The Park är kuslig underhållning

Robert Jonsson
Artiklar

När Dear Esther släpptes var det som om en propp lossnade. Plötsligt släpptes allt fler spel som satte stämningen i främsta rum, och allt annat i andra hand. Lite nedvärderande har de kallats för promenadsimulatorer, då spelen saknar spelmoment och istället främst handlar om att utforska miljöerna och, om du har tur, få ta del av en historia. The Park tillhör denna kategori av spel.

The Park började som ett experiment hos det norska företaget FunCom. Ni vet de där som gjorde The Secret World och Age of Conan, men som kanske mest är känd för sitt fantastiska spel The Longest Journey. Vad som började som ett litet arbete för tre anställda att lära sig koda i Unreal 4, utvecklades till skapadet av ett narrativt drivet spel om en moder i jakt på sin son.

thepark001

Spelets handling om den ensamstående modern Lorraine, vars son Callum springer in på ett nöjesfält just som det ska stänga. Hon släpps in på tivolit för att finna pojken, vilket blir upptakten till spelet. Det blir starten på en emotionell resa där Lorraine utforskar nöjesfältet efter stängningsdags och möter sina egna demoner. Eller är det verkligen hennes egna? Det är här som The Park blir öppet för tolkning. Jag tänker inte gå in närmare på det eftersom utforskandet av handlingen är spelets stora behållning.

Miljöerna är trevliga och det finns ett par platser att utforska. Du kan åka en del av spelets attraktioner, vilket alltid tillför mer känsla till spelet. Antingen delar Lorraine med sig av minnen från det förflutna eller så får hon bevittna märkliga händelser som påverkar hennes mentala hälsa. Det sistnämnda får även en spelmässig konsekvens då bilden darrar och skakar vid dessa tillfällen. Hon kan inte heller röra sig särskilt fort då, utan skräcken håller henne bokstavligen i sina klor. Det här är ett grepp som det onekligen kunde ha använts i större utsträckning för att ge allvarligare konsekvenser om det funnits fler spelmoment.

thepark002

Utöver att åka attraktioner handlar The Park mest om att finna tidningsartiklar, anteckningar och fotografier på nöjesfältet. Dessa ger mer information om antingen Lorraine eller nöjesparkens mörka historia. Spelet är inte långt, kanske 1-2 timmar, men det är precis lagom för upplevelsen den vill skapa. Hade The Park varit längre skulle Funcom behövt tillföra fler spelmoment, men under den här tiden hinner inte de sparsmakade spelmomenten bli uttjatade.

För maximal njutning bör The Park spelas i ett nedsläckt rum med hörlurar. Spelet arbetar främst för att skapa en obehaglig stämning och som spelare får du ut mer av upplevelsen om du spelar det under rätt förutsättningar.

The Park skulle kunna beskrivas som en korsning mellan Dear Esther och Silent Hill 2. Det är atmosfäriskt på samma sätt som det förstnämnda spelet (men mindre flummigt), och har en har en liknande emotionell resa för protagonisten som i det sistnämnda. Spelet kommer inte att släcka dina spelbehov under en längre tid, men vill du ha en stämningsfull och lätt nervkittlande upplevelse en sen kväll rekommenderas The Park starkt.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0