Storleken spelar roll, men störst är inte alltid bäst

Robert Jonsson
Artiklar

En gång i tiden drömde jag om att spel skulle ha stora öppna världar att utforska. Jag ville verkligen gräva ned mig i spelvärldens alla skrymslen och aldrig riktigt släppa greppet om det. Jag minns än idag första gången som jag verkligen kände att det uppfylldes. Det var i The Elder Scrolls IV: Oblivion där jag förlorade mig helt i den stora värld som spelet hade att erbjuda. Det var en magisk tid.

Idag är jag inte alls lika positivt inställd till stora världar. Min tidsbrist (som jag skrev om förrförra veckan) är förstås en del av det, men det finns även en annan dimension som är problematisk. För det första är världarna betydligt större i dagens spel. Världen i Oblivion känns numera löjligt liten då den jämförs mot spel som The Elder Scrolls V: Skyrim, The Witcher 3: Wild Hunt eller till och med Assassin’s Creed-spelen. Det var en utveckling som jag var nöjd med i början, i alla fall fram till och med Assassin’s Creed IV: Black Flag. Det spelet hade en gigantisk värld, men det mest påtagliga var hur livlös den var. Visst fanns det en del sporadiskt utplacerade collectibles och skattkistor, men de tillförde ingenting, varken en spännande story eller en emotionell upplevelse. De fanns enbart där för att spelet skulle kunna skryta med hur stort det var. I samma stund som jag såg igenom fasaden rämnade min kärlek till öppna världar. De började kännas som slöseri med tid. Det finns nämligen få spel som erbjuder en ordentlig uppmuntran att utforska miljöerna (ett av få undantag är The Witcher 3 som har fantastiska sidouppdrag och miljöer som skapats med stor kärlek).

Just känslan av en tom spelvärld och min personliga tidsbrist är skälet att open world-spel inte längre lockar mig. När jag nyligen spelade The Evil Within II (som jag också recenserade i lördags) så tändes dock den gamla gnistan till liv. Det var något i spelet som fick mig att älska de open world-inslag som det erbjöd. Visst, världen var inte gigantisk men den var tillräckligt stor och öppen för mig att få känslan av att utforska en miljö helt fritt.

Jag har funderat över varför jag kände samma barnsliga förtjusning som då jag spelade Oblivion en gång i tiden. Efter vissa reflektioner så känns det självklart varför jag älskar den öppna världen i The Evil Within II och avskyr den i Assassin’s Creed IV: The Black Flag. Innehållet. Det absolut allra viktigaste särskiljande draget mellan de två spelen är att världen känns levande i The Evil Within II. Flera gånger drogs jag in i unika sidohändelser som erbjöd intressanta upplevelser. Sedan fanns det loot som faktiskt uppmuntrade mig till att leta reda på dem då de kom till användning praktisk användning (till exempel en större ammunitionslåda till skillnad från mer pengar eller oanvändbar collectibles). Slutligen utvecklas även miljöerna i ett par skeenden i takt med att handlingen fortskrider.

Då jag satte mig ned med The Evil Within II trodde jag att det skulle serveras en linjär upplevelse, men oj så fel jag hade. Det lyckades att väcka till drömmen om bra open world-spel till liv igen och har fått mig att dröja mig kvar i spelet allt för länge. Suget på utforskandet av varje skrymsle har återkommit och det är helt och håller tack vare sättet som The Evil Within II skapar sin öppna värld. Om du ännu inte har hoppat på tåget så kan jag bara ge dig mina varmaste rekommendationer att sätta tänderna i spelet. Det passar dessutom ypperligt väl nu imorgon på Halloween om man vill sjunka ned i soffan och mysa med något extra hårresande. Tro mig, du kommer att ha och göra hela natten med ett fantastiskt spel!

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0