Jag vet inte om det är för att jag har blivit äldre, men de senaste åren har E3 känts mindre och mindre spännande.
It’s all about the games!
Säger Sony och Microsoft i stereo, om och om igen. Sedan kör de igång ett till synes aldrig sinande band med trailers, där endast en handfull kan klassas som intressanta, eller någorlunda så.
Blah-blah, games, blah-blah!
Det är förstås inget fel i att presentera många spel, men det är ju också själva grundidén med branschen som sådan. Därför kan jag finna det aningen irriterande när de pratar om det uppenbara. Ungefär som att ”se på oss, vi gör det självklara och förväntade”. Ja, men vad tusan skulle det annars vara? Det är precis som en bilmässa som handlar om bilar och en bokmässa om böcker.
Men låt gå. Det är säljsnack, så klart. Det kan jag köpa. Men det skadar ju inte om man faktiskt kan backa upp det också.
I år, nådens år, satt jag mest och skakade på huvudet. Var detta verkligen allt? Microsoft fick säga sitt, och verkade mest stolta över att kunna presentera en ny bilmodell. Att de sedan knappt på något sätt kunde visa, i spelväg, varför svindyra Xbox One X för $499 är ett självklart köp, verkade inte beröra dem särskilt mycket. De hade ju siffrorna med flops och ”giggabajt” hit och dit på sin sida. Visst, Forza 7 såg ju onekligen bra ut, men detta skulle ha följts upp av minst 3-4 ytterligare titlar, exklusiva sådana, som på varje punkt uppfyller våra våtaste drömmar med spektakulär grafik i 4K-upplösning och 60 bildrutor per sekund. Men så blev det alltså inte.
Jag la mina förhoppningar på Sony istället. Nu skulle de minsann lägga alla kort på bordet för att udden från Microsoft och deras One X. Det började sådär med tekniska problem, vilket gjorde att vi som följde presentationen online fick stå ut med värdelöst ljud under en längre stund. Och när det äntligen var fixat så kom det… nästan ingenting. God of War ser bra ut, men det överraskade inte eftersom vi sett det förut. Uncharted-spelen har fortfarande svårt att intressera mig, och på något sätt lyckades de få efterlängtade Days Gone att se direkt tråkigt ut. På många sätt oerhört generiskt. Kudos dock för Spider-Man, som jag haft på min radar sedan det utannoserades första gången.
Nintendo hade jag sedan tidigare inga större förhoppningar på. De har visat vad de tycker om E3 förut, och i det stora hela var det en blek presentation med få ljusglimtar. Rocket League var positivt, väldigt så, men utöver det var det inte mycket som skulle platsa som pynt i min julgran.
Om det nu inte vore för en liten detalj.
Vi fick ingen trailer.
Vi fick ingen info.
Vi fick inget datum.
Vi fick inte ens en bild.
Men vi fick en titel.
Metroid Prime 4, som alltså är under utveckling, kom egentligen inte som en överraskning. Fast ändå gjorde det det. Jag vet inte riktigt, men jag knöt näven och tjoade upprymt för mig själv.
Nu händer det. Nu är det på gång. Nu kommer vi äntligen att få spela ett nytt Prime igen.
Och som om det inte vore nog, så smög Nintendo efteråt ut nyheten om ett nytt 2D-Metroid till Nintendo 3DS, Metroid: Samus Returns. Ska jag alltså behöva köpa mig en sån där faktiskt ganska läcker 2DS XL ändå?
Det verkar inte bättre.
