Det har blivit en hel del förändringar i mitt liv den senaste tiden, något som oundvikligen smittat av sig på mitt spelande. Det har väl inte blivit särskilt mycket mindre, men kanske lite annorlunda.

Min fasta punkt är fortfarande PC:n. Där finns allt jag behöver egentligen, och det är där jag hittar klart mest underhållning, vare sig det gäller lite slött eftermiddagsspelande eller en ölmarinerad afton online med en god vän. Min Xbox One ligger nedpackad sedan en tid tillbaka. Delvis på grund av en stundande flytt, men också för att den inte längre fyller någon funktion i och med Play Anywhere. PS4:an står dock kvar än så länge, mycket tack vare Crash Bandicoot och lite blandade titlar. Men det vore lögn att säga att den går varm särskilt ofta.

Då återstår bara bärbart spelande. Jag har min Vita, men den har tynat alltmer på senare tid. Mobilen var tidigare en dominant plattform för mig, men utvecklingen där har varit bedrövlig, och jag ser inte längre någon klar framtid för spelande på telefonen. Det kan vi tacka IAP, timers och alla dessa meningslösa valutor för. Det såg ljust ut en gång i tiden, men inte nu längre.

Och så kommer vi till 3DS. Jag hade tidigare en New 3DS XL med en respektabel hög kvalitativa spel till. Men den såldes. Jag fastnade aldrig riktigt för den. Den kändes ytterst obekväm att spela på i längden, och byggkvalitén var inte helt hundra med lite sviktande plast och wobblande överskärm. Detaljer kanske, men det räckte gott och väl. Dessutom var den stora skärmen lite för stor för sitt eget bästa. Att gå från Vita till den gjorde nästan ont. Det blev för lågupplöst. På gränsen till bedrövligt.

Tiden gick dock, och jag hittade allt fler skäl till att återvända till Nintendo och 3DS. Hey! Pikmin, Super Smash Bros, Metroid, drömlaget Mario & Luigi samt Luigi’s Mansion 2 var några av dem. New 2DS utannonserades och jag blev genast riktigt sugen eftersom 3D-funktionen aldrig var något jag brydde mig om. Smårolig emellanåt, absolut, men 99% av tiden spenderades ändå helt i 2D.

Men det ville sig till slut annorlunda. Efterforskningar gav att intrycken av den nya 2DS:en inte var odelat positiva. Något plastig, hopplöst placerade högtalare som får enheten att vibrera vid för hög volym samt dessa hemska färger. Personligt, kan tyckas, men Nintendo är ju inte direkt kända för sina initiala utgåvor av ny hårdvara. Många förespråkade fortfarande New 3DS XL, men jag ville inte återvända dit. Jag visste redan vad skärmen och ergonomin gick för. Valet föll istället på den idag lite svårhittade New 3DS. Alltså originalstorleken av New 3DS som ej längre produceras.

Och hyggligt bra blev det. Skärmen upplevs som klart skarpare på alla sätt och vis, och ljudet är fortfarande högt och bra tack vare de logiskt placerade stereohögtalarna. Men den största skillnaden var nog ändå konstruktionen. Den känns helt klart mer bastant än XL, mer gedigen och robust. Trots att jag har stora händer så känns den även bättre att hålla. Inte lika delikat. Ingen plast som knakar eller ger vika, och en skärm helt utan wobbel, som om den vore konstruerad av tyskt gjutjärn.

Här börjar nu min resa på 3DS igen, men denna gång helt digital. Även trasslet med att ständigt byta kassetter vid varje spelbyte gjorde mig avtänd. Det gjorde även konsolen mindre portabel och överlag osmidigare att hantera.