Varför vänta när jag bara vill att vi dör tillsammans?

Robert Jonsson
Artiklar

Jag är inget stort fan av onlinespel. De flesta bygger på kompetitivt spelande och det är något som jag är helt ointresserad av. Det är inte för att jag är sämst, vilket jag i och för sig är, utan det är för mitt sugande beror på att jag varken har tid eller ork att lägga ned de 10 000 timmarna som det krävs för att bli bra på något. Jag har för mycket annat att njuta av för att söka min glädje i ett enskilt spel där jag förnedras av de andra spelarnas överlägsna kunnande.

Givetvis finns det undantag. Destiny var ett sådant spel. Kanske var det för att spelet snarare var kooperativt mot en AI och inte mot andra spelare. Det är nämligen betydligt roligare att arbeta tillsammans mot en fiende. Visst kan det vara en levande spelare, men det blir nästan alltid roligare att spela mot en AI. För mig som inte lägger alldeles för många timmar i ett och samma spel känns det mer rättvist. Fast å andra sidan blir det inte heller automatiskt bra för att är en AI, något som Gears of War 4 bevisade med sitt sömnpiller till Horde-läge.

Nyligen började jag spela Dead by Daylight, ett spel som hämtar inspiration från gamla skräckfilmer. Fyra personer försöker där överleva en brutal mördare och fly från en plats, allt med en skön skräckfilmsestetik. Fyra spelare försöker samarbeta mot en annan spelare. Det är en upplevelse som egentligen inte alls passar mig, men trots det har jag fastnat för spelet. Jag älskar skräckfilmer och Dead by Daylight lyckas verkligen fånga känslan från till exempel Halloween– och Nightmare on Elm Street-filmerna och det är nog för att fånga mitt intresse. Det finns något väldigt tilltalande i att få spela något som känns som en gammal klassisk 80-tals skräckfilm för mig. Att spelmekaniken är enkel och lättförståelig är förstås också väldigt välkommet. ”Lätt att lära sig, svårt att bemästra” som de säger.

Ju mer jag har spelat Dead by Daylight inser jag att det finns en sak som jag stör mig oerhört mycket på med multiplayer. Matchmaking. Många brukar tala om dålig matchmaking i ett spel, men det är inte vad som stör mig. Det är att det tar två år för varje match att starta. Okej, det är kanske en överdrift men när en match kräver att fem spelare ska komma in i en lobby samtidigt, trycka färdig och sedan vänta på att spelet ska göra en nedräkning till 0 innebär det problem. I alla fall om man som i Dead by Daylight inte har en tillräckligt stor spelarbas. Allt som oftast blir det två till tre spelare som sitter och väntar på en full lobby. Då alla väl är där sker det alldeles för ofta att någon får psykbryt och hoppar ur lobbyn så att vistelsen i skärselden fortsätter.

Det tar en så jävla tid. Tid som jag inte har. När jag startar ett spel så vill jag komma direkt in i det roliga, inte stirra på en skärm och tänka ”hoppas jag får spela denna gång!”. Varför måste jag vänta på att ha få roligt? När jag äntligen kommer över tröskeln och är beredd att spendera tid i ett spel som verkligen tilltalar mig så är det som spelformatet visar mig ett finger och skrattar åt mig.

Så varför skriver jag det här? Antagligen för att jag vill ha folk att dö tillsammans med. Någon som delar kärleken till skräckgenren och som vill dyka in i en slasherfylld mardröm. Om det låter som något för dig så rekommenderar jag Dead by Daylight med värme och hoppas att ni addar NateTraveller på Xbox One så vi kan spela några matcher tillsammans.

Betyg

Snittbetyg 0 / 5. Antal röster: 0