Det var länge sedan jag verkligen sögs in i ett spel. Senast det skedde var i Mass Effect: Andromeda, men det var ändå på en nivå där mitt beroende var under kontroll. Aldrig trodde jag att det skulle bli Assassin’s Creed: Origins som puttade mig över kanten till missbrukets stup. Efter det fruktansvärt usla Assassin’s Creed III och extremt buggiga sömnpillret Assassin’s Creed: Black Flag hade Ubisoft ruinerat mycket av det som jag älskade med spelserien. Att fransmännen valde att ta en paus i utgivningen för att ägna mer tid och kärlek åt spelet var det absolut bästa som kunde hända spelserien. Anders som recenserade Assassin’s Creed: Origins här på Spelbloggen var inne på varför spelet är utmärkt men jag vill gå steget längre och förklara varför det är fantastiskt och en värdig GOTY-kandidat.
1. Miljön
Som jag skrev i min krönika om Xbox One X är Assassin’s Creed: Origins otroligt vackert på den uppgraderade konsolen, men det är inte bara grafiken som gör miljön fantastisk. Egypten är oerhört rik på mytologi och historia, vilket gör det till en oerhört fascinerade plats att utforska. Redan som barn var mitt sinne fängslad av pyramidernas mysterium och att få möjlighet att utforska dem blir oerhört attraktivt för mig. Ubisoft har lyckats att levandegöra de bilder som jag har haft i mitt huvud om den legendariska riket i en nästintill mytologisk tidsera. Det får mig att vilja utforska allt som världen har att ge och då det ser ut som på bilden nedan, vem kan klandra mig för det?
2. Nytt spelsystem
Assassin’s Creed: Origins skiljer sig från sina föregångare. Det märks att Ubisoft sneglat framför allt på spelserien Farcry för att hämta inspiration. Både fågeln Senu, som låter Bayek spana över stora områden, och levelsystemet. som hela tiden låter Bayek utvecklas och bli bättre, kommer därifrån. Dessa nytillskott gör att jag blir mer involverad i spelet: Senu låter mig få en översikt av området, vilket underlättar utforskandet av det, och levelsystemet hjälper sedan till att uppmuntra mig till att fortsätta utforskandet. De två mekanikerna bidrar skapar en synergi som får mig att vilja plöja ned timmar i spelet.
Striderna känns även de mycket roligare än tidigare. Dels är sättet att strida uppdaterat, dels är det möjligt att uppgradera sina vapen. Det sistnämnda hjälper till att få mig investerad i högre grad än tidigare i vilket stridssätt som jag använder mig av både i när- och avståndsstrid. Ubisoft har varit duktiga på att erbjuda många möjligheter med de olika vapnen.
Sedan är det förstås även ett stort plus att de äntligen har strukit multiplayer-komponenten som ingen ville ha och därmed gjort det möjligt att återigen kunna ta samtliga achievements (jag har själv bara en kvar).
3. Sidouppdragen
En av de saker som fick mig att lämna spelserien var alla de meningslösa uppdrag och samlarföremålen i Assassin’s Creed: Black Flag. De tickade i min OCD-tendenser att samla allt på kartan och det tärde på min mentala hälsa. Det var meningslöst och tråkigt, men likväl kunde jag inte sluta. Till Assassin’s Creed: Origins känns det som om Ubisoft har sneglat mot The Witcher 3: Wild Hunt där sidouppdragen ofta var de mest spännande sakerna att göra. Så välutvecklat är det förstås inte i Origins, men varje uppdrag har en distinkt karaktär och är inte längre lika själlöst autogenerade som tidigare. ”Less is moore” som talesättet säger.
4. En rikare metavärld
Det som jag kanske uppskattade mest i Assassin’s Creed: Origins var dock att det var en återgång till många av de saker som jag fann magiska i Assassin’s Creed II. I det första spelet fanns det vissa planteringar till en större värld, som de dolda pusslen med en filmsekvens där Adam och Eva verkade fly från ett hot, men det var först i det andra spelet som det verkligen blommade ut. Där visades en djupare metaplott som öppnade upp för diskussion och spekulation bland vänner och bekanta. Metaplotten fanns även med fram till Assassin’s Creed III, men då Desmond dog verkade även själva metaplotten dö och allt i ramberättelsen kändes då mer eller mindre som utfyllnad.
I och med introduktionen av protagonisten Layla i Assassin’s Creed: Origins så känns det som Ubisoft har en plan igen. Det blir särskilt tydligt på de ställen där Bayek finner uråldriga mekanismer som talar direkt till Layla och refererar till Desmonds handling i de tidigare spelen och berättar om att en ny katastrof är på gång. Det är något som jag går igång på, för i ärlighetens namn är det ju ramberättelsen som alltid varit det intressanta i Assassin’s Creed, inte de historiska berättelserna. De finns där som backdrop till den sanna berättelsen.
Jag ser verkligen fram att få lära känna Layla djupare i kommande Assassin’s Creed-spel.
5. Spelglädjen
Sist men inte minst så är det helt enkelt bara fantastiskt roligt att springa runt i världen och utforska, vilket i sin tur gör att man lämnar ett spår av blod, våld och kaos efter sig. Återigen är spelglädjen som saknats i de senaste Assassin’s Creed-spelen äntligen tillbaka. Det ska inte underskattas!
Tack Ubisoft för att ni tog en paus så jag återigen kan få sjunka ned i en så fantastisk spelvärld återigen. Jag har saknat mina assassiner.
