Jag vet inte om 2016 stod ut särskilt mycket för mig personligen. Det blev ganska precis som förra året. Lite spel från och till under de senare timmarna, eftersom livet som småbarnsförälder inte alltid tillåter så mycket annat. Gears of War: Ultimate Edition fick duga som Gears-fix, åtminstone fram tills Gears of War 4 släpptes. Detta varvades främst med Rocket League, Doom, King of the Kill och Hearthstone, varav samtliga jag kunde spela ihop med en god vän. Det, och ibland med några iskalla, kondenserade öl vid min sida, förgyllde många nätter under året som gick.
Men så var det ju den där lilla detaljen att årets/världens/universums bästa spel släpptes i fjol också…
Årets spel
Jag visste inte exakt vad som väntade mig, särskilt då jag inte hade någon direkt erfarenhet av Ico och Shadow of the Colossus sedan tidigare, men jag var ändå fast besluten om att skaffa The Last Guardian. Mycket på grund fjädernallen Trico, förstås. Det skulle visa sig bli en dyr historia då jag kände mig tvingad att köpa samlarutgåvan, för att inte tala om ny TV och en PS4 Pro uppe på detta. Men vet ni vad? Det var värt vartenda öre. The Last Guardian, en något bångstyrig kontroll till trots, golvade mig fullständigt. Det var en emotionell resa jag aldrig ville skulle ta slut, uteslutande på grund av mina starka band till Trico. Men samtidigt ville jag ändå ta mig igenom allting så snabbt som möjligt för att få veta hur det skulle gå för den osannolika duon, även om slutet i sig var något jag fruktade. Jag hade ju mina aningar om vad som skulle hända, och när det är djur som kan tänkas dra nitlotten i filmer och spel har jag svårt att hålla mig stabil.
När allting sedan var över satt jag där, ensam med mina tankar. Funderandes. Stirrandes. Det var väntat, oväntat, hjärtskärande, sorgligt och vackert. Allt på samma gång. Och det känns som att en del av mig för alltid kommer att vara trasig nu när jag inser att min tid med Trico i de hisnande ruinerna är över, för detta är något jag aldrig kan uppleva för första gången igen. Jag saknar dig redan, min digitala bäste vän!
The Last Guardian har gett mig en helt ny syn på spel, och gett mig glöden åter att faktiskt sitta ned med enspelarspel och njuta av ett välgjort äventyr igen. För under de senaste åren har jag haft det svårt att ta mig ur multiplayer-träsket på allvar, där det antingen måste vara pang-pang och övervåld i diverse skjutarspel, eller fart, fläkt och snabba fixar i Rocket League. Jag säger inte att det nödvändigtvis är en dålig sak, utan vill bara visa vilken inverkan Trico haft på mig.
The Last Guardian är spelet. Oavsett vilket år det är.
Årets besvikelse
Det vore en lögn att påstå att Gears of War 4 uppfyllde alla mina våta drömmar. Det var ju trots allt spelet som skulle styra upp Gears-skutan på rätt köl igen efter småtrasiga Gears of War: Ultimate Edition. Rod Fergusson var tillbaka vid rodret, och med 100% stöd av Microsoft hade The Coalition, tidigare Black Tusk, alla förutsättningar i världen att göra detta till en pangsuccé.
Men lathet, girighet och vedervärdiga trender satte stopp för detta, i kombination med en gammalmodig och nästan bara jobbig kampanj. Överanvänd och rutten speldesign bråkade med stereotypiska karaktärer och den kanske mest patetiska slutboss jag mött. Och en cliffhanger man kunde ana på flera mils avstånd.
Men jag kunde förbise detta eftersom de trots allt lyckades med spelmekaniken i multiplayer. Det som betyder allra mest. 60 bildrutor per sekund och en magiskt tajt kontroll gjorde susen ihop med nya spellägen som fantastiskt roliga Dodgeball och Arms Race. Så långt helt okej, men sedan var de förstås tvungna att låsa nästan allt innehåll bakom lotteriliknande fasoner som köpbara lådor med okänt innanmäte. Implementeringen av förbrukningsbonusar gjorde mig också irriterad då sådant inte hör hemma här över huvud taget.
Men missförstå mig rätt här, eller säger man kanske fel? Gears of War 4 är oerhört underhållande online, det är bara synd att se The Coalition gå samma ”köphetsiga” väg som så många andra idag.
Årets soundtrack
https://youtu.be/cPreI-uoAfk
Detta är egentligen en ganska enkel femma. The Last Guardian. Jag vet inte om jag behöver motivera det, utan råder istället er alla att lyssna. Det här blir den första egna CD-skivan jag köper på kanske 20 år. Jag vill däremot ge ett litet hederspris till Doom vars metalliska och ondskefulla musik sannerligen satte fart på blodomloppet.
Årets överraskning
H1Z1: King of the Kill. Efter att utvecklarna brutit ut PvP-delen av H1Z1, King of the Kill, och släppt det som ett fristående spel, har jag spenderat väldigt många timmar i den dödsdömda världen. Bara här kan jag spendera en halvtimme med att hamstra vapen och utrustning, springa tvärs över kartan utan att stöta på en enda synlig motspelare, bara för att från ingenstans få ett skott i pallet och stendö utan att själv ha avfyrat ett endaste skott. Och ha förbaskat roligt samtidigt.
Det är förföriskt spännande att aldrig vara säker någonstans, och sakta se de 149 motspelarna skjutas av en efter en tills det bara är en handfull kvar, som på ett litet område gör upp om vem som blir siste man att stå. Här är jag både jägare och byte på samma gång, och att köra i par med en kompis förhöjer allting ytterligare.
Rekommenderas starkt, alla buggar till trots. För ibland får man vara glad om spelet ens startar.
Årets fullträff
Jag satte en skön volley i Gears of War 4 för ett tag sedan. FOOOOORE!
