Jag har spelat Soulcalibur-spelen sedan de hette Soul Blade, eller Soul Edge i den första versionen jag sprang på. Då, under PlayStation-eran, var det lätt att uppskatta Soul Edge framför Toshinden eller, faktiskt, Tekken och Virtua Fighter. Alla höll inte med, men jag gillade hur Soul Edge försökte berätta någon form av historia, taffligt och klumpigt, men ändå.

Soulcalibur VI tar oss tillbaka till Soul Edge på rebootvis. Project Soul-studion (en del av Bandai Namco) har uppenbarligen sneglat på det nionde Mortal Kombat-spelet men just den titeln, för rebootkonceptet fungerade ju bra där. Jämförelsen rent storymässigt blir därmed omöjlig, och då blir det pinsamt, för där NetherRealm berättar en historia så är Soulcalibur VI:s ursäkt till storyläge och historieberättande så lågbudget att jag får rysningar. Cringe-worthy, det är den enda term som kan beskriva hur det känns att läsa och lyssna på dialogen som utspelar sig.

Snabbt in i arkadläget då, som inte ens bjuder på en bombastisk slutboss.

Okej, visst – slagsmålsspel fungerar bäst med vänner, och där är Soulcalibur VI minst lika tajt som tidigare spel i serien. För rent spelmässigt är det inget fel på det här, även om jag tycker det är pinsamt att vi i dag har clipping av vapen i ett spel som bygger på att hamra varandra med nämnda vapen. Men okej, igen – det är ju kul, om än återvunnen skåpmat.

För så känns Soulcalibur VI: återvunnet, och inte på det bra viset. Där Mortal Kombat tar stora kliv framåt med varje ny del i serien, där klampar Soulcalibur VI i gammal gegga. Det blir aldrig riktigt bra, det är inte särskilt snyggt, presentationen är pinsam, tuttarna gungar som om det var 1999, och jag blir faktiskt inte särskilt underhållen.

Soulcalibur-serien behöver en reboot, en riktig sådan, för det här känns bara gammalt. Inte dåligt spelmässigt, men gammalt. Och jag har spelat det förut.