Soul Calibur fyller 20 bast

Thord D. Hedengren
Artiklar

En oväntad video om Soul Caliburs 20-årsjubileum gjorde mig, och troligtvis många andra, hoppfulla om ett nytt spel i fajtingserien. Dessvärre verkar det inte vara så, även om serien på intet sätt bör ses som ny. 2016 visade sig dock vara en besvikelse för de av oss som letat efter det mytomspunna svärdet, för det enda vi fick var ett pachinko-lir, vilket förstås bara finns i Japan. Och det är lika bra, pachinko är ingen höjdare direkt.

Videon, som du ser nedan, fick mig dock att fundera lite på Soul Calibur-serien och varför jag gillar den. Det är ju så ostigt japanskt så det förslår kring såväl slagskämparna som den lövtunna storyn om deras jakt på svärdet. I det första spelet i serien, som inte alls hette Soul Calibur utan Soul Edge (eller Soul Blade, beroende på var i världen du befann dig) och kom till PlayStation, var storyn obefintlig men kombattanterna känns igen än i dag. Soul Edge/Blade var ett bättre Toshinden (om någon kommer ihåg det), ett vapenförsett alternativ till Tekken för PlayStation-spelarna. Riktiga fajtinglirare skrockade förstås åt alla dessa alternativ, för Street Fighter II och Mortal Kombat var ju så mycket bättre och krävde sann skicklighet.

Likt många slagsmålsspel som kommit ur 3D-eran, inte sällan med start till just PlayStation, så har Soul Calibur-serien rykte om sig att vara en button masher. Peppra knapparna så vinner du, vilket faktiskt var delvis sant om du spelade mot en oerfaren spelare. Men inte ens med Kiliks långa stav i Soul Calibur till Dreamcast så slår en knapphamrare en duktig spelare, något som jag tycker underströks ytterligare i senare spel i serien. Egentligen är det bara Soul Edge/Blade som jag tycker led av button mashing-syndromet. Spel som Toshinden och i viss mån Tekken ansåg jag mindre grundade i skicklighet, det var ingen slump att Virtua Fighter till Segas Saturn var det enda 3D-fajtingspelet som kändes seriöst för en slagsmålsspelare av rang…

Ironiskt nog fastnade jag för Soul Calibur för allt det där andra, den där lövtunna storyn och deras mer eller mindre givande enspelarlägen. Kanske berodde det på att jag flyttade runt och sällan spelade spelen med andra, eller så är det bara sådant jag dras till när det vankas mer eller mindre avancerade knappkombinationen för att åsamka en digital motståndare maximal skada. Min förkärlek för Mortal Kombat, fajtingspelens odisputabla mästare vad gäller ostig story och seriöst världsbyggande, antyder i alla fall att det är den typen av slagsmålsspel jag gillar. Egentligen finns det ingen anledning att veta varför de olika kämparna vill slå varandra, det är ju så uppenbart någon form av turnering eller vendetta så vad spelar det för roll, men ett fajtingspel utan lite bakgrundshistoria känns fattigt för mig.

Soul Calibur-serien toppade med tvåan eller trean, jag minns faktiskt inte vilket och det spelar egentligen mindre roll. De är väldigt lika, följer blott konsolernas utveckling och lägger till ett par bråkstakar per spel i serien. Det gör att galleriet av kämpar växer, vilket inte enbart är av godo och på intet sätt hanteras med tungan rätt i munnen på samma sätt som just Mortal Kombat lyckas med, men ändå uppskattas av undertecknad. Att skapa sin egen kämpe tyckte jag var förvånansvärt ointressant, betydligt mindre än att dra fram ljussabeln och slåss som Darth Vader eller Yoda. Trots att ingen av dem passar in det minsta i Soul Caliburs universum så kändes det mer äkta än mina alster. Och då är jag ändå typen som gladeligen spenderar ett par timmar med att skapa avatarer till onlinespel samt startar om Skyrim bara för att leva med en annan dragonborn ett tag.

Jag hoppas det kommer ett nytt Soul Calibur snart, ett sjätte i huvudserien, till moderna konsoler. Tjugo år är lång tid för en spelserie och måhända har just den här inte åldrats med samma grace som vissa andra, men jag vill ändå ha ett nytt avsnitt lite då och då. För inte ska väl 2016 års pachinko-automat med Soul Calibur-tema vara den sista föreställningen på historiens scen?

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0