höja ribban. Braid-utvecklaren Jonathan Blow, Fable-skaparen Peter Molyneux och Far Cry 2-regissören Clint Hocking är några av personerna som delar med sig av sina åsikter i frågan.

Tom Bissell skrev Extra Lives under 2008-2009. I boken ger han och personerna som han intervjuar uttryck för en försiktig optimism om spelmediets framtid. Tittar man tillbaka på när boken skrevs så inser man att optimismen inte var helt obefogad. Indiespel som Braid och Flower kändes som föregångare till en ny era i spelmediets historia, och även etablerade spelutgivare introducerade nya och ambitiösa spelserier som Mass Effect, Assassin’s Creed och Dragon Age. Fem år senare så har indieundret ätits upp av de storföretag som fenomenet uppstod som svar till, och de största releaserna varje höst utgörs av uppföljare i spelserier som fick sin debut i slutet av 2010-talet.

Optimismen är inte det enda tecknet på att Extra Lives börjar få några år på nacken. Tom Bissell ger ibland uttryck för en slentriansexism som väldigt mycket känns som en produkt av spelmediets kultur för sisådär tio år sedan (och som i vissa mörka skrån lever och frodas än idag). Ett av de mer uppenbara exemplen är när Tom Bissell väntar på Far Cry 2-regissören Clint Hocking i entrén till Ubisofts kontor i Montreal. Bissell lägger märke till mängden ”attractive young women” som vistas i lokalerna och funderar på om Ubisoft har öppnat ”an escort service or modeling service or both”. Fräscht.

Trots vardagssexismen som då och då bubblar upp till ytan i Tom Bissells texter så är Extra Lives en beroendeframkallande läsupplevelse. Jag började läsa inledningen sent på kvällen för några veckor sedan. När klockan närmade sig fyra på morgonen tvingade jag mig att lägga ifrån mig boken och gå till sängs, trots att jag bara hade två-tre kapitel kvar. Varje essäsamling har ett par kapitel som är svagare än de övriga, och Extra Lives är inget undantag. Men även de svagare texterna i den här boken står nacke och huvud över det övriga redaktionella innehållet på valfri spelsajt idag. Om du känner dig svältfödd på djuplodande texter om spelmediet så är du skyldig dig själv att läsa Extra Lives.

Skrivet om spel är en artikelserie om böcker som handlar om spelmediet.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0